Månadsarkiv: maj 2017

Hund-dating

Det börjar närma sig semestertider och den hundvakt som passade Molly sist vi var bortresta (en person vi känner) och som skulle passa henne även under kommande resa har tyvärr blivit sjuk och vågade inte ta på sig uppdraget igen.

Eftersom jag (eller VI faktiskt) är väldigt sjåpig med vår doggy och absolut inte kan se henne på ett hundpensionat där djuren ju inte får vara i ”hemmamiljö” utan i olika former av boxar/ egna rum/ whatever så fick vi lite panik för vi känner ingen annan som kan ta sig an Molly i en hel vecka.

Märkligt nog har alla som vi tycker skulle vara lämpliga i övrigt katt och jag litar inte på detta djurslag- blir det fight går de efter ögonen och jag vill inte riskera varken en blind hund eller andra skador.

För att försöka hitta en bra lösning började jag, älskaren av Internet, googla på ”hundpassning” och då dök detta upp!

En sida på nätet som nästan påminner om en dating-sida 🙂 , man kan välja en hundpassare utifrån deras presentation, bild, avstånd från ens hem, dygns/ timpris osv.

De flesta hundpassare i vår region (vi bor mellan universitetsstäderna Malmö och Lund) verkar vara studenter men vi ville helst ha någon äldre eftersom jag såg framför mig hur studenten vill sommarjobba medan vår hund passas (=mycket ensamtid hemma) eller ligga på stranden/ gå på fester/ sitta på uteserveringar och ja, jag VET att detta kanske är fördomar (eller inte….).

För att göra en lång historia kort hittade vi ett par i 60-årsåldern i Malmö och var där och hälsade på igår.

Att vi fastnade för just dom berodde inte bara på deras ålder utan att de uttryckligen skrev att hunden får vistas i soffor/ säng och även om det kanske låter knäppt för vissa så var detta ett KRAV från vår sida då Molly tillbringar 90 % av sin vakna inomhustid i just dessa möbler, precis som 95% av alla whippets så vitt jag vet.

Så här långt verkar alla överens om att det inte blir några problem med passningen av Molly men vi ska ändå lämna henne på en ”provpassning” om några dagar.

Förhoppningsvis kommer allting att slå väl ut och blir det riktigt lyckat kanske vi har hundpassare även till framtida semestrar?

Kostnadsmässigt handlar det om ungefär samma pengar som om man lämnar hunden på pensionat (runt 200-250:–/ dygn) men det finns även hundpassare som tar det dubbla (alltså 500:–/ dygn) vilket i min värld är ”lycka till med det…” och verkligen overkill (då motsvarar kostnaden för hundens vistelse, 3500:–, nästan vad en restresa kostar) men det finns som sagt billigare alternativ.

Nu håller vi tummarna så rapporterar jag hur det hela utvecklar sig!

Omväxling

Ibland känns det som att ridningen mer eller mindre alltid liksom går i samma gamla hjulspår men när jag red ut härom dagen slog det mig att det ändå blir en del variation utifrån årstiderna.

På sommaren tex är ridhuset stängt i 1-1,5 månad och då är det ridning på grusbanan som gäller vid dressyrträning.

Eller så kan man rida på vår stora gräsbana där vi också alltid har hinder i alla fall 2-3 månader om året.

Sensommar innebär underbara och oändliga stubbåkrar under i alla fall en månad eller mer om vi har tur.

Sommartid finns det både får och kor på bete ute och just korna utgör ett hinder om jag vill klättra med Vicke- de enda vettiga backarna ligger precis bredvid kornas hage.

Men resten av året kan man klättra lite  – även i platta Skåne.

Vintertid finns det bra ridvägar OM det skulle komma en massa snö men tyvärr är det sällan vi kan ägna oss åt snöträning.

De vägar som på våren och sommaren kan bli för hårda om det inte regnar på länge är jättebra på hösten OM nederbörden kommer då i stället.

Hos Olof är det stor grusbana som gäller sommartid medan det resten av året är träning i ridhus.

Så visst kan man variera underlaget och omgivningarna en del- inte året runt så mycket kanske men som sagt efter årstiderna!

Torsdag- debut

Idag var det dags för en efterlängtad debut i MSV B:5, ett program som jag på förhand trodde skulle passa Vicke ganska bra och tillika det man kvalar i till MSV A.

På träning har jag ”fått till” linjerna bra, på framridningen var känslan långt ifrån så bra men jag tyckte ändå att det gick hyfsat inne på banan med tanke på att det brukar behövas några gånger innan ett nytt program ”sitter”.

Har mest varit orolig för att jag skulle missa serien (4,4,4) och så blev det också (3,4,4) vilket kostade kvalprocenten (jag hade 61,3 och man behöver minst 62 %).

Då ska det sägas att Vicke den senaste månaden missat typ 1 serie av 10 men men….

Nåja, jag har fått blodad tand och ska anmäla till fler MSV B:5 som passar oss bättre än tex MSV B:2.

Att domare ibland dömer väldigt olika bekräftades för övrigt i den första klassen jag red idag, det blev bara 60,9 % i MSV C:1 trots att min känsla bara var en aningen sämre än förra helgen då vi fick 67 %.

Ja, så är det ju i bedömningssporter….

Superfin tävlingsplats vid stranden i Malmös utkant med stor framridning och….

3 parallella banor!

Fråga från en läsare om rädslor

Fick nedanstående text från en bloggläsare som undrar om detta är något som ni också känner igen/ har varit med om för egen del:

”Det handlar om hästar/ridning och rädslor, ngt jag förstått är ett väldigt tabubelagt ämne – man får liksom inte erkänna att man är rädd.

Känner du igen detta?

Om man erkänner att man är rädd så innebär det per definition att man är en kass ryttare och även hästägare. Jag gjorde själv ”misstaget” och drevet har gått sedan dess….

Då både min häst och jag blev rädda och osäkra i just detta momentet (allt annat funkar) så valde jag att ta hjälp.

Ett litet tag senare pratade jag med en person i stallet och berättade att jag bestämt att inte göra detta när jag är ensam på ett tag – och döm då om min förvåning när jag fick höra att ”du kanske skulle be någon duktigare rida din häst istället?”.

Tilläggas bör att det är inte i just ridningen problemet är, och att jag ridit in och till åtskilliga hästar i mitt liv, det här har aldrig varit något jag varit osäker på tidigare men när jag faktiskt kände att jag (och min häst) tappat lite förtroende för detta moment så har jag inga problem att erkänna RÄDSLA.

Men ska det vara så tabubelagt att erkänna det?

Du kanske är trygg i allt kring din häst och hästhållning men så är du med om en olycka i låt säga hoppning/lastning/uteridning eller vad som helst, ska man inte kunna prata om det då? Eller få erkänna rädsla/osäkerhet?

I förra veckan fick jag höra att snacket går i stallet; jag är en dålig ryttare/jag är rädd för min häst/jag förstör min häst mm.

Tror att det här är ett ganska stort problem i hästSverige, man FÅR helt enkelt inte erkänna rädsla (och om man gör det har man liksom ”blottat strupen”) – speciellt inte om man har egen häst.

För min del är det ju en specifik och isolerad sak men det kan säkert vara lite vad som helst…

Rädslor är ju till för att övervinnas, men det tycker ju jag att man gör genom att upprepade gånger få göra dem när det går BRA och att man därav får förtroende igen och blir säker.

Vad som är lätt att glömma är att även de stora världsnamnen tar hjälp, de sitter inte på sin egen kammare och löser allt, och de har tidvis också problem.

Skitprat är oerhört tråkigt, det är ett tufft klimat i hästvärlden – oavsett om det är på nätet eller IRL.”

Ja, vad säger ni? Känns det igen?

Jag skulle vilja säga att det kanske inte är så konstigt om man tycker att andra människor är rädda för vad det än må vara OM man inte är rädd för samma sak själv.

På högstadiet hade jag en klasskamrat som var livrädd för fåglar utomhus- det störde mig rejält när hon kastade sig för gråsparvar men det var ju hennes rädsla.

Och jag vet att när en ryttare köpte en häst som hon inte vågade galoppera med på en evighet efter köpet så tyckte jag att detta var hur märkligt som helst men å andra sidan ska jag ju faktiskt inte ens bry mig, eller hur?

För egen del minns jag att jag sa att det nog inte hade behövts att Kreon hade kastat av mig max 2-3 gånger innan jag inte hade vågat rida honom mer för han var så otroligt beräknande och saknade helt självbevarelsedrift medan en stallkamrat på fullt allvar tyckte att jag skulle prova att dra omkull honom nästa gång han stegrade sig ?!?!?

Så det är nog lätt att råka ut för oförstående och rent av elaka kommentarer kring vad ANDRA uppfattar som obefogad rädsla/ överdrift osv.

Har ni några bra tips på hur man löser detta?

Onsdag- egoboost

Inte jag och Vicks men vi gör så gott vi kan 🙂 !

Idag har jag tränat för Birgitta Kjellin- en egoboost de luxe som vanligt 🙂 !

Vi diskuterade ju detta på bloggen för ett tag sedan; känslan efter en träning och för egen del känner jag mig lyckligt lottad med inte bara en utan två tränare som får mig på fantastiskt gott humör efter i princip alla träningar!

Medan Olof är mer lågmäld är Birgitta hans raka motsats; hennes entusiasmerande hojtande hörs över halva bygden och man får verkligen en egoboost.

Jag är ju inte dummare än att jag fattar att jag inte är Charlotte Dujardin och Vicks inte heller är Valegro men jag tror att vi båda mår bra av min namnes positiva attityd och jag tror verkligen inte att hennes gillande av min älskade häst är spelat (precis som jag känner att Olof verkligen gillar Vicke och gillade Kreon som bara en mor kunde älska höll jag på att säga ha ha ha).

Själva träningen ägnades mest åt skolorna i galopp, något vi har fokuserat på ett tag nu och som går bättre och bättre- ett krav om vi ska komma någon vart i de medelsvåra klasserna så det går inte att undkomma.

Förbättra dina halter

Ganska fin halt till och med när sambon ”rider” 🙂 !

Nyligen läste jag ett bra tips på hur man kan träna på att göra bättre/ bra halter på Frida Hallgrens Instagram-konto. Så här skriver hon:

”Jag tränar alltid framför speglarna hemma, ofta från skritt. Gör halt, konstaterar att höger bak kanske står lite bakom. Trycker då med höger skänkel och ber hästen flytta in det benet. Kanske ställer hästen då in det lite längre in än vänster, då trycker jag med vänster skänkel istället. När jag flyttat runt alla benen på hästen och den till slut står jämnt, klapp och beröm! Gör sedan om detta några ggr med nya halter framför spegeln och fortsätter samma procedur att rätta benen med hjälp av skänkeltryck. Det gäller som i alla andra rörelser att få hästen att förstå vad den förväntas göra, så när den står jämnt på alla fyra måste!! beröm komma. Snart kommer den förstå att jämn halt = något bra som min matte gillar!!! Men jag rättar som sagt benen ur stillastående halter, ibland tar det sin tid innan alla fyra ben är på plats.”

Jag anammade faktiskt samma inlärningsprocedur redan på den tiden jag ägde Heron fast jag då brukade göra det när jag tömkörde.

Det var lätt att se hur han ställde upp sig och om han inte gjorde det korrekt brukade jag gå fram och bokstavligen flytta hans ben så att han stod som jag ville.

Efter X gånger så ställde han sig i princip alltid mycket bra, till och med ibland när han sprang i hagen och gjorde halt ur galopp 🙂 !

Så helt klart värt att prova tycker jag!

Tisdag- klinikbesök och piruettgalopp

Idag har jag tillbringat en stor del av dagen på Löberöds veterinärklinik med en häst.

Som alltid på sådana ställen påminns jag om hur otroligt sårbar man är med bara en häst samtidigt som de flesta av oss varken har tid eller råd med fler.

Inte roligt om flera månaders konvalescens väntar tex men vad ska man göra?

Vicke har ridits av Olof idag och jag fick bra inspiration till hur jag kan träna på piruettgaloppen.

Olof red så samlat han kunde, höll tyglarna i en hand och ”småduttade” med spöt på Vickes rumpa och det gav en väldigt bra effekt 🙂 !

Styrkan finns där, nu ska Vicke bara förstå vad vi vill och det verkade han göra.