Något jag har funderat över är de som, när de reser bort, ständigt måste påpeka hur mycket de saknar sina djur.

Såvida detta inte är ett spel för de sociala medierna för att visa vilken bra djurägare man är så skulle jag vilja ge dessa ”djurlängtare” 2 råd:

1 Stanna hemma eller

2 Försök att njuta av din resa och inte tänka för mycket på allt där hemma

I min värld reser man bort för att få omväxling, njuta och vila och inget av detta åstadkoms optimalt om man ska lägga tid på att sakna och kanske rent av må dåligt för det man lämnat hemma.

Som partner till en ”längtare” och om man dessutom kanske inte själv äger djuret tycker man säkert inte att det är ett så trevligt sällskap om man inte kan njuta i nuet utan ska hålla på och kommentera sin saknad eller på annat sätt visa den.

Jag hade blivit både ledsen och faktiskt irriterad om Henrik, som avgudar Molly, hade fällt kommentarer i stil med ”åhhh vad jag saknar Molly” eller ”hoppas nu att Molly har det bra hemma” annat än någon enstaka gång.

Är man så orolig över sitt djur eller känner sådan saknad att man har svårt att slappna av är det kanske bättre att inte resa?

Sedan är jag övertygad om att många av oss djurägare har någon tramsig övertro till oss själva och att ingen annan minsann kan ta hand om vårt djur så bra som vi själva men det är oftast inget annat än just trams. Eller så har man inte letat upp rätt djurpassare.

Sedan kan man för all del ta med sig vissa djur på semestern men ibland undrar jag om inte djuret faktiskt hade haft det bättre hemma?

Det beror så klart på djurslag, semesterort och en massa andra förhållanden men att tex släpa med sig en hund till ett resmål där det är över 30 grader varmt från tidig morgon till sen kväll och där hunden ska gå på brännhet asfalt och ligga ensam i ett hotellrum eller på en varm strand….näe…det förstår jag inte faktiskt.

Själv är jag oftast mycket glad för mina läsares kommentarer/ frågor/ synpunkter men det ska erkännas att jag också ibland blir lite trött på en del åsikter som någon känner sig tvungen att framföra trots att jag absolut inte efterfrågat dom.

Å andra sidan skulle jag nog lägga ner bloggen om ingen någonsin gav feedback på det jag skriver.

När det diskuteras stallhyror på nätet framförs ibland som ETT argument för att ”det är en ren förlust att ha inackorderingar” att hästar och deras ägare förstör/ tar sönder allt möjligt som stallägaren måste laga/ köpa nytt= vinsten äts upp.

Jag har absolut själv sett detta med egna ögon, inte så mycket vad gäller hästarna men att deras ägare inte alltid är så rädda om tex redskap i stallet, skottkärror osv.

Men det här med att ”saker går sönder” började jag och en annan hästägare diskutera och vi kom faktiskt fram till att det enligt vår mångåriga erfarenhet av att ha häst inte är så himla vanligt att hästar faktiskt tar sönder saker.

För det är ju också något som folk häver ur sig ibland; ”med eget stall har man knappt tid att rida för det är så mycket annat man måste göra och laga …..”.

Men hur mycket lagar man egentligen om man bara har sina egna hästar hemma?

Det ser säkert olika ut beroende på häst/ar men så där generellt fattar jag inte vad det är för allt möjligt som man tydligen ska behöva laga hela tiden och den jag diskuterade detta med sa samma sak.

Framför allt hagar verkar en del anse att ”man” behöver laga ofta men där måste jag fråga mig hur mycket detta i så fall beror på hästen/ hästarna och hur mycket skicket spelar roll?

Jag har sett hagar där trådarna/ elbanden varit i så uselt skick och monterade så galet att strömmen inte har haft en chans att fylla sin funktion och då är det kanske inte så konstigt om hästar tar sig ut?

Visst finns det enstaka hästar som ingen strömstyrka i världen biter på men har man bra kräm i trådarna hjälper det utmärkt på de flesta.

Och vad gäller tex redskap; hur ofta går dessa sönder?

Jag har haft min spångrep i flera år och använt den dagligen, inte bara till mockning utan för att tex förflytta x TON grus faktiskt och den ser exakt likadan ut nu som den gjorde efter några gångers användning.

Så jag börjar undra om detta är någon slags myt med att så mycket går sönder i stall eller om jag bara har haft tur (?) med alla mina hästar?

Att slitage mm blir avsevärt högre osv när man är många som använder allt möjligt förstår jag men jag undrar:

Ni som har eget stall med ett fåtal hästar; lagar ni mycket, är det mycket som går sönder och VAD är det som lagas/ går sönder i så fall?

Ett råd jag själv brukar ge när det ibland ”hettar till” mellan människor.

Och jag minns vad jag läste en gång redan som barn: ”lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta” = väldigt förenklat absolut men det ligger liiiite i det ändå….

Det är så lätt att man blir ovänner över småsaker och samtidigt så onödigt många gånger .

Så klart ska man inte acceptera att bli behandlad hur som helst men många gånger tjänar man på att låta udda vara jämnt och inte slösa energi på att hata någon.

För övrigt vet man aldrig när det kan vara bra att känna en viss person, i sammanhang man aldrig kunnat ana i förväg. Och då är det så onödigt att ha gjort sig ovän.

Jag är otroligt glad för alla möjliga kontakter jag knutit under årens lopp och har haft en väldig nytta av dessa i alla möjliga sammanhang. Och det är så trevligt att kunna hjälpa varandra och ställa upp om man kan.

Står man i ett kollektivstall tex får man ibland bita ihop och inse att ska det fungera att stå kvar, kanske i många år, så går det inte att tjura, vräka ur sig allt möjligt eller vad man nu har lust att göra om man inte behärskar sig. Och det gäller inte bara de inackorderade utan minst lika mycket den som driver stallet! Kanske något att fundera över om man ofta annonsera efter lediga boxplatser även om stallägarens humör så klart inte är denne enda anledningen till att folk flyttar. Men jag vet att det förekommer i mer än ett stall…..

När jag var mycket yngre och såg allting mer i ”svart eller vitt” kunde jag ibland tänka tankar som att ”den här personen är körd för all framtid hos mig” medan jag idag mycket sällan orkar slösa kraft på att avsky till och med personer som egentligen har betett sig väldigt illa mot mig.

Där gör man så klart som man vill men att fastna i oförätter som har ägt rum för ”tusen år sedan” tjänar ofta ingenting till. Bättre att försöka glömma och gå vidare och ibland är det faktiskt så att människor KAN ändra sig eller så var man kanske till och med själv så att säga bidragande till att saker och ting blev som de blev. Men för att komma fram till det sistnämnda krävs lite självrannsakan som kan vara jobbig….bara en reflektion…. Och att ”det är inte ens fel att två träter” stämmer inte alltid men ganska ofta.

Ett bra exempel på hur en egentligen enkel pryl plötsligt kostar orimligt mycket bara för att det finns en liten logga på den.

Denna midjeväska för 229 spänn kan man hur lätt som helst ersätta med långt billigare varianter men då står det inte Kingsland på dom. Och det är ju viktigt….eller inte….

För några veckor sedan var jag ute i sista minuten till en tandläkartid och fick därför bråttom att parkera.

Jag betalade via en app till en företag som heter Parkster och tittade ärligt talat inte så noga på villkoren.

Igår fick jag en räkning för parkeringen.

Ja, själva parkeringen kostade 22 kronor så det var inget konstigt men desto tristare var det att räkningen ändå landade på 51 kronor eftersom man hade lagt på en fakturaavgift på 29 kronor.

Småpengar kan man tycka…absolut men jag kommer inte att använda mig av detta betalningssätt fler gånger av ren princip.

Kanske har jag missat något men för mig blev denna app-betalning inte ett dugg smidigare, tvärtom eftersom jag ska betala via en pappersräkning som dessutom blev dubbelt så dyr….

Så det gäller att kolla noga innan man använder nya appar; det VET jag ju egentligen men nu blev jag påmind!