Som det kan bli…..

Efter att först ha stått uppstallad på en ridskola i ca 20 år (min första häst stallades upp där och därefter följde andra djur) och sedan 8 år på en större anläggning utanför Staffanstorp valde jag att flytta från mitt senaste stall redan efter 1 månad.

De som känner mig förstår att detta är mycket olikt mig; jag har aldrig hoppat mellan någonting höll jag på att säga; varken hästar, förhållanden, bostäder eller arbeten- snarare tvärtom faktiskt.

Men för mig är både mitt och Vickes välmående extremt viktigt och jag kände väldigt snabbt att jag inte kunde stanna i detta stall.

Det var väldigt många saker som påverkade mitt beslut och för att nämna en så visade det sig att Vicke inte ville vara ensam i stallet och detta blev direkt ett jätteproblem eftersom det bara finns 2 hästar till.

Tack och lov gick det bra att ha honom på stallgången- då stod han som ett ljus men i sin stora box började han nästan springa och lugnade sig inte.

Detta gjorde att jag var tvungen att se till att han antingen alltid var ute med de andra hästarna eller så hade jag fått stå och vakta honom utanför boxen- ohållbart!

Och ja…jag VET att hästar kan vänjas vid att vara ensamma men dels vet jag hur lång tid det tog innna Vicke var bekväm med att vara ensam i det föregående stallet (flera år….) och dels hade hans box ingen grind över dörren= fritt fram att försöka hoppa över dörren och knäcka nacken i värsta fall. Kändes inte som något jag ville utsätta oss för….

I kombination med att jag och de andra två hästägarna hade olika syn på hur länge hästarna skulle vara ute och vid vilken väderlek det var ok att ta in dom i förtid gjorde att jag kände mig väldigt stressad när regnet vräkte ner timme efter timme och så kan jag inte ha det för att må bra. Och tro mig…. i mina trakter har det verkligen regnat mycket den senaste månaden!

Jag vill inte ha Vicke ute i vilket väder som helst; dels ser jag liksom ingen ”vinst” i allmänhet att ha hästar ute i grushagar när maten är uppäten och regnet vräker ner och dels har Vicke själv ganska tydligt visat att sådana förutsättningar inte alls är hans grej.

När man ser sin vanligtvis vakna häst som alltid ser nöjd ut stå med huvudet nere i marken och verka helt världsfrånvänd och okontaktbar….tja…den synen slipper jag helst.

Så även om stallet var så fint som bara tänkas kan och mycket annat också var jättebra så fanns det ändå många delar som inte alls passade varken mig eller Vicke och därför blev det så här.

Jag har i alla fall lärt mig vad som passar oss och inte och vet ännu bättre vad jag ska fråga efter NOGA om jag flyttar igen.

Sedan är det väl så ibland att saker inte märks förrän man står inför fullbordat faktum så att säga och/ eller att man TROR att man är på samma våglängd utan att vara det.

Det behöver inte betyda att en sak är mer rätt än någon annan utan ”bara” att olika saker passar eller inte passar olika hästar och deras ägare.

Och ju mindre stall desto tydligare blir sådant och man blir både mer sårbar och beroende av varandra.

Nu ( igår) har vi flyttat till ett större stall (12 boxar och ridhus på anläggningen samt egen gräshage) och får se om det blir bättre- förutsättningarna är i alla fall annorlunda med fler hästar, andra intagsregler samt att jag är garanterad en egen hage oavsett vad.

Även vad gäller det sistnämnda kan man ha otroligt olika åsikter- jag har fått avstå flera på pappret mycket bra stall för att man kräver att hästarna går i större eller mindre flock.

Jag har i sak inget emot LÄMPLIGT hagsällskap och har haft det till i princip alla hästarna och i många år men det måste passa och kan inte vara ett absolut krav, framför allt inte om det som erbjuds är tex för små grushagar.

Så tycker jag medan andra tycker heeelt annorlunda och det är inget jag kan ändra på eller vill ändra på för min egen del.

Tillhör ni dom som aldrig köper lotter och dylikt tänkandes ”det händer aldrig mig”?

Så tänkte jag tills en av mina klienter vann 100.000 via Postkodlotteriet- detta fick mig att börja prenumerera på en lott per månad tillsammans med fd maken. Så vitt jag vet har han kvar abonnemanget och under våra år tillsammans hann vi vinna lottpriset (runt 170:-) några gånger samt en tjock bok om ABBA som vi försökte slumpa bort utan resultat 🙂 .

Sedan dess har jag tänkt att man inte kan ha tur i både spel och kärlek men frågan är om jag inte ska revidera mitt tänk?

En tävlingskonkurrent vann precis EN MILLE?!?!?!