Ni som har haft en häst som ni har valt att sälja på grund av att ni inte passade ihop, inte motsvarade era förväntningar och dylikt:
Hur lång tid tog det innan ni gav upp?
Var det en specifik händelse som gjorde att ni kände att ”nu är det nog” eller var det något som smög sig på över tid?
Kom att tänka på denna frågeställning då jag diskuterade (mänskliga) förhållanden med en bekant och för egen del får jag nog säga att jag vad både gäller människor och djur kämpar väldigt länge innan jag ger upp.
Och i båda fallen har det inte varit en enstaka händelse som har gjort att känslorna svalnat utan det har skett över tid där jag under tiden ändå har försökt att rädda relationen.
Décimas tungfel och svårigheter att byta rent kämpade jag med i många år- på tok för många med facit i hand.
Med Archies seghet lät jag det inte gå lika långt men det tog ändå något år innan jag insåg att det inte kunde vara så att 3 olika tränare (som sa ”sälj”) hade fel och att jag hade rätt.
Efter Archie lovade jag mig själv att aldrig ”hålla på” i flera år om köpt häst inte passar och samma sak gäller numera även förhållande med partner.
Ångrar du aldrig försäljningen av Decima tänkte jag på?
Det var ju en härlig häst, och visst bytte hon rent mot slutet?
Det jag ångrar var att jag inte sålde henne långt tidigare.
Tungfelet drev mig till vansinne och försvann aldrig, har fortfarande bett nog att öppna en affär (Vicke har samma tvådelade bett han ärvde efter Kreon…).
Bytte inte rent alltid nej utan ”ett halvt efter bak” vilket är nästan omöjligt att både känna och korrigera.
Och med tanke på hennes öde (självdog på ett stallgolv i kolik innan veterinär hann komma): nej ångrar mig som sagt inte en sekund! Räckte med 10-talet kolikkänningar hos mig och en buköppning…
Kan i efterhand inte förstå vad jag höll på med i NIO år?!?!
Hon hade superpsyke ja men det finns det massor av hästar som har och jag gjorde mitt hästliv så mycket svårare med henne… Aldrig mer!!!!
Vet inte exakt hur länge jag höll på med Oona, men typ 2.5 år efter att det inte längre funkade eller var kul. Hon hade något konstigt fel i ryggen, som ingen kunde diagnosticera eller behandla, men som gjorde att hon var hyperkänslig och när som helst (men inte varje ridtur) kunde börja snurra eller kasta sig till höger. Jag känner fortfarande den där isande känslan i magen när en häst jag rider kastar med huvudet på ”konstigt” sätt (åt sidan, eller klipper med öronen på det där sättet hon gjorde innan hon började kasta sig). Borde sålt henne lång tidigare, kommer aldrig kämpa så länge igen. Hon var verkligen svår, och jag sålde henne 2 gånger och båda de köparna gav upp också. Hon är nu tillbaka hos uppfödaren sedan många år och de har avlat ett föl (förvånade mig, skulle nog inte avlat på denna häst).
Sålde en unghäst som jag själv tagit fram som 6-åring (köptes som 3 åring) då den blev för mycket häst och var helt ärligt totalt värdelös som hopphäst. Den hoppade med en magisk teknik men kunde få för sig att stanna på vad som helst (utan anledning) eller skena och gå av på 1,5 steg för lite på distanser..
”Värsta var” att den var väldigt välriden med fint steg, så det kändes som den enbart inte hade psyket för att vara hopphäst. Såldes till ett av Sveriges större hoppstall men inte heller de fick rätt på hoppningen. Tråkigt för det var en fin häst!
Hoppas den fick en karriär som dressyrhäst för den älskade att arbeta, men jag ville sälja asap och inte lägga månader/år för att kunna säljas som dressyrhäst för någorlunda pengar.
Jag köpte ju en häst som nybörjarhäst, som jag växte ur efter bara ett par månader. Han var ju inte rätt för mig alls, visst var han bussig, men han var för stor, för stel och saknade glöd. Min tränare rekommenderade honom, men han hade behövt en bättre ryttare som orkat få ihop honom. För mig blev det bara för stort och kantigt. När jag insåg att jag aldrig skulle kunna placera mig på tävling högre än en meter (rev för ofta pga saknad glöd/driv/vilja) och han dessutom var grymt jobbig att transportera (bara köra, inte lasta, men jag körde ju minst tre dagar i veckan), så började jag lessna. Sen kom dessutom T in i mitt liv, smidig, nyfiken och liten, och då blev det ett lätt beslut. Men jag borde sålt honom ett år tidigare.
Höll på alldeles för länge med min första häst. Säkert 2-3 år i ”onödan”. Sålde till slut till en ridskola som hade mycket nöje i flera år.
Hade sedan en som jag inte vågade ha kvar pga av skada så sålde därför. Där var jag ju tvungen att behålla tills skadan var läkt och hästen i gång igen, det tog kanske 2-3 månader.
Några har jag faktisk tagit bort, en för den knappt höll för promenadridning och en som var så labil mentalt att jag inte ville sälja. Då blev processen kort kan man säga.
Håller med om att man inte ska hålla på och traggla för mycket. Det finns oftast nya bra ägare som kan ta vid och andra hästar som passar en själv bättre.