Så här glad är man (om ni undrar över min märkliga min på korten….) om man har haft ridsällskap av inte bara Malin som var här för 14 dagar sedan (syns på den andra bilden) utan även Nina!
De tre sista bilderna är tagna bakom mitt ridhus av Henrik.
Alla tre hästarna skötte sig utmärkt och vi skrittade omkring i skogen i väl över en timme och i fint väder!
Jag är ingen uteridningsmänniska per se och diskuterade detta med hur viktigt det är att ha en häst som går att rida ut säkert och bra med en annan ryttare för ett tag sedan.
Ryttaren påstod att det inte spelade så stor roll för henne hur hästen beter sig; hon klarar sig utan uteritter och kan i värsta fall tömköra eller promenera med en sådan häst skulle den visa sig vara helt knäpp.
I sak förstår jag henne men dels tycker jag att det är nästan farligare att tömköra än att sitta på (det är för MIG lättare att tappa hästen och jag har tyvärr också gjort det med ganska trist resultat) dels tycker jag att det är urtråkigt att promenera med häst (även kopplad hund så det gör jag aldrig).
För mig är det inte ett 100%-igt krav med supersnäll uteridningshäst à la Vicke men det ska nog ändå rätt mycket till att jag skulle köpa en häst som var liksom bevisligen ”svår” med detta och där jag redan visste det innan köp (att Kreon var så galen som han var hos mig visste jag tex inte).
Dels är jag definitivt ingen tuff ryttare så jag hade aldrig testat att rida ut en galning ( och absolut inte ensam i skogen här) och dels skulle jag tycka att det vore förfärligt tråkigt (för hästen mind you) att bara rida på utebana/ i ridhus.
Själv skulle jag tycka att det hade varit väldigt synd att gå miste om alla de väldigt härliga uteritter jag haft med alla möjliga hästvänner genom åren för hur roligt jag än tycker att det är att träna och tävla så är det faktiskt nästan lika roligt att rida med bra sällskap i fint väder och underbar natur. Inte varje dag så klart men att kunna göra det är ändå väldigt mycket värt.
