Spiken i kistan med dessa nya invånare…..

Precis utmed en av grusvägarna som jag måste passera om jag inte vill begränsa mina uteridningsmöjligheter vääääldigt mycket ligger ett hus som mer och mer har börjat representera en riktig skräckens boning vad Vicke anbelangar och det känns både jättetrist och väldigt svårlöst.

Tidigare bodde det en gammal farbror i huset, han gick sällan ut och den sista tiden bodde han inte ens hemma.

När han dog förvandlades hans tidigare så stillsamma tomt till en kombination av byggarbetsplats, lekpark och samkvämscenter och härom dagen kom det som jag betraktar som ”spiken i kistan”- en hönsgård har rustats upp och försetts med adekvata invånare!

Det har nästan gått troll i mitt och Vickes passerande av denna plats- i princip varje gång vi ska rida förbi är det någon form av ”action” i görningen och ärligt talat börjar jag förstå att Vicke numera kastar sig vettlöst ut i den intilliggande åkern i stället för att skritta förbi stillsamt- så som han tidigare har gjort.

Vid ett tillfälle cyklade en typ 3-åring rakt ut från tomten och ut på den smala vägen- precis framför Vicke och jag vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om jag inte varit mer vaken än vad barnet var.

En annan gång fällde mamman upp någon slags uppblåsbart mini-tält precis när vi passerade och i övrigt är det ett ständigt sågande, bankande, slamrande och hamrande- oftast utom synhåll vilket gör att Vicke bara hör allt detta utan att se vad det är vilket jag har märkt skrämmer honom mer än om han kan se vad som försiggår.

Eftersom man inte ser de bullrande personerna kan man inte heller påkalla deras uppmärksamhet och be dom dröja med vad det nu är de håller på att demolera-jättejobbigt!

När jag red ut på julafton vid 14.00 tänkte jag i mitt stilla sinne att NU skulle jag i alla fall kunna passera huset utan problem men se på f..n- mannen var ute och körde för fullt med allehanda maskiner och vips var Vicke och jag ute i åkern igen.

Nu när jag alltså sett att det även tillkommit höns som syns genom sitt nät vid passerandet på vägen (som går precis vid huset och är mycket smal) undrar jag om det- för min egen SÄKERHET om inte annat måste bli så att jag får hoppa av en bit innan huset och leda förbi Vicke?

Jag är i sak verkligen motståndare till att hoppa av bråkiga hästar vid uteritter men nu har det gått för långt känner jag- Vicke är så rädd just här och när han blir så låst är han inte rolig att sitta på och risken att ramla av bedömer jag som tämligen stor.

Samtidigt måste jag passera detta jäkla hus om jag vill komma någon vart och familjen som bor där ska självklart få göra vad de vill i sitt hus och på sin tomt.

Den åker jag ofrivilligt hamnat i flera gånger är för övrigt odlad mark så där kan/ får jag inte rida även om jag hade velat- således inget alternativ.

Har ni några idéer får ni gärna komma med dom!

I detta blogginlägg ställs frågan var den där hängivna stalltjejen tog vägen.

Jag tror att hon är gone for good faktiskt- mer upptagen av Internet, shopping och annat som inte fanns när jag var ungdom.

Jag vet inte om det bara är av ondo- det var säkert inte så bra för alla som hängde i stallet 24/7 att göra det och tex försumma skolan.

Känner ni igen det och vad är era tankar?

Vid denna tiden på året brukar jag, som många andra bloggare, sammanfatta det gångna året men denna gången har jag verkligen inte haft något lust.

Anledningen är att det för mig känns som att hela året har kretsat kring eller i alla fall påverkats otroligt mycket av att Vicke blev halt i slutet av februari och det känns liksom att jag har tjatat nog om detta nu.

Och självklart har det hänt tusen andra saker under året och djuret blev ju gudbevars FRISK efter tusen evighetsmånader och lika mycket ledande och skrittande men ÄNDÅ är det denna skada som jag som sagt tycker har präglat hela häståret.

För dels var ju Vicke som sagt halt i flera månader och dels påverkade detta hela tävlingsåret.

Jag kunde inte börja tävla som jag tänkt i mars utan det blev en mjukstart med en klass/ tävling i slutet av juli och några månader framöver och jag tycker i alla fall själv att det tog lång tid innan vi var tillbaka där vi slutade innan hältan.

Jag vill faktiskt även skylla de ganska kassa tävlingsresultaten under hösten på skadan för det tog som sagt tid att komma tillbaka till samma form men jag fick också ”slösa bort” massor av tävlingar på att bara stå ut med att Vicke glodde sig igenom klasserna.

Det var först de sista tävlingarna som han slutade med detta tittande på allt möjligt och en bidragande orsak till det var att jag kunde börja rida 2 klasser/ tävling, en där han fick ”glo av sig” och nästa där vi mer kom till ridning.

Men jag ska försöka att inte tjata vidare om allt detta utan hellre glömma och se framåt.

Förhoppningsvis utvecklas vi tillsammans som jag vill och uppnår de resultat jag vill- med hjälp av Christina och X.

Jag är också tacksam mot mina stallägare som på olika sätt, både i ord och handling har försökt att stötta mig under denna berg och dalbana som året inneburit- det har jag uppskattat mycket.

Så hejdå 2014….hoppas 2015 blir ett bättre år!