Varför skriver man annonser i stil med ”det är möjligt att jag har en stallplats ledig….” eller ”jag vill eventuellt sälja…..”.

Antingen har man väl en grej till salu eller inte?

Skulle aldrig orkar ”förhandla” med någon om en stallplats eller vara för att sedan riskera att få höra ”nej, förresten….jag har ångrat mig”.

Eller de som skriver ”intressekoll”????

Men men…folk får så klart göra som de vill eller annonsera som de vill. Det drabbar ju knappast mig om de inte får whatever sålt.

Sedan är så klart inte bara säljare velpottor utan köpare i ännu högre grad verkar det som.

Faktum är att personen jag köpte schabraket på bilden av (samma dag som det annonserade ut) berättade att hon hade tagit bort annonsen (hon hade flera andra schabrak till salu) för hon orkade inte med presumtiva köpare som skulle ”klydda”.

Och det förstår jag. Ibland är det inte värt att få in några ynka tior om man ska ha världens bry med att bestämma tider med köpare som sedan ändrar sig fram och tillbaka flera gånger eller skicka saker med posten som är hur omständligt som helst enligt mig.

Ni som har läst bloggen länge vet att jag tidigare var stallkamrat med pararyttaren Marlene vars häst Leon ett tag var Vickes hagkompis.

Nu har även Marlene kastat sig in i bloggvärlden och jag kan verkligen rekommendera er att gå in och läsa hennes skriverier!

Jag läser ibland att andra hästägare tycker att mockning är rogivande och smått terapeutiskt och jag är absolut benägen att instämma.

Om man inte är stressad (vilket jag mycket sällan är när jag mockar) kan man hinna fundera på allt mellan himmel och jord medan man ”gör fint”.

Idag funderade jag bland annat på de jag kallar ”fastnare”- människor som enligt min uppfattning fastnar på tok för länge i något som drabbade dom för evigheter sedan och som därefter liksom inte kommer loss utan hela tiden åberopar/ lever utifrån detta.

Så klart kan man behöva tid på sig att komma över allt möjligt som drabbar en i livet men till slut tror i alla fall jag att man måste släppa och gå vidare.

Jag känner flera ”fastnare” men är tack och lov inte nära vän med någon för jag tänker att det måste vara ganska påfrestande att försöka finnas där för någon som maler på om samma sak om och om igen, år ut och år in.

Absolut är att prata en utmärkt terapi/ bearbetning men till slut kan det faktiskt bli kontraproduktivt och det är nog därför en del vänskapsband kapas- ingen orkar hur länge som helst.

Ja, det var mina mockningstankar idag….imorgon blir det säkert ett nytt ämne 🙂 .

Ahhhh vilket fullkomligt ljuvligt väder vi har just nu- i alla fall om man tycker om sol och värme!

Jag ville knappt gå in idag utan bara sitta ute och insupa den underbara platsen vi bor på och mina fina hästar.

Vicke jobbade på jättebra på utebanan där fokus låg på tempoväxlingar och bjudning.

Efteråt blev det dusch och in i de provisoriska hagarna jag smällde upp till hästarna igår.

Jag tycker att det finns ganska gott om gräs även i deras vanliga hagar men antingen är det inte gott (!!!) eller så är mina djur bortskämda/ blasé för jag tycker mest att de står och hänger eller petar i gräset lite förstrött så jag har slängt in dom på en mindre yta men med ännu mer gräs 🙂 ! Vad gör man inte för sina djur ha ha!

Båda har fri tillgång på hö i boxarna utan att äta hysteriskt där heller så det går ingen nöd på dom precis men det är viktigt att de inte tappar hull någon av dom fast av olika anledningar.

Jag får tämligen ofta frågan varför jag inte släpper ihop mina hästar och den är absolut berättigad.

Har man läst bloggen länge förstår man kanske att jag är (måhända) för försiktig med Vicke och numera även med Baltis.

Jag har således vägt för mot nackdelar vad gäller ihopsläpp och känner i dagsläget att det är bättre att avstå.

Jag har just nu ett stråfoder med inte så optimala värden och ger därför Vicke en hel del kraftfoder och tillskott.

För att minimera kolikrisken har jag delat upp detta foder på 4 givor varav 3 ges i hagen, delvis för att jag inte vill ha en massa ”slabb” av betfor och uppblött foder i boxen.

Jag höjer ju Vicke till skyarna vad gäller mycket men när det kommer till kraftfodret vaktar han detta som en piraya och gör utfall bara en annan häst tittar åt hans mat.

Av detta följer att jag ser en stor skaderisk om hästarna skulle gå i samma hage och jag är lika rädd om dom båda även om det är av olika anledningar.

Jag har just nu ingen el påslagen i hagarna och hästarna kan lätt nå varandra, klia varandra osv om de vill- genom staketen.

De kan gå sida vid sida om de vill och just nu är det good enough för mig.

Jag kommer troligen att ändra detta upplägg längre fram; kanske redan när mitt andra stråfoder kommer, kanske nästa sommar eller vid något annat tillfälle.

Den lille vill gärna gå in i Vickes hage och har gjort några smitningsförsök när jag inte varit tillräcklig snabb att stänga in den förstnämnde och eftersom Baltis brukar gå lös bakom oss vid utsläpp.

På denna lilla film kan man se hur det såg ut när han lyckades smita in och även om det inte hände något alls egentligen och inte ens hysteriska jag blev rädd utan började i stället filma så är det inte detta jag vill ha i hagen:

Eller hur 🙂 ?

Ibland tycker jag att det känns som att ”utbrändhet” är den nya folksjukdomen i Sverige.

Jag funderar på om det är så i många andra länder också?

Jag förstår också att jag riskerar att trampa på många ömma tår med mina funderingar och jag känner personligen en hel del personer som har gått in i den berömda väggen av olika anledningar.

Jag menar inte att förringa denna sjukdom; de som drabbats har i många fall haft en otroligt lång väg tillbaka och många upplever också att de därefter inte är och aldrig kommer att bli den de var innan utbrändheten slog till.

Men det jag ibland kan regera på är hur snabbt vissa börjar vifta med utbrändhetskortet och det är där jag funderar på hur bra det är?

Är det bara av godo att medvetenheten är större idag och kan detta förhindra många nya sjukdomsfall?

Eller finns det en risk att de som växer upp idag inte klarar ens det minsta lilla motstånd eftersom de ”tillåts” att ge upp ”för att inte riskera att bli utbrända”.

Jag förstår också att det kan vara en hårfin balans ibland.

Men livet är inte alltid ”en motorväg”; man kan känna ledsnad ibland, vara överhopad med problem, ha mycket att göra osv och för det mesta går det över, av sig självt eller genom olika strategier.

Det är liksom inte onormalt att ibland känna olika former av negativa känslor och det är väl här jag har reagerat ibland; att så fort någon uttrycker att den inte mår bra och eller har för mycket att göra så börjar en del i omgivningen skrika ”akta dig så du inte blir utbränd”.

Jag kan ibland fråga mig hur lite ”motstånd” en del anser är för mycket om de direkt varnar för just utbrändhet; då undrar jag också om de verkligen vet vad att vara utbränd innebär (det vet jag inte själv heller till fullo kanske)?

Ja, mycket svammel från mig måhända….kanske har ni något vettigare att tillföra?