Idag vill jag diskutera hur ni ställer er till att köpa begagnade saker.

Vad kan ni tänka er att köpa begagnat och vad skulle ni aldrig köpa?

Är det för er skillnad på VAR sakerna köps; på Myrorna, av en främling eller någon ni känner?

Själv har jag köpt allt möjligt begagnat; från bilar och släp till diverse häst/ryttarutrustning som stövlar och klippmaskin.

Redan som mycker ung inledde jag min konsumtionskarriär genom att ständigt köpa begagnade böcker i en affär som hette ”Esset”- åh vilken glädje det var att sitta på bussen på väg hem med en massa ny lektyr!

När jag flyttade hemifrån köpte jag en supervälvårdad soffgrupp på Myrorna för runt 300:- som jag hade i massor av år- det skulle jag INTE göra idag.

Jag har i jobbet sett för mycket förekomst av löss (spridningen har ökat lavinartat de senaste åren) för att jag skulle våga köpa något med tyg begagnat- har man väl fått vägglöss hemma är det ohyggligt svårt att bli av med dom.

Kläder skulle jag nog bara köpa av folk jag känner- min ena ridjacka är tex köpt av en vän.

Maken har en långt mer restriktiv syn på det här med begagnat- han vill ha NYTT och de gånger vi har köpt något på annons har jag fått övertala honom.

Men hur resonerar ni?

Ställer detta mer som en hypotetisk fråga då jag varken har broddhål i fram eller bakskorna men tror ni att man hade kunnat brodda enbart bakhovarna?

Eller att man KAN göra det kan man ju så klart men tror ni att det hade varit dumt och varför i så fall?

Jag kommer inte att våga sätta broddar i aluminiumskorna fram oavsett och de är ju redan förhöjda i trakterna men bakskorna är ju vanliga järnskor.

Varför frågan ens väcktes hos mig är för att jag upplever att hästar, när de kasar med benen till 90 % gör det med BAK-benen, i alla fall i skritt.

Härom dagen, medan jag skrittade omkring på min fina fåle kom jag att fundera på hur olika mina 3 senaste hästar har varit varandra.

Jättefina, snälla och vackra i mina ögon- högt älskade men som sagt; också väldigt olika.

I det lugna, trygga ridhuset fanns/finns inga direkta skillnader, alla hästarna jobbar/ jobbade på utan protester och jag var i princip alltid nöjd med passen.

Men om något skrämde/ skrämmer hästarna; DÅ blev det skillnad minsann.

Archie kunde inget i hela världen rubba och hade han mot förmodan kommit lös hade han nog inte ens märkt det. Och HADE han märkt det hade han inte brytt sig.

Kreon kunde bli rädd för precis vad som helst om man red utanför ridhuset och då kunde det bli drama utan dess like med långa bilköer bakom honom när han stod som fastfrusen på vägarna kring anläggningen. Om HAN kom lös, vilket han också gjorde en gång, var det inte tal om något annat än vettlös sken, helt bortom all sans. Springa först och fråga sen liksom…

Vicke befinner sig någonstans mitt emellan Arch och Muppe, han kan bli väldigt rädd men går långt lättare att resonera med än Kreon och när han kommer lös (jodå…det har hänt när jag har lett honom) så springer han omkring lite men det är liksom inte det där helt världsfrånvända och totalt okontrollerade.

Även på tävling var/ är hästarna både lika och och olika.

Extremt lätta att ha med sig överallt men fullkomligt olika inne på banan.

Archie, totalt iskall på gott och ont- tittade aldrig på något någonsin men föll å andra sidan i sömn i högre klasser än LB och sedan kunde inte gud fader väcka honom.

Kreon tittade inte heller på något men det berodde på att han var så upptagen med att vara helt hysterisk inombords och försöka krypa ur sitt eget skinn- med mig på ryggen nästan farlig för omgivningen i dessa lägen ibland.

Vicke-Bicke har jag aldrig känt att jag har ”suttit löst på” när vi tävlat även om han är den av alla mina hästar som tveklöst glott mest på allt möjligt runt banan; en människa, reklamskyltar, hinderstöd eller vad tusan som helst.

Får jag välja bland dessa tre väljer jag Vicks alla dagar faktiskt även om så många av passen med Kreon var om möjligt ännu underbarare på alla vis.

Men man ska varken behöva rida så ”aktivt” att man håller på att svimma av trötthet (som jag fick göra med Archie på tävling) eller känna att man riskerar sitt liv som med Kreon så Vicke tycker jag passar mig mycket, mycket bättre.

Denna syn mötte mig igår eftermiddag när jag kom till stallet och faktiskt hade alla 7 hästarna fått egna dekorationer, alla gjorda av en av hästägarna.

Jag blev lite rörd men inte helt förvånad, denna tjej är en väldigt omtänksam person som alltid tar sig tid att fråga hur det är, hur det har gått på träningen, tävlingen eller vad man nu har hittat på.

Kanske något för oss alla att tänka på när vi flänger omkring, ibland kanske lite väl inne i vår egen bubbla?

Det kostar så lite att visa en smula engagemang för någon annan, det kan räcka med lite småprat, en hälsning eller vad det nu kan handla om.

Och med dessa visdomsord  🙂 vill jag, Soya, Vicks och Gullis önska er en god jul- hoppas att den blir som ni önskar!