Ett intressant fenomen som jag har tagit upp tidigare och som jag ser och läser om ständigt är hästägarnas FÖRÄLDRARS roll i sammanhanget.
Nu tänker jag inte bara på barn och ungdomar där det kanske så att säga ligger i sakens natur att det är föräldrarna som finansierar avkommornas hästintresse (och också ser till att detta upprätthålls trots att ungen kanske själv tröttnat och lika gärna kunde varit utan hästen/ ponnyn) utan framför allt de VUXNA hästägarna.
Jag undrar hur häst-Sverige hade sett ut om alla dessa sponsrande föräldrar drog tillbaka sina stålar- gissningsvis hade hästnäringen sett heeelt annorlunda ut.
För jag tycker som sagt att det är jättevanligt att föräldrar på olika vis finansierar de vuxna barnens hästhållning även om det kan ske på olika vis.
Kanske har man en egen gård där hästen/ hästarna får stå uppstallade gratis eller så belånar man huset för att en dyr häst ska kunna köpas in?
Det finns de som betalar DELAR av hästkostnaderna, antingen direkt genom att tex stå för hästförsäkringen, eller indirekt genom att köra till alla tävlingar med egen bil och släp.
Ja, variationerna är oändliga men jag tycker ofta att det talas väldigt tyst om denna enorma generositet; kanske för att barnen (och kanske föräldrarna också?) tycker att det är lite pinsamt att en vuxen person inte KLARAR AV att betala för sin egen hobby?
För detta har jag också sett hur ofta som helst; så fort föräldrarnas gård säljs eller penga-kranen för allt möjligt kring hästen stryps så måste den sistnämnda säljas…
Eller så var intresset inte tillräckligt stort för att vara värt att jobba extra för eller på annat sätt försöka lösa så att man kan behålla djuret i alla fall?
Ja, inte vet jag men för mig har det alltid känts väldigt konstigt med föräldrar som alltså lägger, ibland, tusentals kronor på ett vuxet barns intresse- kanske för att jag själv aldrig hade kunnat få den möjligheten hemifrån ens om jag hade velat?
Och observeras ska att det i mina exempel ovan alltså inte bara handlar om relativt unga människor som kanske inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden osv utan om ”folk” (nästan uteslutande kvinnor enligt min erfarenhet) som är både 30 och 40 år gamla, ibland till och med gifta och med egna familjer…
Ja som sagt, hästnäringen ska nog vara tacksam (liksom barnen förstås) så länge det är på detta viset även om det är ett konstigt fenomen för mig personligen…
Fast det är väl inte framförallt pengar de hjälper till med, inte de jag känner i alla fall, utan med tid och engagemang?
Mina föräldrar är fantastiska och vi har jätteroligt med mitt hästintresse och de är en självklar och väldigt rolig del i mitt team (och med och planerar träningsupplägg och tävlingar till och med :D) men de betalar inte utan bidrar med just tid, engagemang och intresse. Och såklart av egen fri vilja?
De som får pengar av sina föräldrar i vuxen ålder, är det inte ganska självklart för att föräldrarna VILL vara delaktiga och VILL hjälpa till med kostnaden/guldkanten/ge möjligheten?
Tycker det är en fantastisk sport på så vis, att trots att vi tränar och tävlar så mycket ensamma så finns det plats för intresserade att vara delaktiga bredvid en ryttare och få ta del av både upplevelser, känsla och utveckling framåt.
Fast jag talar inte alls om rid och engagemang i inlägget utan om just PENGAR.
Jag vet hur många föräldrar som helst som genom åren har betalat vuxna, heltidsarbetande barns stallhyror och försäkringar.
Hus har belånats för hästköp osv.
Att man har ett gemensamt intresse kan jag absolut förstå- ovan inte!
När man aldrig ser föräldrar i stallet, på tävling eller träning men man vet hur mycket de betalar varje månad tycker jag att det är ännu märkligare…
Men är det så himla vanligt? När jag var student hade jag ju kompisar som fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar för att ha häst under studietiden, men efter det? Jag kan nog inte komma på ett enda fall jag känner till?
Tja….hur vanligt det är sett till hela Sverige kan jag inte uttala mig om men JAG personligen känner/ vet om ganska många vuxna personer där detta stämmer in.
Det har varit personer som både har stått uppstallade på ridskolan, på nuvarande anläggning och folk jag känner på andra vis.
Jag har också flera i min omgivning som lever på detta vis. Det som förundrar mig mest är att det inte sällan är så att medan föräldrarna betalar hästen så kan barnet spara ganska stora summor pengar varje månad och till slut ha ett gediget sparkonto, trots att hen har en dyr hobby. De jag talar om nu är i min ålder, det vill säga runt 25, och jag får känslan av att både föräldrar och barn får ut mycket av överenskommelsen – barnen kan förstås spara pengar eller ha råd med resor och annat eftersom föräldrarna står för hästen, och föräldrarna får känna sig behövda och slipper inse att deras kära dotter eller son nu är vuxen och har ett (eller borde i alla fall ha ett) liv utan dem. Det kanske är en härlig situation för samtliga inblandade, trots att vi som utomstående tycker att det är märkligt?
Nu när du påtalar det så är det faktiskt så i flera av de fall jag också känner till; dvs att ”den försörjda” vuxna personen ofta lever ett väldigt gott liv tack vare föräldrarnas sponsring.
Man har råd med utlandsresor, festande, dyra kläder och flott utrustning.
Jag hade bättre förstått föräldrarnas bidrag till hästen om den liksom kändes som fullständigt nödvändig men i många fall handlar det om att man vill ha långt mer än vad plånboken medger…
Hej
Jag är mamma till Sandra AW som visade mig detta inlägg. Hela våran familj håller på och vi betalar. Mimmi jobbar så hon betalar viss stallhyra och de grejer hon vill ha. Jag tycker det är viktigt att de lär sig hur dyrt det i verkligheten är. Visst hjälper vi henne med träningar mm men huvuddelen måste hon klara själv. Vi har ju också andras hästar på utbildning mm och de pengarna tar vi för det betalar ju hö till en av våra hästar. //Marie
Jag tycker att ni resonerar sunt. Att veta vad saker kostar är absolut viktigt och det är något jag i mitt yrke märker brister väldigt bland barn och ungdomar- de har noll koll på verkligheten och därför också ibland mycket orealistiska önskningar och tankar om allt möjligt.
Sedan är det väl helt underbart om man hittar ett intresse som hela familjen kan dela, som ni verkar ha gjort men det utsluter ju inte att alla drar sitt strå till stacken efter bästa förmåga.
Om föräldrarna frivilligt erbjuder sig, ska man verkligen tacka nej då?
Det får väl vara upp till var och en att avgöra tycker jag.
Dock KAN man ju som mottagare av diverse gåvor ibland känna en skyldighet till olika former av motprestationer/ gentjänster/ whatever och också känna att man inte till 100 % kan bestämma kring tex sitt hästeri utan är beroende av någon annans välvilja vilket jag aldrig hade velat känna.
Själv hade jag faktiskt tyckt att det är pinsamt att ta emot flera tusen i månaden av mina föräldrar för en hobby. Men alla kanske inte tänker så. Däremot har jag också reagerat på att det är så tyst kring denna sponsring. Framförallt på många bloggar nämns det inte, och de har noll verklighetsförankring i hur mycket det egentligen kostar. Jag hade också haft råd att köpa en häst för 150 000 kr om jag inte hade behövt stå får bil och släp själv.
Vad jag tycker är synd med ungdomsbloggar där ett otroligt ”lyxigt” hästliv framställs som vardagsmat är att unga läsare kanske tror att det är just så det är; en vardag för gemene man.
Och då lär man ju bli besviken på sin ensamstående morsa som har ett vanligt 9-5 jobb inom vården och som inte kan köpa en den där hjälmen för 5000 pix som man så gärna vill ha….bara ett exempel…
Men å andra sidan så är väl hela livet fyllt av verklighetsflykt och överdrifter så det kanske inte spelar någon större roll om även bloggarna är det?
När jag sedan ser program som Lyxfällan på tv så undrar jag om de som medverkar är ”en på miljonen” eller om det är vanligare än man tror att folk lever i en låtsasvärld som kommer att komma ikapp dom förr eller senare?
Konsumtionshetsen är ju extrem idag både i och utanför hästvärlden och de flesta har inte råd med allt och visst är det problematiskt när många unga inte förstår vad det faktiskt kostar och hur många timmar man måste jobba för att kunna köpa olika saker. Samtidigt så kan jag inte se ett problem med att ens föräldrar stöttar en så länge det är ok med alla parter. För många hästfamiljer är det ett gemensamt intresse och man håller kontakt och umgås genom sitt gemensamma intressen. Jag vet många som har föräldrarna med på tävling och föräldrarna tycker det är roligt, de kommer ut och träffar folk och gör ngt med sina barn, vuxna eller inte. Min mamma är fortfarande engagerad som groom när jag tävlar även om jag ibland kör själv eller har en vän med. Vi har också stallet tillsammans och hjälps åt med våra hästar, vi delar på omkostnader men jag betalar ingen hyra fastän det inte är mitt stall. Vi möjliggör varandras intressen och jag ser inget fel med det. Jag har iofs alltid varit väl medveten om vad saker kostar och har fått avstå andra saker under min uppväxt till förmån för att kunna ha häst. Jag har som vuxen under perioder haft två jobb för att kunna ha min häst, nu pluggar och jobbar jag. Men lite sponsrad är jag ju fortfarande, jag hade säkert kunna ha häst ändå men inte så billigt. Jag skulle utan problem kunna ha två (vilket jag har haft och vill ha sen igen) men jag hade inte kunnat ha det om jag stått uppstallad med stallhyra på 3000:- per häst och månad…
Jag tjänar hyfsat bra och min sambo med. Och det är dyyyyyrt med häst, har svårt att tro att ensamstående eller lågavlönade kan ha råd utan bidrag från annat håll. Jag vet flera vuxna hästägare där föräldrarna bidrar m pengar. Grattis säger jag till dem