För ungefär 5 månader sedan råkade jag ut för något jag dittills varit väldigt förskonad från; jag ramlade av och slog mig rejält.
Jag hopptränade med Vicke i ridhuset, han rev ett hinder och snubblade till över en fallande bom; han gick ner på framknäna och jag voltade liksom över honom.
Själva fallet kändes ändå inte så dramatiskt men när jag precis hade landat kände jag över huvud taget ingen del av min kropp i ett fåtal sekunder- ohyggligt otäckt!!!!
Det jag kände därefter var att jag hade jätteont i min nacke och min egen teori är/ var att jag sträckte banne mig allt som går att sträcka runt denna kroppsdel.
Jag hade jätte-jätteont i några dagar vilket var extremt dåligt ”tajmat” eftersom jag samma kväll som olyckan inträffade skulle gå på en av mina första dejter med nuvarande kärleken.
Det var väl bara min envishet och ”det går säkert över”-inställning som gjorde att jag ens kunde genomföra vårt restaurangbesök, det och en handfull Ipren…
Jag kunde knappt vrida huvudet åt något håll och detta var inte bara knepigt då utan ett stort bekymmer vid bilkörning under många veckor.
Att rida var inte någon hit i början heller och kulminerade i att jag fick be både Nina och Olof rida när det var dags för träning för jag hade helt enkelt för ont och sände dessutom ut väldigt konstiga ”ridsignaler” till Vicke som blev förvirrad och inte förstod vad den stela klumpen på hans rygg egentligen ville att han skulle göra.
Jag fick också avanmäla mig från några tävlingar vilket aldrig (!!!) har hänt under min snart 30-åriga tävlingskarriär men det hade ju varit vansinne att åka och tävla på en häst man knappt kunde sitta på.
Ja, det var fruktansvärt jobbiga veckor där i början; att inte kunna lägga sig ner eller resa sig upp från sängen normalt, att som sagt inte kunna vrida på huvudet och känna sig allmänt smärtpåverkad mest hela tiden.
Och det är faktiskt först nu….efter 5 (FEM!!!!) hela månader, 1 besök hos massör, 2 besök hos sjukgymnast och 3 besök hos naprapat, flera tuber med smärtstillande gel och säkert 100 Ipren som jag känner mig helt återställd även om jag fortfarande kan känna av en viss liten stelhet då och då.
Ja, så kan det gå och jag kan inte ens skylla på någon eller något- det var ”bara” en olycka som hade kunnat hända när som helst, i alla fall om man väljer att hoppa.
Och Vicke är ju en fantastiskt fin och villig ”hoppare” men som sagt; alla kan råka riva ett hinder.
Olyckan gav mig onekligen en tankeställare; jag som tex tidigare ridit utan hjälm en miljon gånger, hopptränat ensam i ridhuset i massor av år, ridit ut på vägar som ”ingen” känner till osv osv….
Nu hade jag i just detta fallet (observera ordvitsen) inte varit hjälpt av om det fanns 100 personer i ridhuset men jag kommer ändå att vara mer försiktig i framtiden med allt möjligt- vill aldrig mer råka ut för något liknande om jag kan slippa…..
Men fy….5 månader!! Jag blev för ca en månad sedan också varse om att en olycka händer väldigt lätt….Vi skulle rida ut, o jag red vår hispiga ponny….kom ut på från gårdsplanen, lite långa tyglar sådär, då ramlar 2 cyklar på cykelparkeringen 5 meter ifrån oss…Hon flyger iväg, o jag hade inte en chans att sitta kvar (iom de långa tyglarna) Förbannat hård grusplan 🙁 bäckenleden som skadades, 2 Naparpatbesök, kunnat sluta med Iprenen nu för nån vecka sen. Konstigt nog kunde jag rida (ja, inte precis i början) fast jag ff hade ont, det gjorde inte ondare sas. Anmälde du detta till försäkringsbolag?
Ja tack och lov släppte väl 90 % av smärta/ känningar efter en månad men resten har alltså tagit så här lång tid.
Jag har inte anmält skadan någonstans- vet i ärlughetens namn inte om jag har någon försäkring som skulle täcka något?
Åkte inte ens in och kollade mig på sjukhus för dum som jag är tänkte jag ”dom kommer säkert att förbjuda mig att rida på X veckor och det vill jag inte”.
Genom facket har jag en fritidsförsäkring, där fick jag ut en del när jag i höstas ramlade av i havet (ja, samma hispiga ponny), drog av en sena i fingret, o det blev ett sk droppfinger, då var det skena i flera månader. Men man får ju iaf ringa VC så de antecknar det i journalen, om man får men senare. Man har väl även en försäkring via sin ridklubb, därför många höjt medlemsavgifterna för att täcka den.
Usch, att det tog sa lang tid!! Jag ramlade av Pushkin i juli forra sommaren (tror jag det var), forsta gangen jag ramlat av honom och forsta gangen pa flera ar for ovrigt. Landade litet hart da marken var valdigt torr och hard och han skuttade till rejalt (blev radd for nagot i skogen). Drog mig i insidan av laret sa jag linkade ett bra tag, men det ar helt borta. Men forutom det sa maste jag ha slagit mig litet pa ryggen sa jag fick liksom ett blamarke av nagot slag, sa att det gjorde litet ont nar jag lade mig pa hart golv eller lutade mig mot nagot hart eller tryckte just dar, och detta blamarke (eller vad det var) gjorde ont tills alldeles nyligen! Jag tankte jag skulle ga till doktorn men sen tankte jag vad ska han gora/saga… sa jag gjorde inte det. Det gjorde dock inte alls ont nar jag rorde mig utan det kandes att det liksom var ett blamarke, snarare an nagot med senor eller kotor eller nat. Men jag ar jatteforvanad att det tog 9 manader att ga bort (inte HELT borta annu, faktiskt). Hade for ovrigt skyddsvast pa, annars hade det nog kunnat ga ganska illa. Undrar hur manga av oss som har skyddsvast varje gang vi rider…
Jag har aldrig ridit med skyddsväst….
Undrar hur många vuxna som ÄGER en?
De flesta vuxna som har egen hast AGER val en, men hur manga anvander den?
Hur manga barn ager en? Hur mycket anvands den? Jag tvingade min 9ariga dotter att ha pa den alltid nar hon red, men den ar ju saaa himla otymplig och numera later jag henne rida utan den nar hon ska gora saker som ar mindre riskfyllda (gymkhana, dressyr, skogspromenad med mig till fots) men hon maste ha pa den nar hon ska gora saker dar jag bedomer risken som hogre (barbacka – sa sent som i forrgar halkade hon av ponnyn da – hoppning, uteridning med mig pa min unghast, uteridning da man ska galoppera med tokiga mormor i stora hagar, rida pa vagen, terranghoppning).
Sjalv har jag min pa alltid nar jag rider sedan 10 ar tillbaka. Blev avbockad med buller och bang nar jag var gravid och sedan dess har jag haft den pa jamt. Trots att jag dels tycker det ar skitfult (man ser tjock ut!! och puckelryggig!) och obekvamt (iaf pa sommaren, pa vintern ar det varmt och skont).
Nja..kanske har vi olika erfarenheter eftersom du rider distans och jag dressyr men jag vet nog ingen dressyrryttare som har skyddsväst.
Barn och ungdomar ”tvingas” däremot att använda väst av föräldrarna ibland/ ofta.
I stort sett noll distansryttare som anvander skyddsvast faktiskt. Jag tankte mest pa ’vanliga’ ryttare – de flesta jag kanner ar typiska ’riding club’ ryttare som rider i skogen, gor litet enklare dressyrtraningar, aker till lokala shower, gor litet ’fun rides'(med eller utan terranghinder), osv. Kanner inte nagon renodlad dressyr-, hopp- eller falttavlansryttare egentligen. Men visst, haller med om att de flesta nog inte anvander skyddsvast, nar jag tanker efter. Fast nog ager de en, som de kanske tar pa nar de ska hoppa! Jag som alltid verkar ha hispiga unghastar har ju den pa mycket av den anledningen. Plus att jag ar medveten om att skelettet blir skorare med aren. Brukar faktiskt ha min pa distanstavling ocksa numera, men man svettas ihjaaal… och det ar jobbigt. Frestande att ta av den, men som sagt har jag inte riktigt kommit bortom galna-unghast-stadiet pa flera ar nu, sa darfor har jag den pa.
PS tankte val pa galna stegrande svara dressyrhastar och att folk val maste ha skyddsvast pa sig atminstone nar de rider sadana hemmavid, och nar de rider ut? Jag menar, din som kan bli helt knapp, aven om han ar snall 99% av tiden, far han inte dig att fundera pa om du borde ha vast vid uteritt?
Nej, har aldrig funderat på skyddsväst- inte ens med galningen Kreon.
Lite är det kanske en generationsfråga och vad man liksom är van vid och omgiven av och under alla år som jag har ridit har det ”i mina kretsar” varit väldigt ovanligt med väst.
Herregud…jag red utan hjälm tills det blev ett krav på ridskolan för det var så många gjorde…
Fick veta att jag har en försäkring via min klubb:
http://www.provinsinsurance.se/sv/30608.forsakringar.html
Gjorde precis som du Birgitta, när jag druttade av. Men min nya häst o jag missförstod varandra: Galoppera mera menade jag, han snubblade till o gjorde halt o jag for mellan öronen på honom o landade på handleden (höger naturligtvis). Satt o funderade en stund o tänkte ge mig upp på hästen igen, som stod snällt i mitten av ridhuset o tittade. Men jag förstod att nåt hade hänt med mkt sned handled…. Gick in i stallet, sadlade av o gjorde iordning hästen. Sen in till maken o talade om att jag stukat handen. Han talade om för mig att Jag definitivt inte bara stukat handen. In till akuten o först efter röntgen höll jag med om att jag brutit båda benen i handleden. Gips, sjukskrivning, rehab….kan fortfarande inte rida ensam i ridhuset, rider alltid ut m sällskap, har blivit otroligt ”fånig o rädd” men jobbar mig sakta tillbaka, galopperade för första gången häromveckan. Det kommer ta en jäkla tid att få tillbaka självförtroendet igen men jag ger mig inte i första taget! Med åldern verkar det som att man tänker väldigt mkt på vad som kunde ha hänt…..reptilhjärnan har verkligen julafton!
En av mina första tankar efter avramlingen och eftersom jag faktiskt upplevde mig som förlamad i några sekunder var ”jag ska aldrig hoppa ett språng mer i hela mitt liv”.
Nu GÖR jag ju det men jag kommer tveklöst att vara mer försiktig framöver.
Jag har inga problem med min gamla häst, känner ingen rädsla där. Problemet med min nya häst är en unghäst som rent ut sagt skrämde ”skiten” ur mig genom att bocka av oss i familjen. Min nya häst är ursnäll men tyvärr hänger känslan av unghästens beteende kvar efter olyckan, men jag ger mig inte. Det går sakta framåt o jag älskar ju ridning o hästar. Tur jag har en förstående man som sitter i ridhuset o ser ”färg torka”…