Månadsarkiv: februari 2021

Fruset och ofruset…eller; man lär av sina misstag

Att min ridhusbotten inte ens varit i närheten av att frysa trots många minusgrader har jag redan berättat för er och är så klart väldigt glad över.

Vad är vitsen med att ha ett ridhus om man inte kan/ vågar rida i det liksom?

Och att salta är inte gratis….

Vad som däremot frös så det stod härliga till var några läskburkar som jag hade både uppe på och inuti ett köksskåp som jag har på läktaren.

Att frusna läskburkar kan explodera har jag inte faktiskt inte vetat men låt mig säga så här; nu vet jag!

Om jag inte visste det förut så blev jag varse detta när jag öppnade köksskåpet och fann att alla ytor var täckta av frusen Pepsi och Coca Cola!

Detta kostade mig inte så mycket innehållet i burkarna som besväret med att rengöra skåpet i minusgrader men som rubriken säger; man lär av sina misstag!

Onsdag- stygg häst, snäll hovis

Jag har som rutin att vid hagintag först av allt titta så att alla skorna sitter kvar på Vickes hovar.

Igår fattades en framsko….inget glädjescenario när man har en mycket sulöm häst.

Efter ett sms till min hovslagaren vid 19.00-tiden fick jag svar redan 2 timmar senare att han kunde komma nästa morgon, dvs idag, vad säger ni om det?

Själv säger jag bara igen hur otroligt tacksam jag är, en fantastisk service!

Vicke må ha varit stygg som drog av sig skon men han hade i alla fall den goda smaken att dels göra detta inför en planerad vilodag (idag) och dels lämna skodonet på en plats där jag lätt hittade den.

Jag började leta i den minimala delen av hagen som är upptrampad och lerig men skon låg faktiskt i torrt gräs…

Efter att hovslagaren hade varit här och jag hade pysslat färdigt i mitt ”dockskåp för vuxna” som jag kallar mitt stall hade jag en lunchdate med Henrik på Gastro Gaspari, lunchrestaurangen vi besökte för någon vecka sedan och som vi tyckte om.

Lunchpriserna är i det övre segmentet (135:-) men maten är väl värd det och någon gång tycker vi att man kan unna sig en liten guldkant på vardagen.

Idag serverades köttfärslimpa:

Utvärdering; fodra ur traktordäck

Jag började ju fodra ensilage till Vicke ur ett traktordäck i höstas och känner att jag nu är redo för en utvärdering.

Jag har dels ägt Vicke i snart 8 år (jisses vad tiden går….) dels provat flera olika utfodringsalternativ, alla med mer eller mindre dåligt resultat.

Min matslösare har oftast trampat ner stora mängder foder vilket så klart varit negativt ur flera aspekter; bortkastade pengar, mindre mat i hans mage och ett evigt och ganska jobbigt städande av hagen.

Av allt jag provat hittills (hängt slowfeedingnät i ett träd, lagt en stor tunna på marken, haft slowfeedingnät i en låg ställning, haft ett vanligt bildäck på marken) så har traktordäcken visat sig vara bäst ur ”inte lyckas skräpa ner marken med ensilage”-aspekten.

Det blir absolut en del spill men ändå avsevärt mindre än tidigare.

Anledningen är troligen att kanterna på däcket är så höga och fasta att det blir svårt att slänga ut några större mängder?

Andra fördelar med just traktordäcket är kostnaden: noll kronor (däckfirmorna är bara glada att bli av med däck) och att det rymmer väldigt stora mängder ensilage (minst 10-15 kilo).

Det finns dock nackdelar och de är följande:

Man måste ha någon form av släp när man ska hämta däcket för det går inte in i en bil.

Däcket väger ”ett ton” och är svårt att flytta runt i hagen, framför allt om det blivit lerigt runt det.

En del varnar för att däck/ gummirester kan följa med i hästens mat men just detta är inget jag alls ser som en risk vad gäller min kräsna häst som inte står och gnager på saker. Och gummit på ett traktordäck är stenhårt så det lär liksom inte flagna av av sig självt så att säga.

Summa summarum; jag är mycket nöjd med denna lösning och planerar inte att prova något annat.

Balkupa tycker jag dels är på tok för dyr och dels skaver den ofta av manen på hästen och dessutom är jag övertygad om att spillet inte hade blivit mindre än med däcket.

Olika trälådor bedömer jag som ”farligare” om hästen skulle sparka mot lådan och jag tror även i detta fallet att spillet inte hade blivit mindre.

Höboll rymmer för lite och badkar hade också skapat spill.

Men hästar är olika och det som funkar bra för någon funkar inte för andra så man får helt enkelt prova sig fram, så som jag också har gjort över tid.

Den lille äter för övrigt ur ett större, vanligt däck och det funkar bra för honom även om han också drar ut en del på marken. Men dels är han inte lika slarvig som sin större vän och dels får han inte lika stora mängder foder åt gången.

Tisdag- svettig ryttare och en tiggare

Efter dagens ridpass (som gick jättebra) kände jag att jag var svettig för första gången på länge. Min tolkning är att detta inte alls berodde på att jag ansträngde mig mer utan att det helt enkelt är sååå mycket varmare nu än förra veckan.

Vicke går med bara ett ofodrat regntäcke just nu men han är så otroligt varm av sig så han hade kokat med något tjockare på sig.

På tal om Vicke ja….den gossen har lärt sig att gå fram till den delen av hagen som gränsar till gödselstacken och stå där och gnägga uppfodrande så fort jag ens närmar mig stallet och den veka ägaren klarar inte av detta utan att kasta åt honom en morot eller två. Snacka om att binda ris åt egen rygg för nu kommer han så klart aldrig att sluta med detta tiggande….

Here we go again; om ensamma hästar i hagen

Ända sedan jag började blogga för långt över 10 år sedan har x läsare över tid försökt att skuldbelägga mig över hur jag har valt att ha mina hästar i hagen.

”Man” har tyckt att hagtiderna har varit för korta, hagarna för små eller utan gräs, hästarna har gått ensamma osv.

Ibland har jag instämt i kritiken, ibland inte.

Jag tycker alltid att jag har försökt att ha ett helhetsgrepp på min hästhållning där jag varken betraktat hagvistelse eller annat som det allena saliggörande för hästens trivsel och mitt eget välbefinnande.

Jag har tex aldrig övervägt att flytta någon häst hur många mil bort som helst ”bara” för att få mer hagtid/ bättre hagar om allt annat varit bra i det stall jag stått i.

En del av mina hästar har gått med sällskap, andra inte…det har berott på olika omständigheter så som att tex Kreon var väldig aggressiv mot andra hästar i hagen och hans egen uppfödare (tillika veterinär) avrådde mig från ihopsläpp efter att han skadat några hästar hos henne.

Vicke har i perioder haft sällskap och i perioder gått ensam och det har berott på ”tillgången på lämpligt sällskap”.

Att ha hästar ihop i hagen är en risk, så är det bara.

Min tidigare häst Archie fick tex tas bort pga en sparkskada i hagen, en bloggläsare råkade för ett tag sedan ut för samma sak med sin häst.

Ska jag ta denna enorma risk ska jag känna att sannolikheten ändå är liten att häst X ska skada Vicke eller vice versa även om det inte behöver gå till ytterligheter som avlivning.

Nu sedan jag själv äger 2 hästar förstår jag om vissa förutsatte att jag skulle släppa ihop dom och när jag inte har gjort det så ifrågasätter vissa mitt agerande.

Jag behöver givetvis varken förklara eller försvara mig i sak; jag är 54 år gammal, äger hästarna själv och gör som jag vill med just detta men jag ska ändå slösa lite tid och bokstäver på att bemöta tex skribenten ”Anna” som under inlägget som heter ”Skitiga boxar” kände sig nödgad att göra en för mig märklig jämförelse. Så här skrev Anna:

”När man tycker att det är viktigare att det är rent än att hästarna ska få umgås med varandra…”

Jag har redan svarat Anna men för den som missat mitt svar så kommer det här nedan. Jag hoppas att jag därmed har klargjort min ståndpunkt igen och tycker ni fortsatt att jag gör fel får ni så klart göra det men behöver inte slösa tid på att försöka omvända mig eller komma med x argument för varför jag enligt er/ forskningen eller Gud fader gör fel.

Jag anser att jag känner mina egna hästar bäst och gör vad som känns bäst och säkrast för både dom och mig.

Innan man ojar sig ska man kanske också fokusera på att mina hagar är byggda så att hästarna alltid, var de än står i sina mycket stora hagar, kan se varandra och som sagt även röra varandra på många platser om båda vill medan de också är skyddade från varandras eventuella sparkar/ bett genom ett staket.

Ingen av mina hästar behöver den andre för motion och uppbyggande lek så som en unghäst kräver men däremot blir det ohyggligt sårbart om tex den lille skulle skadas så att jag måste köra iväg honom för vård. Att de kan smågnabbas över staketet anser jag är fullkomligt tillräckligt och inget någon av er skriver kommer i dagsläget att ändra min åsikt; hur mina hästar mår är långt viktigare än hur alla möjliga tyckare anser att jag bör göra. Nedan mitt svar till ”Anna”:

”Det handlar verkligen inte om att väga dessa två saker mot varandra.

Mina hästar kan ”umgås” fullt tillräckligt med varandra om de önskar. De har 2 av 4 sidor på sina hagar där de lätt kan nå varandra om båda vill, över ett lågt staket utan ström (det är mycket, mycket sällan jag har strömmen påslagen).

Jag tycker detta är både fullt tillräckligt och så säkert som jag önskar för mina hästar.

Båda är extrema ”gamar” vad gäller kraftfoder och skulle säkert slåss rejält kring detta och möjligen om stråfodret också. 

Jag kan inte veta säkert så klart eftersom jag inte är en häst men det verkar för mig som om hästarna trots allt gillar varandra även om Vicke är snabb på att ge den lille tjuvnyp så fort han kommer åt. Jag tycker detta är fullständigt onödigt och genom att ha ett staket mellan dom kan båda välja om de vill ”umgås” med den andre eller ej.

Ibland står de och ”tjafs-nafsar” varandra i huvudet/ på halsen över staketet men jag får ju förutsätta att båda är med på denna valack-lek för annars skulle väl i alla fall den ena gå sin väg? Detta räcker som sagt fullkomligt gott för mig och merparten av hagvistelsen går/ står hästarna inte ens nära varandra vilket de väl borde göra om de suktade så efter den andres sällskap?

Nej, du Anna….din kommentar känns bara som ett försök att skriva något elakt om saker du inte har full koll på. Att jämföra hagvistelse med hur man har det i stallet ser jag ingen som helst relevans i?

Jag är måhända FÖR överbeskyddande mot mina hästar men jag sover gott om natten och gläds åt hur otroligt fina de båda är och hur enormt harmoniska de är.”

Måndag- härlig repris

Dagens väder har varit en repris av gårdagens- såååå härligt!

Ingen mer isglass till hästarna i hagen 🙂 !

Sist jag var hos Nina var det sååå kallt och det tog en evighet att klä av och på både mig och hästen alla kläder. Idag gick jag in i ridhuset utan termobrallor och Vickes täcke blev kvar i transporten; en enorm skillnad i både temperatur och i alla fall mitt välbefinnande.

Hemma märks töandet och värmen så till vida att jag nyss fick hjälpa en nödställd natur-vandrare att få loss hans bil från ett gräsfält där han hade kört fast. Underlaget är lurigt med så mycket vatten under ytan och vi var flera personer som knuffade bilen med våra fulla krafter innan den kom loss.