Månadsarkiv: juni 2016

Lördag- vi provar nytt

image

Idag hade prognosen lovat/ hotat med (välj själv) svalare väder men av detta märktes inget tycker jag.

Det var jättevarmt redan när jag släppte ut hästarna vid 7 och jag och kärleken bestämde oss för att prova ett  för oss nytt badställe; Tvedörasjön vid Torna Hällestad.

Vi hittade en helt ok liten sandstrand och vattnet var både rent och relativt varmt så hit återkommer vi säkert.

image

Efter sol och bad åkte jag till stallet för lite dressyrarbete på gräsbanan och sedan var det dags att prova ytterligare något nytt; en nyöppnad restaurang i Staffanstorp (gamla MI och NI som har bytt ägare).

En god laxplanka senare kunde jag konstatera att detta ställe ska besökas av oss fler gånger vilket är bra eftersom utbudet i vår lilla håla inte är något att hänga i julgranen- mest en massa pizzerior faktiskt.

Dead man riding

dead

Frank Hayes, stableman and trainer by trade, and maiden racer Sweet Kiss, hold a bizarre distinction in racing history. The pair competed in only one race, and though they won, it was what happened afterwards that puts them in the record books.

7-year-old Sweet Kiss was not well thought-of by her owners. Frank Hayes, who had cared for her, was convinced that she could win a race. On June 4, 1923, he was given his wish, when he and Sweet Kiss lined up for a 2-mile, 12-jump race at Belmont Park. Rated at 20-1 odds they were not expected to do anything special.

Surprisingly, the hard-working filly and her makeshift jockey, riding in just his second career race, won by a head. When the overjoyed owner and trainer approached to lead her to the winner’s circle, they made a shocking discovery: Frank Hayes was dead in the saddle.

A heart attack had killed Hayes sometime during the latter part of the race. It was observed that Sweet Kiss swerved slightly while approaching the final jump, and many surmised that her swerve had been caused by Hayes slumping forward in the saddle. Since he had stayed on her back the entire race, Sweet Kiss was declared the winner, making Hayes the first (and so far, only) jockey to have won a race after death. He is also the only known jockey to have an undefeated record. Hayes was buried in his racing silks three days later.

Sweet Kiss, meanwhile, was never raced again. Though she was a proven winner, no other jockey would dare to ride her. She was thereafter nicknamed “Sweet Kiss of Death”.

Fredag- mer

imageÄven idag har jag spenderat flera timmar på Bråhögsbadet- livskvalité för mig att bara ta det lugnt och njuta.

Njöt gjorde jag även under Nina-träningen på kvällen, det var precis lagom varmt på gräsbanan och Vicke kändes fin.

Vi tittade mest på skolorna och avslutade med lite enkla byten och tramp.

Härligt att kunna rida utomhus 20.00 i bara linne, jag hade lätt kunnat ha det så här året runt!

Låst?

släp

Såg bilden ovan på Facebook tillsammans med en efterlysning då släpägaren blivit av med 3 (!!!!) av släpets däck vilket fick mig att fundera och ställa dagens frågor:

Har ni generellt ert släp låst?

Är er sadelkammare låst- aldrig, ibland, alltid, bara vissa tider på dygnet?

Sedan jag fick ett släp stulet som aldrig återfanns har jag ALLTID släpet låst och sadelkammarna på anläggningen är också alltid låsta, dygnet runt.

Vi hade inbrott i en av dom för några år sedan trots det så man kan ju aldrig gardera sig helt men det är ändå skönt att vi är så pass noga med att låsa.

Hur gör ni?

Torsdag- premiärdopp

image

Idag har jag för första gången sedan jag flyttade till Staffanstorp för 14 år sedan besökt Bråhögsbadet.

Jag får väl skylla på att jag tidigare bodde i hus, hade trädgård och grannar med en renad damm som vi fick nyttja men nu när jag bor i lägenhet är ett utomhusbad ett suveränt alternativ, särskilt som det ligger 300-400 meter från min bostad.

image

Idag var jag i princip ensam på hela badet och framför allt i bassängen då jag tog mitt premiärdopp.

När skolorna slutar lär det väl bli mycket mer trängsel men jag njuter så länge stillheten varar och det kändes väldigt lyxigt att lägga några timmar på denna sköna aktivitet.

image

En aktivitet som min stallägare har ägnat sig åt idag har varit höskörden (vi producerar lite hö men mest ensilage) och när denna var bärgad på ett av fälten kunde jag premiärinviga det för ridning med Vicke.

Turligt nog fläktar det väldigt bra vid både gräs och grusbanan- annars hade det varit outhärdligt att rida där när det är så varmt som det har varit idag.

Men tack vare vindarna är det riktigt behagligt, i alla fall sommartid 🙂 . På hösten är man inte lika förtjust i blåsten men man får ta det onda med det goda.

En berest hatt

image

Den här solhatten köpte jag under min och fd makens första gemensamma resa (till Egypten) för snart 15 år sedan.

Hatten har sedan dess företagit flera utlandssemestrar och även solat sig under åtskilliga timmar i vår trädgård.

Just nu är den med mig på Bråhögsbadet, Staffanstorps utom och inomhusbad och jag hoppas att vi får många fler varma stunder tillsammans 🙂 !

Uteritts-träning

När ni rider ut; vad använder ni uteritterna till så att säga?

Är det främst för att bygga kondition, låta hästen få en lite ”slappare” dag, miljöträna hästen, variera arbetet utan någon egentlig ”träningsplan”?

Ja, det kan finnas många olika anledningar tänker jag men brukar ni medvetet och i förväg tänka tex: ”idag ska jag ut och klättra för att stärka bakdelen” eller ”idag ska jag galoppera riktigt länge för att förbättra flåset på min häst” eller blir det mer som det blir på uteritterna?

När man rider dressyr tycker jag nog att de flesta har en plan för både dagens pass och träningen på lång sikt men hur är det med uteritterna?

Själv använder jag mig uteritterna för flera olika ändamål.

Ska Vicke ta det lite lugnare en dag så rider jag tveklöst ut. Ser det då också som en bra variation från ridhus/ ridbanejobbet.

Ibland planerar jag in ett klättringspass eller att jag ska trava och galoppera långa sträckor av de skäl jag gav exempel på ovan.

De gånger jag ridit ut med andra har jag fått uppfattningen att man INTE ”har en plan” utan att man mest rider lite ”halvdant”- travar och galopperar där underlaget är extra inbjudande till detta och skrittar merparten av turen.

Ser också att man ofta rider ut i 30-40 minuter vilket för mig i princip är ett rent ”vilodags-pass” så vida man inte rider otroligt aktivt under dessa minuter (vilket de ryttare jag ser  inte gör).

Själv vill jag försöka att vara ute i alla fall en timme och då verkligen ”hålla igång” så vida det inte ÄR en vilodag men då vill jag ändå hålla mig till den där timmen annars känns det liksom inte som att det har blivit något av passet eftersom våra uteridningsmöjligheter innebär en hel del skritt om man inte ska trava och galoppera på 70-vägar.