Jag läste nyligen en fråga på ett Hästforum på Facebook som handlade om diverse problem en köpare hade fått omedelbart när hon hade köpt sin häst (för 90.000).

Kort sammanfattat så bets hästen, var allmänt ouppfostrad och bockade rejält vid försökt till ridning.

Det framkom att kvinnan köpt hästen ”osedd”, hon hade med andra ord aldrig ridit den innan köp.

Jag blir oftast väldigt förundrad över hur man vågar göra en av sitt livs största affärer, av ett levande djur dessutom, utan att ha- i detta fallet provridit (vi köpte förvisso Molly osedd men det handlade om helt andra summor och överenskommelser).

Att köpa en häst man aldrig har provridit bedömer jag som en enorm risk, i alla fall om man inte är en mycket rutinerad ryttare och/ eller har ett mycket erfaret team runt sig med tränare som kan hjälpa en i princip ”när som helst”.

Man kan ibland också ha så pass stort förtroende för en ”stand in” vid köpet så att man vågar lita på dennes omdöme om att den utvalda hästen kommer att passa en.

Eller så har man en noga dokumenterad överenskommelse med en erkänt seriös säljare där ett vattentätt kontrakt tillåter en att lämna tillbaka hästen om den ”inte skulle passa”.

Om man sedan bortser från risken att skada sig på vad som visar sig vara en ”olämplig” ridhäst, risken att förlora en massa pengar, behöva inleda en rättsprocess och gud vet vad mer så finns ju det ”lilla” faktumet att hästen riskerar att blir en vandringspokal som aldrig hinner landa i ett nytt hem innan det är dags att åka vidare.

Jag anar att en del blir tjusade av de lite ”häftigare” raserna man kan köpa utomlands eller så blöder hjärtat för någon häst man vill rädda undan slakt eller så tror man bara att man ska tjäna på att köpa i andra länder med en annan prisbild än den i Sverige.

Och ja, man kan absolut ha tur med sitt köp, ni behöver inte ge mig exempel på ”jag köpte minsann min häst utan att provrida” men det är ofrånkomligen en större risk– en risk som kan stå en dyrt om det vill sig illa.

Själv tycker jag att hästköp är så komplicerade ändå, utan att man behöver lägga till denna stora riskfaktor, i alla fall om man är en ”vanlig hobbyryttare” med en begränsad ekonomi, dito kunskaper och som vill kunna rida säkert och utan diverse ”tillvänjning” i månader innan det fungerar.

Sitter och läser detta inlägg på Hippson och nickar mycket igenkännande.

Har stött på dylik nonchalans/ okunskap….kalla det vad ni vill men det hjälper inte en häst som kanske blir skadad på grund av det.

Ett problem i sammanhanget är dock att jag vet att vi hästägare kan ha väldigt olika åsikt om när man bör ingripa eller när det bara är ”lek”, ”inget att bry sig om” etc.

Ibland kan det också handla om att man helt enkelt inte vågar ingripa och det kan jag ha en annan förståelse för. Ens eget liv och säkerhet måste trots allt gå först.

Men det här med att man tycker olika har jag själv upplevt flera gånger:

I ett stall jag stod i tidigare uppstod en situation, jag minns faktiskt inte VAD det var som skrämde hästarna men de två hästarna som gick i hagen bredvid Vicke började tokskena. Och inte bara skena, de stegrade, sparkade bakut mot varandra och höll på ett bra tag- detta i en väldigt liten hage (mindre än 20*40).

JAG hade blivit livrädd om min häst härjade så i mer än en mycket kort stund och även tagit in den om den inte lugnade sig men när jag påtalade detta för en av hästarnas ägare som också var på plats tyckte hon inte att detta var det minsta alarmerande.

Men jag HAR alltid varit väldigt rädd för ”spring” i hagen, så är det absolut. Delvis för att jag under många år hade häst på en ridskola med mycket små, ibland hala hagar. Fast jag ska erkänna att jag även nu med enorma hagar helst ser att Vicke bara skrittar där 🙂 !

Vid ett annat tillfälle i samma stall var det en flicka som lät Vicke gå kvar ensam i en av de gräshagar vi disponerade över sommaren. Han klarar ju inte av att gå ensam så när jag, tack gode gud, kommer körande i min bil ser jag en häst som springer som om han deltog i Grand National. Full sken, svettig, upprörd.

Jag ska erkänna att jag nästan GRÄT när jag, snabbare än Usain Bolt flög ner till hagen och tog in honom.

Flickan stod under tiden och mockade i en annan hage helt obrydd och detta var alltså en ungdom som då gick på ett hästgymnasium.

Nu med eget stall behöver jag inte vara rädd för oliktänkare, jag gör som jag vill men hoppas verkligen att de som står inackorderade, precis som inlägget efterlyser, försöker hjälpa varandra, ha en samsyn kring hästarna eller i vart fall ett uttalad policy hur man gör när olika situationer uppstår. Säkert en utopi än så länge men en förhoppning i alla fall….

Jag är, inte å egna vägnar dock, lite involverad i ”hästletande” och har kunnat konstatera en del fakta vilket har väckt flera tankar som jag tänkte diskutera med er.

Många vittnar om att det idag råder ”hästbrist” och att även ”vanliga” hobbyhästar är både svåra att hitta och dyra att köpa, om man inte söker sig utanför Sveriges gränser vilket också en hel del väljer att göra.

Hobbyuppfödare hoppas nu nöjt att de äntligen ska få bättre betalt för sitt mångåriga arbete; de har tidigare många gånger knappt gått plus på hästar de sålt.

Och….märk väl; jag har inga synpunkter på att man ska få betalt för sitt arbete, tvärtom! Jag är den första till att förorda att man inte ska ”jobba gratis”, det vet ni.

Men; när jag ser vilka priser ”man” begär för hästar idag undrar jag som i rubriken; vem ska betala?

För att förtydliga så är det dressyrhästarnas priser jag reagerar över; vad hopphästar och hobbyhästar kostar har jag inte satt mig in i och kan därför inte uttala mig.

Men om man vill ha en ”för dressyrtävlande lämpad häst” som ska gå annat än lätta klasser är priser på flera hundra tusen inte ovanliga även för hästar utan avelsvärde (valacker) som inte presterat ett dugg (otävlade och ibland också ovisade på olika bedömningar).

De yngre hästar jag sett filmer på som kostar 200.000 eller mer har absolut inte varit några Totilas-kopior med spektakulär gång och inte ens den unghäst jag såg som kostade en halv miljon hade en rejäl ”wow-faktor”. Ja, den var absolut ”fin” men come on…..en halv mille?!?

Jag undrar som sagt vem som har x hundratusen att handla häst för; är det verkligen ”gemene hobbyryttare”?

Är man ung har man oftast inte hunnit spara ihop flera hundra tusen och är man lite äldre har man inte sällan familj och kanske inte kan unna sig en sådan ”extravagans”?

Vad gäller dressyrsporten ser jag två stora ”faror”:

Om de som vill tävla dressyr på en lite högre nivå inser att de måste punga upp med många hundra tusen för att kunna köpa en vuxen häst som kan hävda sig i dessa klasser finns risken att dressyren till slut verkligen blir en i ännu högre grad ”rikemanssport” och att bredden försvinner eller i alla fall aldrig kommer länge än till lätta klasser.

Den andra faran jag ser är att vissa som insett ovan men som ändå vill ha en fin dressyrhäst tänker att de genom att köpa en yngre häst kan komma ner lite i pris.

Och tanken är måhända god men; om jag ska generalisera så är många dressyrryttare inte precis några modiga ryttare utan tvärtom ganska försiktiga och ibland till och med lite rädda.

Detta parat med att de hästar som avlas fram idag går mer och mer mot det ”elektriska” hållet är ingen bra kombo, i alla fall inte om den försiktiga ryttaren ska rida på den outbildade, ibland väldigt energiska unghästen.

Risken att ramla av och skada sig ska inte förringas och i min värld är denna risk långt högre med en yngre häst.

Jag vet flera dressyrryttare som dunsat i backen rätt rejält, ibland mer än en gång och en del, som varit +40 vittnar om att man både slår sig ”mer” ju äldre man blir och dessutom riskerar att bli mer rädd än vad man var när man ung och kände sig oövervinnerlig (eller inte förstod faror på samma vis).

Så hur mycket jag än önskar alla att få betalt för sitt arbete så undrar jag var utvecklingen med dressyren är på väg och vilka som om x år kommer att satsa på att tävla dressyr?

Min enormt fluffiga ponny börjar bli mindre fluffig; med andra ord har hans pälsfällning börjat.

Jag gläds mycket åt detta; absolut inte för att jag ser fram emot någon månad med tonvis med päls som ska borstas bort utan för att pälsfällningen i sak är ett sundhetstecken.

Jag kan inte mycket om ponnys i allmänhet och cushings i synnerhet men har fått veta från de som är kunnigare att just pälsfällning, eller avsaknad av den är en varningsssignal som man ska se upp med.

Äldre hästar kan ha svårare för att fälla av men i alla fall förra året genomgick Fluffen en fantastisk metamorfos. Från rullande hårboll till elitponny-utseende! Tyvärr höll den superkorta, glänsande pälsen inte i sig jättelänge men jag har sett den och vill så klart se den igen.

Och hur mycket jag än älskar helklippta hästar och avskyr att stå och dra av hår-sjok från en lerig ponny så är det ändå skillnad mot om det hade varit Vicke.

Dels är det ju faktiskt en mindre ”yta” på B än Vicks och sedan ska jag vara ärlig och erkänna att min borstning inte är minutiös eftersom jag dels inte ska lägga sadel på den lille dels vet jag att han kommer att rulla sig exakt lika grisig redan nästa dag.