Puh….nu är jag äntligen hemma, med en något tommare plånbok men…vågar jag ens skriva det….NÖJD!

Besöket hos veterinären (en ny bekantskap för mig, mycket trevlig) gick så bra som det kunde efter omständigheterna.

Efter att veterinären hade konstaterat att svullnaden på frambenet satt mest på insidan och att den faktiskt hade gått ner en hel del blev hennes diagnos att Vicke högst troligt har slagit benet, precis som jag själv har misstänkt hela tiden.

Att det ena bakbenet också var (rejält) tjockt trodde hon bara var ett sammanträffande och hade att göra med lite skorv på det benet. Och jag vet ju själv hur bara ett mikroskopiskt sticksår kan påverka framför allt bakbenen.

Ordinationen är att skritta i en vecka och sedan börja rida som vanligt; detta givetvis under förutsättning att svullnaden går ner.

Någon direkt hälta tyckte veterinären inte kvarstod idag, det syntes precis som jag tyckte i högervarvet men var väldigt lite.

Metacam i 4 dagar och en liten hage, inga back on track förrän efter några dagar när skadan inte längre är ”aktiv”, just nu är värme inte bra för benet.

Veterinären tyckte inte att vi behövde ultraljuda benet i dagsläget då gaffelbandet kändes bra- det är först om hältan kvarstår som vi i så fall får gå vidare med andra undersökningar.

Jag var väldigt glad över ”slag-diagnosen” som jag själv tycker låter mest rimlig; hade det varit en hovböld och vi hade fått dra av skon hade jag varit lång mindre nöjd.

Dels ska ju Vickes känsliga hovar inte utsättas för onödiga av och på-skoningar och dels hade en hovböld fått mig att frukta nya diton eftersom jag i så fall hade tolkat förekomsten av en böld som att hans hovar inte klarar den väta vi har just nu och riskerar att ha i flera månader till om det vill sig illa.

Sedan är det långt ifrån alltid helt lätt att genast gräva fram en böld och det kan uppstå komplikationer; framför allt om man vill ha hästen bandagerad i hagen och inte på boxvila. Jag tvivlar på att jag hade fått något bandage att inte ramla av dyngsurt så som våra hagar ser ut just nu.

Som jag sa till veterinären hoppas jag nu bara att hennes diagnos och prognos stämmer och jag får väl förlita mig på att ingen veterinär hittills ställt några felaktiga diagnoser vad gällt mina hästar.

Även om man med facit i hand kan tycka att jag åkte in med hästen för tidigt/ i onödan så känner jag mig tusen gånger tryggare nu, framför allt eftersom jag vet att det nu kommer 5 dagar då jag i princip måste förlita mig på Helsingborgs djursjukhus med en jourtaxa utan dess like.

Om jag ska skoja till det lite måste jag fråga mig om inte Vicke begriper mer än man tror och hade hört att MIN plan att han skulle vila EN vecka och inte TVÅ som förra året.

”Det måste jag se till att ändra på” har han säkert tänkt i så fall och drämt till sig själv på benet eller vad tror ni 🙂 ?

Och ärligt talat- om det stannar vid dessa två veckor ska jag med glädje låta honom lata sig, absolut!

Jaha…då var det dags att stå med en halt häst igen och denna gången är det banne mig knappt så att jag tror att det är sant…hur det hela har gått till.

Jag valde att inte skriva om detta redan igår för att inte verka för mycket drama-queen men efter att ha longerat Vicke i morse råder det ingen tvekan om att han ÄR halt.

Igår var jag som tidigare nämnts ute och skrittade (ensam) och det hela förflöt helt utan problem de första 20-25 minuterna ungefär.

Då plötsligt, och verkligen från INGENSTANS känner jag hur Vicke känns halt och ju fler steg han tar desto värre känns det.

Jag befinner mig då på en spikrak grusväg med lite vattenpölar och har inte känt varken något feltramp eller annat som skulle kunna förklara hur hästen från ett steg till ett annat känns så här.

Jag hoppade av och undersökte hovarna och när jag inte kunde hitta något hoppade jag upp igen.

Nu kändes Vicke verkligen jättehalt så jag hoppade av igen och ledde honom hemåt, vi var då ca 15 minuters skrittväg hemifrån.

Efter några minuter tyckte jag att han började skritta normalt igen, jag hoppade upp, travade vilket också kändes bra och sedan var vi hemma.

Jag var tämligen säker på att Vicke helt enkelt hade slagit sig själv på ett av frambenen och fått någon form av ”nerv-smäll” som utlöste en så kraftig men snabbt övergående hälta.

När jag kom till stallet i morse var höger framben (skenben och kota) klart tjockare än det vänstra och när jag longerade i ridhuset kunde jag inte se någon hälta i vänster varv men tveklöst i höger.

Archie råkade ju ut för något liknande för några år sedan, också i skritt fast på en grässtig men då kände jag hur han snubblade till ganska rejält- det feltrampet resulterade i ett svullet ben och ca 2 veckors hälta men om utgången blir densamma för Vicke är ju omöjligt att veta i dagsläget.

Så klart finns det inte ord för hur trist jag tycker att detta är men det är faktiskt en tröst eller vad jag ska kalla det att jag inte behöver spekulera i HUR (eller NÄR) Vicke har blivit halt eller tänka att det beror på att jag har ridit för hårt/ fel. För tydligen kan hästar bli halta av att skritta rakt fram….

Att det inte är det frambenet som Vicke var halt på i våras är väl det som har hindrat mig från att bara lägga mig ner och dö.

Och tajmingen är ju verkligen superb (NOT!!!!) eftersom ingen av de 2 kliniker jag vill anlita (Löberöd och Bollerup) har öppet.

Tack och lov har jag fått en tid på en annan klinik redan imorgon och hade det inte varit för att den veterinär jag talade med själv tyckte att vi inte skulle vänta OCH att det är många kommande ””röda” dagar så hade jag nog lyckats avvakta ett tag till men samtidigt vågar jag inte chansa.

Det är lika bra att få veta om hästen ska ha boxvila, ledas, skrittas eller vad så att det inte blir som då jag var ute och gick med Archie när han hade fång…stackars djur….