Det är lätt att bli hemmablind men rätt ofta när jag är ute och rider slås jag av hur lyckligt lottad jag är som har så fina omgivningar att rida i, vacker natur och ett levande jordbruk inpå knuten samtidigt som jag jobbar i Sveriges tredje största stad.
Även när jag hade häst på en ridskola i Malmö hade vi nära till bra uteridningsmöjligheter vilket inte är en självklarhet kring storstäder.
Men jag ser hur till och med min lilla håla Staffanstorp byggs ut åt alla håll och risken är så klart att det blir svårare och svårare för oss med häst att kunna rida ut på ett bra och säkert sätt när trafiken bara blir mer och mer intensiv och det byggs industrier på det som tidigare varit ödetomter.
Ridskolan i Staffanstorp har länge letat ny mark att flytta sin anläggning till utan att lyckas och jag vet hur många (väldigt många) år det tog innan man för bara en månad sedan tog det första spadtaget till en ny anläggning åt min gamla ridskola.
Det är inte lätt att både hitta mark som är lämplig för många hästar och som är lätt att ta sig till med allmänna kommunikationer och risken med att flytta ut en ”central” ridskola långt ut på landet är ju att man tappar många elever.
Man får ju nästan söka på nätet efter något i stil med miljökonsult Stockholm när man planerar dylika projekt tänker jag så att man verkligen har tänkt till innan man flyttar på en så stor verksamhet som en ridskola.
Jag ser stora vinster i att man från politiskt håll värnar om ridningen som ger så många barn, ungdomar och vuxna en meningsfull fritid och att man tar hänsyn till detta i samhällsplaneringen- ridskolor tex är många gånger fantastiska fritidsgårdar.
