Detta fejs är det första som möter mig när jag kommer till stallet runt 7 på morgonen. Blir lika glad av åsynen varje dag.

Uteritten i eftermiddags skilde sig mycket från den vi genomled i förrgår- dels var vädret mycket soligare och dels satt jag inte på en tickande bomb…

Brunnslocket som var såååå farligt för 2 dagar sedan skänktes knappt ett ögonkast….

Ja, så är livet med hästar ibland 🙂 .

Inledde morgonen med en rejäl rut-skrapning, det var minusgrader ute!

Dagen blev i alla fall vacker och jag kunde skritta till och från ridhuset utan problem.

Tränade på travökningar och byten i varje; klarade 3 ganska många gånger och 4 en gång innna jag gav mig.

Travökningarna har ju alltid varit vår akilleshäl och nu är min strategi (efter att ha konsulterat både Olof och en c-tränare i dressyr som jag känt i evigheter) att INTE rida korta sträckor (vanligt råd) utan tvärtom rida ”varv på varv”, i lättridning så att hästen hinner få in känslan för vad som önskas även om det blir obalans ibland och känns ovant.

Tycker faktiskt att det hjälper, efter ett tag kan man få lite svävmomet och inte bara ben som pinnar på snabbare 🙂 .

I morse var hela familjen exklusive Vicke flitiga och gick 7 kilometersspåret i Torup, delvis åtföljda av regnskurar.

På eftermiddagen skrittade jag ut Vicke som för ovanlighetens skull var såååå spänd.

Något verkade ha upprört hästarna redan i hagen så efter intag stod min vanligtvis stillsamma häst och steppade på stallgången och sedan var det som sagt mycket spänt när jag red iväg.

Jag hann ångra att jag inte hade satt på gramanen och vid ett tillfälle satt jag också väldigt löst i sadeln när Vicke såg 2 fasaner strutta iväg.

När han sedan vägrade att gå förbi ett upplyft brunnslock som han alltid tittar till på kände jag att jag började få nog att tramsandet.

Efter flera försök att vända genom en liten stegring åtföljd av en halvpiruett i skritt lyckades jag dock övertyga djuret om att vi inte skulle ätas upp av locket och en stund senare kunde vi äntligen skritta normalt.

Då hade i stället vinden tagit i och de enstaka plusgraderna kändes som flera minusgrader så allt som allt var det ingen mysig tur jag fick ut oss på.

Men så är det ibland och eftersom jag 99 gånger av 100 är för en utomstående måhända nästan överdrivet nöjd med mina ridpass är det väl inte mer än rätt att enstaka diton inte är optimala 🙂 .

Idag blev det ett ridhuspass medan regnet vräkte ner utanför och vindarna ven och jag hade inte alls lust att skritta hem.

Som tur var hade både regnet och blåsten stillat sig tills dess och ännu gladare blev jag när prognosen som sagt ”regn hela dagen” inte visade sig stämma.

Jag är inget fan av ”hästarna ute i många timmar oavsett väder” – dels har jag aldrig varit det och dels kan Vicke verkligen se ut som ”med ena benet i graven” när han står i hällande ösregn; bland har han haft huvudet ända nere i marken o sett totalt världsfrånvänd och okontaktbar ut- ingen rolig syn när man är van att se honom så vaken och positiv i vanliga fall.