På tal om mitt inlägg i fredags som i sin tur byggde på något jag läst på en ung ryttares blogg gällande, enligt mig, orealistiskt dyra julklappstips har jag nu suttit och läst de kommentarer som inkommit till tjejens inlägg.

Och jag försöker verkligen att tänka på att det ÄR, och ska vara, skillnad på hur man tänker och resonerar när man är 20 och 50 år gammal- förhoppningsvis utvecklas man ju hela tiden, får ny kunskap, omvärderar saker man trott på osv.

Så när jag läser hur en, förhoppningsvis fortfarande omogen, läsare skriver att ”allt handlar om hur man prioriterar” försöker jag att inte elda upp mig eller ens skriva ett dräpande svar till en så naiv person.

För nej, allt handlar VERKLIGEN inte om hur man prioriterar.

Det finns så mycket som kan hända en i livet som man varken kan förutspå eller planera för och hur man kommer att framleva sina dagar beror på så mycket mer än prioriteringar.

Just samma dag som jag skrev mitt inlägg och läste den naiva kommentaren sålde jag en begagnad sak via nätet.

En kvinna hade svarat på min annons flera dagar tidigare och ville ha saken; dock undrade hon om jag kunde vänta med att få pengarna, 300 kronor, till den 19:e då hennes ersättning från försäkringskassan skulle betalas ut.

Hon ville gärna ha det jag sålde som en julklapp till sitt barn men kunde alltså inte avvara pengarna samma dag.

Jag skrev att jag kunde vänta och hann inte mer än vakna den 19:e förrän jag fick meddelande från kvinnan att pengarna nu var överförda och att hon hoppades att jag skulle hinna skicka varan så att barnet hann få den på julafton.

Varför skriver jag om detta tro?

Jo, för att exemplifiera att alla inte kan köpa ens tämligen billiga presenter ”hur som helst” och att kvinnan i mitt exempel på grund av sjukdom har en annan inkomst än då hon arbetade.

Inget man väljer i min värld och inget som har med några prioriteringar att göra.

Så jag hoppas innerligt att alla de som genom andras (oftast föräldrarnas) välvilja kan leva gott och handla flott verkligen uppskattar det, liksom de som genom eget arbete/ inkomster gör detsamma. Livet kan ändra sig fortare än man anar.

Sitter och läser ett inlägg på en jätteduktig ung ryttares blogg och känner att jag är såå glad att jag inte är en lättpåverkad ”fjortis” som är beroende av mina föräldrars inkomst för att få de saker jag vill ha för då hade jag blivit gruvligt besviken- mina föräldrar hade varken haft råd eller varit ”galna” nog att ge mig presenter som detta knoppkit.

Och själv nöjer jag mig, min goda inkomst till trots, med att fläta med gummiband från Gekås (tror påsen kostade 9, 90) och en liten metallkam som där kostar en femma. Och vet ni vad….det blir minst lika bra flätor trots det!

Nu raljerar jag kanske för mycket för vissas smak men ärligt talat; är det bara jag som tycker att det har gått lite för mycket köphysteri kring allt som har med våra hästar att göra?

Jag kan ju inte låta bli att undra om tipset på Ninas blogg är en typisk ”Stockholmsgrej”- dvs att man, om man har häst i denna dyra del av Sverige, inte reagerar lika mycket på priset som i andra delar av landet?

Eller är det en ”högre-nivå-grej”, dvs att man, om man kommer upp i en lite högre nivå i sitt tävlande tycker att det är helt Ok att lägga en tusing eller mer på att se proffsig ut när man flätar?

Eller börjar det, gud förbjude, bli NORM att ”man” köper så dyra saker utan att ens reflektera över att det finns långt billigare saker med minst lika bra funktion?