Hjääälp…sista ”officiella” semesterdagen innan jag börjar jobba ”på riktigt” på måndag (att jag har jobbat nästan heltid på mitt extrajobb är en annan historia…)!

Dagen inleddes hur som helst med att Vicke och jag skrittade ut för att klättra lite och tyvärr råkade vi på de förbann…KORNA igen.

Har man otur står de väldigt nära de backar där jag klättrar och det finns ingen annan väg dit eftersom man måste rida över en rejäl träbro för att komma till backarna.

Precis bredvid bron ligger alltså kohagen som förvisso är GIGANTISK men där korna ändå ”givetvis” står nästan vid bron.

Jag har nu råkat på korna där vid de 2 senaste tillfällena (idag var dom inte där när jag red över bron men hann komma dit under tiden jag klättrade) och låt mig säga så här: jag kommer NEVER EVER, någonsin mer att rida där så länge korna går i hagen.

Det finns sjåpighet, rädsla, skräck och vettlös hysterisk panik och jag skulle tveklöst beteckna Vickes sinnesstämning då han såg korna som det sistnämnda.

Han blir så okontaktbar att det verkligen känns farligt och då är han INTE 173 cm hög utan snarare ett på stället hoppande och vibrerande 3 meters galet monster som man inte vill sitta på (men inte heller ramla av ifrån).

Så nej…den vägen rider vi inte fler gånger…

Och tack, tack, tack min älskade graman som var det enda som stod mellan mig och ett hårt dunsande på en ödslig väg där väl ingen hade hittat mig på en evighet…

Men bortsett från denna lilla incident hade vi en mysig tur i mycket fint väder!

Hemåt med som vanligt spetsade öron!

Vår ständiga följeslagare: Skuggan!

Redan i morse hade vår igår tämligen blöta paddock torkat upp helt- det är verkligen skönt att ha en så välfungerande utebana!

Jag tror inte att vi har något speciellt underlag, det ser ut som vanligt grus i alla fall 🙂 men dräneringen fungerar ypperligt och hur dränkt banan än blir så torkar den upp i rekordfart.

Annars tycker jag att just utebanor till skillnad från många ridhus är eftersatta, de får liksom sköta sig själva vilket många gånger gör dom näst intill oanvändbara med mina mått mätt.

Jag vägrar att rida på djupa ”potatisåker”-banor liksom på de som är stenhårda och/ eller där man riskerar att kvävas av damm.

Vet ju tex en utebana som enligt mig inte går att rida på mer än möjligen någon vecka om året- övrig tid står den under vatten även om omgivningen är ökentorr- där undrar jag verkligen vad man gjort I STÄLLET FÖR dränering för det är liksom raka motsatsen- banan håller vattnet nästan året runt?!?!?

Hur som helst; Vicke fick arbeta med lite dressyr idag också och vi körde ungefär samma upplägg som igår- enkla byten, galoppombyten, förvänd galopp UTAN byten 🙂 och en del travslutor.

Annars har dagen ägnats åt lite flit (mer om det imorgon) och en skön skogspromenad med Soya och hennes vänner.

Vilja och Lovis är inte rädda för att doppa sig….

…medan Soya som vanligt anser att vatten- det dricker man.

Efter gårdagens åskoväder med åtföljande ösregn var det ganska ”plaskigt” på utebanan i morse men det var inget som störde varken Vicke eller mig.

Vi tränade på som vanligt och det gick bra.

Idag gjorde jag mycket diagonaslutor och slutor utmed spåret och tyckte att jag fick till dom ovanlig bra- det är annars en enorm akilleshäl när vi tävlar (”för rak” är en stående domarkommentar).

På eftermiddagen tog jag faktiskt ut Vicke för en andra ”omgång” på banan- denna gången för lite trampträning på töm.

När jag var på en Kyra-clinic för ”tusen år sedan” minns jag att hon tipsade om att man kunde göra denna träning några minuter varje dag för att befästa det man vill träna in och det tänkte jag försöka ta mig tid till- inte varje dag men inte heller med så långa mellanrum (ibland veckor) som jag gjort tidigare.

Jag tror att detta är ett bra stärkande arbete utan att man sitter på och det går också relativt snabbt att utföra- idag var vi klara på 15 minuter eftersom Vicke redan var ”framskrittad” av sin utevistelse precis innan.

Har insett att det inte går att filma och hålla i 2 tömmar samtidigt men ungefär så här ser det ut 🙂  !