En mycket trevlig sak som händer med ojämna mellanrum, inte superofta förvisso men ibland (senast härom dagen), är att läsare hör av sig till mig för att berätta hur mycket de uppskattar bloggen.
Och det gör mig så klart glad för utan ”samspelet” och feedbacken från läsare så hade jag lagt ner bloggen för länge sedan.
Jag vet att en del bloggare har stängt av kommentarsfunktionen på sina bloggar eller i alla fall hotar att göra det men det kan jag garantera er att jag aldrig kommer att göra.
Jag VILL veta vad mina läsare tycker i olika frågor och även om de inte alltid håller med mig och jag har också lärt mig massor av läsarnas input.
Det jag tycker är extra trevligt är att jag vet att jag har en del läsare som inte är ett dugg intresserade av hästar, varken mina eller några andra 🙂 .
De läser bloggen ändå, enligt egen uppgift för att ”jag skriver så bra” och det är givetvis ett högt betyg och mycket smickrande.
Jag har tidigare skrivit om att man inte ska vara rädd för att ge beröm om man tycker att någon förtjänar det och detta är ett exempel på ovan.
Sedan är det ganska naturligt att man inte kan hålla med en bloggskribent eller vem som helst för den delen i precis allt; jag tycker inte ens som Henrik i alla frågor i hela världen för att ta ett exempel 🙂 .
Om man däremot verkar störa sig på precis ALLT som jag skriver och BARA förmår skriva kritiska kommentarer (jag har ett fåtal sådana ”vänner” på Facebook och hade några bloggläsare tills de tack och lov gav upp) förstår jag inte riktigt grejen med att ”följa” en sådan person. Mig hade det kostat mer energi att störa mig så på någon att jag t.o.m. måste skriva muppiga kommentarer för att visa detta i tid och otid.
Men det är inte heller lätt med det skrivna ordet och framförallt om man inte känner varandra IRL.
En del tolkar allt som ”hugg” och kritik, andra maskerar allt möjligt genom tusen smajlisar och tja….det är nog bara så det är.
Senaste kommentarer