Buhu….sista lediga fredagen är det idag men jag får säga som jag alltid gör- det var roligt så länge det varade.

Att ha kunnat vara ledig dessa tiotalet fredagar från november och till nu har verkligen underlättat överlevnaden av denna svåra årstid så det kommer jag absolut att försöka fortsätta med.

Dagen idag har använts till allt möjligt; cykeltur med Soya, kloklippning av densamma och framför allt en efterlängtad uteritt med Vicke.

Vi har inte ridit ut sedan förr-förra söndagen (dvs för typ 12 dagar sedan) och det har inte känts bra för samvetet även om jag har varit ute och gått med gossen några gånger.

Men vädret har ju varit som det har varit och som jag redan har nämnt flera gånger så vill jag varken rida ut i mörker eller storm- det får vara någon måtta på dumdristigheten även hos mig som ibland är en ”chansare” med lite allt möjligt.

Idag blåste det en hel del under den timme vi var ute men solen visade sig emellanåt och det var UPPEHÅLL…halleluja.

Jag var mycket glad att väderleksprognosen stämde för med tanke på att regnet vräkte ner i princip hela dagen och kvällen igår så kändes det nästan som att det aldrig skulle sluta.

Jag passade på att inviga mina ”nya” Graninge-stövlar och vi ska nog komma överens känns det som.

Jag har ju alltid tyckt att dessa stövlar är så ohyggligt fula (och ser klumpiga ut) men efter att ha använt ett par ännu klumpigare termostövlar ett tag så kändes dessa helt ok faktiskt och jag tror att jag till och med skulle kunna rida dressyr i dom om det kniper.

När jag var uppe på loftet i morse hittade jag en gul jätteboll i halmen- det var Gullis som hade gjort sig ett litet bo där.

Mest på skoj tog jag ett kort i mörkret för att testa telefonkamerans blixt och jag måste säga att jag är imponerad!

Idag var det dags att besiktiga denna skönhet och det gick väl sådär.

Att bromsarna inte var förstörda efter att jag hade kört med handbromsen åtdragen i 3-4 mil i somras förvånade mig lite, att blinkersen inte fungerade förvånade mig mycket.

Summa summarum; en ombesiktning pga lamporna och något missljud vid ena däcket (något lager som behövde bytas) men inga katastrofer.

Och om ni undrar varför Archie fortfarande stoltserar med sitt namn på släpet så är det helt enkelt för att bokstäverna är omöjliga att få bort utan våld eller annan åverkan (jag har försökt).

Dessutom brukar jag alltid säga till alla mina hästar att de måste FÖRTJÄNA att ha sitt namn på släpet eller i form av en boxskylt och jag tycker inte riktigt Vicke är där än. Några rosetter så ska vi nog kunna förhandla om saken….

Som de flesta torsdagar började jag dagen med att rida dressyr i ridhuset och om detta finns väl inte så mycket nytt att rapportera.

Vi tränar på;  gör våra skolor, enkla byten, galoppombyten med mera och det mesta känns väl bättre och bättre även om det sker med ibland knappt märkbara (fram)steg.

Jag har sagt det förr och säger det igen; dressyr är verkligen en sport där det kan ta evigheter att förfina till och med den minsta detalj.

Detta kan ibland kännas….tja…kanske inte direkt tröstlöst men nog kan jag önska mig lite snabbare framsteg – det ska erkännas.

Annars sitter jag just nu som en strandad val i soffan och det är delvis därför jag nästan alltid rider på torsdagmorgnarna- denna dag har vi på jobbet som tradition att gå ut och äta på lunchen.

Inte sällan blir det någon form av buffé och tro mig….jag kan äta!

Mig blir ingen bufféägare rik på, det är en sak som är säker och förutom dagens skrovmål har vi dessutom firat av kollegor som slutar vilket innebar en eftermiddagsfika som liksom fick min mag-bägare att rinna över.

Jag blev så proppmätt så det är inte sant och nu sonar jag mina synder genom att känna mig helt däst.

Bara tanken på att rida i detta tillstånd får mig att känna mig yr så det var som sagt tur att detta projekt klarades av under morgonen 🙂 .