Jag vill nog påstå att jag har varit ganska noga och ”ordentlig” även när jag var inackorderad men nu med eget stall är jag ännu mer petig med allt möjligt, ibland sådant som jag tidigare inte reflekterade en sekund över.

Jag har bland annat funderat över det här med karbinhakarna i mina uppbindningar och att de ”smäller” i boxfronterna om man bara släpper ner dom när man kopplar loss hästen och det kan ju bli märken av dom.

”Jag måste ju vara den enda som tänker på en sådan skitdetalj” har jag tänkt så döm om min förvåning när jag läste detta inlägg på Facebook:

Uppbindningslösningar som låter mycket när man lossnar grimskaftet. Vad kan jag göra som fortfarande är stilrent men som tystnar ner när panikhaken träffar stolparna?
Jag har tidigare läst om tennisbollar men det är så fult. Jag har svarta transportgrimskaft som uppbindning.

Och inte nog med ”två själar- samma tanke”; personen fick en hel del svar från likasinnade så uppenbarligen är detta inte en, som jag trodde världsunik tanke från knäppa Birgitta.

Svaren då; ja, det jag tänker prova själv var att man kan sätta gamla tiders bettskivor runt karbinhakarna för att dämpa ljudet (och ”skador” på det hakarna träffar)!

Ett ämne jag berört tidigare flera gånger men jag blir verkligen helt fascinerad över denna typ av ”affärsverksamhet”.

Jag skriver ordet affärsverksamhet inom citationstecken för det ÄR uppenbarligen inte detta utan något annat; kalla det välgörenhet eller kompis-arrangemang eller jag vet inte vad. Och det otroliga är att det i vart fall i Skåne vimlar av detta!

För i min värld är en affärsverksamhet vinstgivande men det enda man möjligen vinner med inackorderingar i vissa stall är sällskap och hjälp vid semester eller med något annat som man inte kan/ vill/ hinner sköta själv.

Och visst; det sistnämnda kan absolut vara värt en hel del beroende på hur ofta och mycket det ska göras men när jag läser stallplatsannonser läser jag nästan aldrig några krav på motprestationer så att säga utan bara vad man får, oftast för inga pengar alls!

Idag läser jag om ett litet stall där man får hösilage, spån (!) och dagliga utsläpp för 2000:-!

Såvida tillgången på foder och strö inte är kraftigt begränsad torde vinsten bli någon hundring!

Vicke äter ensilage för över 1000 spänn i månaden och då är det ändå inga enorma mängder till hutlös kostnad och spån är ett dyrt strömedel så vida man inte råkar bo granne med en såg (och hur många gör det….).

En förklaring kan kanske vara att man behöver sällskap till sin egen häst men själv hade jag tyckt att detta kändes på tok för osäkert, i alla fall om man har en häst som Vicke som inte ens kan lämnas en timme utan sällskap.

Vad gör man om inackorderingen vill flytta akut? Man kan ju knappast förbjuda det?

Nej, jag får fortsätta att fascineras över hästvärldens märkliga prissättning där en del saker tycks orimligt dyra medan annat än näst intill gratis!