Ser relativt ofta att hästägare söker shettisar som sällskap till ridhästar.

I sak förstår jag varför; eftersom de ju är minst (miniatyr-hästar ej inräknade) så kostar de rimligtvis minst i foder.

Men jag undrar ändå om det smartaste är att skaffa en shettis eller om det inte vore vettigare att ha en liiiite större ponny, säg en c eller d-ponny?

I min värld får ponnysar i allmänhet och shettisar i synnerhet mycket lättare fång än andra hästar och det känns ju inte så kul att köpa på sig ett sådant potentiellt problem om man inte måste?

Jag har också känslan av att mindre hästar lättare rymmer ur hagar men det kanske mer beror på inhägnadens konstruktion än djuret så att säga?

Jag tror också att en del ibland felaktigt dömer shettisar som supersnälla hagkompisar eftersom de är så små men jag har sett motsatsen; minns att vi hade en shettis på ridskolan som typ kunde stå under magen på större hästar och bitas.

Ja, kanske är det jag som har helt felaktiga fördomar mot shettisar eftersom det trots allt är väldigt populärt att ha dom som sällskap eller vad tror ni?

Jag läste för ett ganska bra tag sedan att bloggar är på utdöende.

Jag har ingen koll på om det stämmer eftersom jag inte följer mer än en handfull och dom har i alla fall funnits i många år.

Vara hur det vill med den saken men en sak som jag har noterat i alla tider är hur olika tonen är i olika bloggar och då menar jag från läsarna.

Att läsa kommentarerna får en ibland verkligen att skaka på huvudet och undra både det ena och det andra.

Jag har själv alltid haft väldigt vettiga läsare och min gissning är att det beror ganska mycket på att det oftast verkar vara till en majoritet vuxna kvinnor alternativt ganska mogna ungdomar som läser bloggen.

Mina inlägg bemöts extremt sällan med rena oförskämdheter, hån eller andra negativa yttringar och de gånger jag faktiskt valt att radera någons skrivna ord kan jag nästan räkna på ena handens fingrar trots mer än 10 års bloggande och tusentals inlägg.

Jag tycker för övrigt många gånger att det är den som skriver kommentaren som liksom gör bort sig själv och inte mig och då kan man gärna få skylta med sin dumhet och förhoppningsvis inte göra om den.

Att en del andra bloggare får riktigt rejäla slängar av slevar bestående av både oförskämdheter, spekulationer helt gripna ur luften, oombedda råd i massor och ibland nästan rent hat tror jag beror på många olika faktorer.

Dels känns det som att det är mer yngre personer som kan häva ur sig sådant som inte är så genomtänkt/ realistiskt men inte bara ålder och mognad påverkar utan det kan nog minst lika mycket handla om bloggarens eget bemötande.

En del bloggare ”vägrar” nästan konsekvent att svara på ens de mest harmlösa frågor och då har jag sett att det ibland resulterar i att läsarna själva börjar svara åt personen vilket ibland och till slut kan spinna iväg åt de mest otroliga håll.

Svarar bloggaren otrevligt kan det också få en, ganska självklar tycker jag, effekt av ”som man bemöts bemöter man andra”.

En del ämnen är också mer provocerande än andra men här tycker jag inte att det är lika självklart att läsarna reagerar.

Jag tycker att en del bloggare ger uttryck för en ibland för mig tveksam hästhållning tex eller något annat som inte är 100 % ok men personen är så pass trevlig/ vettig i övrigt att läsarna inte heller reagerar på det som inte är så bra.

Så är det gissningsvis med min egen blogg också; det finns säkert en del som skaver hos läsarna men som de hänsynsfullt låter bli att påtala 🙂 .

Ja, detta var några reflektioner så här på morgonkvisten.

Jag är i alla fall väldigt tacksam för era kommentarer och tycker att jag har lärt mig massor av dom över tid.

Jag har många gånger hävdat att jag nog hade slutat blogga om ingen någonsin kommenterade och det står jag fast vid.

Började morgonen med ett bra ridhuspass där gårdagens fina avslutning liksom satt kvar.

När jag kom tillbaka till stallet tog jag mig tid att putsa mina saker som jag, fy fy, låtit förfalla efter x ridpass.

Egentligen tar det ju inte så lång tid att tvätta och smörja sadel, träns och stövlar men ibland så ”orkar” jag bara inte.

När man har klafsat runt i leran, är trött och hungrig och bara vill hem…Ni fattar säkert….

Fick nyss detta sms:

Tack!
Det blod som du gav har nu kommit till nytta för en patient.
Hälsningar
Blodcentralen Skåne

Tycker det är ett enkelt men trevligt initiativ att faktiskt visa uppskattning för givetvis är blodgivarnas insats inte bara viktig utan livsnödvändig.

Sitter och läser ett inlägg på Facebook där en ryttare frågar om det är vanligt att dressyrryttare inte rider ut över huvud taget.

Som vanligt får personen bara svar från präktiga hästägare för det blir som när man på nätet frågar hundägare hur länge/ ofta de går ut med sin hund; det är ingen hejd på motionsfrekvensen i svaren kan jag säga.

”Så klart” skriver ingen att de bara är ute med sin hund en kvart om dagen (fast jag vet att det förekommer) och lika självklart är det ytterst få som erkänner att de aldrig rider ut.

Någon påstod att det var ”mycket vanligt” att dressyrryttare i södra Skåne inte rider ut och jag kan tack och lov inte alls känna igen detta även om jag inte heller kan hävda att det inte förekommer.

Själv vet jag nog bara på rak arm en enda person som jag känner ytligt som erkänner att hon aldrig rider ut och hon bor inte ens i Skåne ha ha.

När jag tänker efter kände jag förutom denna människa ytterligare en person som aldrig red ut sin häst under massvis av år men hon red å andra sidan i princip aldrig på hästen alls utan longerade mest. En extremt märklig hästhållning på många vis men det är en annan historia (hästen lever inte längre).