Man gör och har saker av olika anledningar; det är inget konstigt med det och jag kan bara konstatera att det är precis samma sak med det här med att äga en häst.

Nyligen hade jag en liten diskussion med en annan hästägare IRL som handlade om varför en del köper hästar, ibland fast att de inte vill/ kan rida alls tex.

Detta var något jag tidigare såg flera gånger på ridskolan jag hade häst på; en del som ville känna sig som en del i gemenskapen och prata om ”sin häst” men inte rida.

Att man köper en häst utan avsikt att rida på den har jag själv också gjort; jag har inte en sekunds intresse av att rida på B och kommer högst troligt aldrig att göra det men dels har jag redan en jättefin ridhäst och dels är B en 24 år gammal ponny som är köpt enkom som sällskap vilket jag har varit extremt tydlig med mot hans fd ägare.

Så i sådana fall tycker jag inte det är konstigt alls att en del hästar inte rids men när de ständigt erbjuds till andra att ridas på eller inte rids alls fast de påstås vara ”ridhästar”: det har jag långt svårare att förstå. Och det verkar också så jobbigt och osäkert att hela tiden anlita andra som ska rida.

Att som i exemplet ovan stalla upp en ridhäst på en ridskola med dels jättedyr stallhyra dels mycket, mycket begränsad hagtid är jättemärkligt för mig om man inte har ett grundmurat ridintresse.

Varför betala tusentals kronor varje månad när man dels har mycket lite intresse av att rida och dels inte erbjuder en häst som inte rids dagligen mer utevistelse så att den i vart fall kan motionera sig själv så att säga?

Jag tror som jag nämner högre upp i texten att det för en del som sagt handlar om att man vill vara en del i ett sammanhang; kunna prata med andra hästägare om ett gemensamt intresse och känna sig som ”en i gänget”. Det är liksom roligare att vara hästägare än att de facto rida.

Att man på grund av sjukdom eller ålder inte längre kan/ orkar rida är något annat men detta jag upplevt långt mer än enstaka gånger har handlat om människor i 20-50 års åldern som i åratal ägt hästar som de knappt ridit på.

Att livet kan ändras så att man inte längre har tiden att rida men inte är känslomässigt redo att sälja är säkert en annan förklaring i dessa fall men jag tror att det även handlar om annat fast jag är osäker på vad?

Och för att undvika eventuella missförstånd; nej, jag tror absolut inte att hästars högsta önskan är att bli ridna eller att de ens behöver ridas alls men ska man bara ha ett hagsmycke ställer det också vissa krav på hästhållningen, i alla fall enligt mig.

Att ha häst är oftast väldigt dyrt, tar mycket tid och kräver ett känslomässigt engagemang. Uppenbarligen får en del ut tillräckligt av hästägandet utan att nyttja sin ridhäst för egen del, det är det enda jag kan konstatera men undrar som sagt nyfiket vad?

Vad tror ni och är detta något ni känner igen?

Jag har aldrig sett B ligga ner i hagen och Vicke har jag inte ens sett en handfull gånger på 7 år men om jag såg dom skulle jag absolut smyga omkring så som på bilden 🙂 !

Och de få gånger jag sett som rulla sig har jag 4 gånger av 5 inte hunnit hala upp telefonen innan de varit på benen igen.

Idag har det ”regn-snöat” massor men varit plusgrader så allt som var rejält fastfruset på och i min ena skottkärra har äntligen lossnat.

Som ofta vid sådan här väderlek är det mer eller mindre isgata både här och där och jag mindes plötsligt dessa som legat orörda i en låda länge:

När jag var yngre sades det att det var lite tantvarning på ”människo-broddar” men vara hur det vill med den saken; de är jätteeffektiva!

Jag minns att jag använde dom jättemycket en vinter när hela vägen utanför min och min fd mans hus var som en skridskobana och jag skulle gå ut med Soya.

Broddarna är väldigt lätta att trä på ens ordinarie skor och kostade runt en femtiolapp; ett köp jag rekommenderar!

Vicke och jag har varit hos Nina och tränat; idag fokuserade vi på skolorna och piruetterna och att jag verkligen ska rida linjerna noga och inte hamna lite ”här och där” som Nina tycker att jag allt som oftast gör på grund av rent slarv.

Efter att ha funderat ytterligare på diskussionen om huruvida det är ”elakt” att sälja en gammal häst slogs jag av ytterligare en sak som jag måste beteckna som ett slags ödets ironi:

Utifrån min erfarenhet är det främst/ oftast de som ”använder” sina hästar minst/ mest kravlöst som är de största motståndarna till denna form av försäljning.

De som tex tävlar aktivt har oftast inte samma problem med att sälja sin häst och det har ”så klart” sina förklaringar som inte alltid är så smickrande förvisso.

Men; det är här ironin kommer in menar jag: att det är mycket, mycket lättare att få en gammal promenadhäst/ sällskapshäst att finna sig till rätta i en ny miljö och därför borde man inte vara så rädd för det.

Hästar är enligt min mening väldigt godmodiga och tacksamma djur och ju mindre vi kräver av dom desto lättare finner de sig till rätta.

En häst som bara ska vara hagsmycke tex struntar nog ganska mycket i vem som ger den mat, mockar och borstar medan exempelvis en tävlingshäst kan råka ut för väldigt mycket mer som kan påverka den negativt.

Tävlingshästen har helt andra krav på sig; den ska ridas dagligen, tävla, ha olika sorters utrustning och skor, ryttaren kanske rider på ett helt annat sätt än sin föregångare, den nya tränaren har helt andra krav och sätt att utbilda hästen osv. Det är delvis därför det inte är helt ovanligt med hältor/ skador ganska kort efter en försäljning.

Så egentligen borde det vara tävlingsryttare som oroar sig mest över hur deras djur kommer att få det hos en ny ägare, inte den som säljer en gammal/ äldre promenad/ sällskapshäst. Men visst; absolut finns det folk som kommer att försöka plåga livet även ur en gammal häst som är såld som sällskap enbart men jag vill ändå inte tro att det är särskilt vanligt. Och igen; risker finns det med allt och vi som djurägare bör vara noga med till vem vi överlåter våra djur oavsett hur gammalt detta är och vad det ska användas till.