För att anknyta lite till gårdagens inlägg tänkte jag idag skriva lite om något av motsatsen till att inte skaffa barn; de som har en otroligt tight relation till sina barn; även i vuxen ålder.

Detta är nämligen ett fenomen jag har stött på väldigt många gånger genom åren; att en ridande person (oftast tjej/kvinna) har en otroligt ”närvarande” förälder (oftast mamma).

Denna ”närvaro” yttrar sig i både fysisk och ekonomisk form, inte sällan samtidigt.

Föräldern supportar sitt ridande barn många, många år efter myndighetsåldern, både med pengar men också med en ibland nästan ständig närvaro i stallet, på träningar och tävlingar.

Att man gör det under en period i livet då ryttaren inte har tex körkort eller något jobb (dvs varken kan betala för sin hobby eller ta sig till olika evenemang med hästen) är inte så konstigt tycker jag men för egen del hade jag velat klippa navelsträngen mer när jag blev vuxen än vad en del tycks ha gjort.

Jag skulle inte vilja vara ekonomiskt beroende av någon annan för mitt hästeri och skulle inte heller vilja ha varken mina föräldrar eller partner i stallet på en regelbunden basis.

Men där är man så klart olika och jag tror nog att de flesta som har detta tighta band med en eller både föräldrarna även som vuxna uppskattar det; så ter det sig för mig som utifrånbetraktare i alla fall.

Hästmänniskan verkar inte ha något emot att alltid ha en skugga vid sidan om sig utan uppskattar umgänget, hjälpen och det finansiella stödet om det förekommer.

Och föräldern får ju också uppenbarligen något ut av ovanstående, annars hade man ju lagt sin tid och pengar på annat gissar jag.

Vad är era erfarenheter och hur tänker ni?

En bloggläsare föreslog igår att jag skulle skriva om ”varför det är så många hästtjejer som inte har barn” och det kan jag absolut göra, framför allt eftersom jag själv gjorde detta val tidigt i livet.

En pojkvän jag hade för tusen år sedan menade att jag hade ersatt barn med djur och det kan jag absolut ge honom rätt i- därmed inte sagt att jag anser att man behöver välja det ena eller det andra, så klart!

Men själv har jag aldrig funnit tanken på en avkomma så lockande att det har övervägt det jag ser som stora nackdelar; en tveklös begränsning i det ”egoistiska” liv jag själv föredrar att leva.

Jag vill kunna ägna mig åt mitt hästintresse när jag vill, hur mycket jag vill och lägga hur mycket pengar på det som jag vill- det kan man inte med barn.

Sedan vill jag verkligen inte skylla den självvalda barnlösheten på hästintresset enkom; vill man så kan man kombinera mycket i livet och det finns det massvis med exempel på.

Men jag tycker att man ska ha ett genuint intresse för saker som man frivilligt ska åta sig i många, många år och det intresset har jag helt enkelt inte för barn och har aldrig haft.

Jag kan absolut gilla andras barn och är faktiskt väldigt glad att Henrik har vuxna, ej hemmaboende barn men att ha ett eget barn 24 timmar om dygnet i kanske 18 år- nej så stort är inte mitt intresse ärligt talat.

Kanske känner merparten av de frivilligt barnlösa hästmänniskorna på samma vis eller så har de valt bort att reproducera sig av helt andra orsaker?

Barnlöshet kan vara väldigt känsligt och tabubelagt att diskutera så det är sällan jag har dryftat det med ”hästfolk”- det kan ju faktiskt också vara så att man inte kan få barn fast man inget hellre vill och det tänker jag måste vara en enorm sorg.

När jag själv redan i 20-års åldern självsäkert proklamerade mitt bristande barnintresse blev många provocerande och menade också att jag skulle ”ändra mig”.

Och i sak förstår jag det sistnämnda för det finns massvis med människor som i unga år definitivt inte ville ha barn någonsin men som ändå ändrade sig och är hur nöjda som helst med sitt beslut.

Jag tillhör ju då inte dom och är glad att det är en mer förestående inställning till frågan idag än för 25 år sedan.

Nu är jag dessutom så gammal att folk bättre begriper varför jag inte vill ha barn nu (huuu) och jag kan bara hoppas att jag inte kommer att sitta på ålderdomshemmet och ångra mig- så som många varnat mig för 🙂 .

Men att ta på mig ett sådant enormt åtagande för att eventuellt inte ångra mig på ålderns höst- nej, det är inget för mig.

Hur resonerar ni som har avstått barn? Känner ni igen er?

Och ni som har barn- vad tänker ni?

Min plan var att rida en MSV B:5 om några veckor men när jag såg att vi bara var 5 anmälda i klassen strök jag mig faktiskt; igen!

Jag har gjort samma sak tidigare i år; har nämligen börjat tröttna på att tävla mot 1-4 ekipage!

Det motiverar mig inte länge att lägga runt 400 spänn för en tävlingsklass, bensin på det och så knappt möta några medtävlare.

Det ska bli väldigt intressant att se vartåt utveckligen barkar; kommer det fortsatt att bli en handfull startande per klass, kommer en del tävlingsplatser att försvinna, kommer intresset för att tävla dressyr att få ett uppsving och av vad i så fall osv!