Sitter och läser en diskussion på Facebook om betesreducerare, något vi ”pratat om” även här på bloggen.
Blir lite glad när jag inser att det inte bara är jag som är ”6 år” och tycker synd om hästar som har denna typ av….enligt mig…munkorg på sig- många skulle inte heller drömma om att sätta det på sina djur.
Jag fattar absolut att det handlar en del om att förmänskliga hästar, att det säkert finns djur som är helt ok med betesreducerare osv men det spelar ingen roll för mig- jag skulle inte klara av det. Och jag vill inte må dåligt i onödan.
Precis som andra inte skulle klara av att ha sina hästar ensamma i hage medan jag inte har en sekunds betänkligheter kring detta i mitt eget fall (det finns även för mig hästar jag aldrig skulle ha ensamma).
Till viss del handlar det för mig om vad man kan leva med som djurägare, bortsett från vad som är lagligt osv.
Allt är inte svart eller vitt och det som passar vissa kanske inte passar andra (både människor och djur).
Jag skulle inte klara av att se min häst kämpa med att plocka upp strån genom reduceraren; då fick den hellre gå i en grushage och slippa frestelsen helt.
Och när jag läser andras erfarenheter av hur deras hästar försökt att få av sig reduceraren, fått skav, ”sett lidande ut” osv så förstärks min åsikt.
Men som sagt; det är lätt för mig att ha åsikter, framför allt nu när jag har enorma, underbara hagar som många hade dödat för och dessutom hästar som kan gå där.
Skulle någon av hästarna få fång kanske jag inte skulle vara lika kaxig?
Kan som en parentes nämna att jag är lika rabiat motståndare till munkorg på hundar och måhända bidrog detta till att förkorta Soyas liv?
Hon hade en kronisk tarminflammation samtidigt som hon ”stoppade allt möjligt i munnen” och jag hade utan tvekan kunnat stoppa en del genom att alltid ha henne i koppel eller ha munkorg utomhus.
Jag valde motsatsen av olika anledningar och valde också att avliva henne vid 8 års ålder innan både denna sjukdom och hennes epilepsi hade ”förstört” henne. Men åter igen; man gör olika val och ska kunna leva med dom.
Aldrig i livet. Jag har iofs ganska bestämda åsikter om hur mycket ansvar man har som hästägare för att göra hästens liv till dess bästa möjliga, även om det blir på bekostnad av ens egna bekvämlighet eller pretentioner, men munkorg: aldrig! Särskilt inte på mina hästar som går i flock och ägnar stora delar av sina dygn till att socialisera och klia varandra eller leka. Fy f-n rent ut sagt för att handikappa någon av hästarna på det sättet. Det FINNS andra lösningar, men ja, de är obekvämare för människan.
”tyvärr” har jag en nordsvensk bland halvbloden. Han är fyra, så hittills har drt funkat med bete för att han växt mer på höjden än bredden, men i år är det gränsfall och nästa år kommer det definitivt inte vara hälsosamt för honom. Jag kommer att lösa det med att hyra in honom på bark-och-kottbete bland hästar av liknande stuk med samma näringsbehov. Tråkigt för mig som inte får träna och umgås med min häst i ett par månader? Onödig slant att lägga när vi har stora sommarhagar själva? Absolut. Men för både hans fysiska och psykiska välmående är jag bannemig skyldig honom det.
Ser ibland hundar med munkorg i metron/pendeln. Det är vakthundar med förare på väg till/från jobb, så hundarna är förvisso i god fysisk kondition men det är oftast mallar/schäfrar och de är ju ganska höga i energi så de verkar stressade på tåget. Och i de där lädermunkorgarna ser det ut som om de nästan inte kan andas, jag får klaustrofobi bara av att titta på dem… När det är varmt ser man ofta att hundföraren själv verkar tycka det är för grymt för de knäpper ofta av munkorgen då även fast det egentligen är förbjudet. Men tänk att vara en lite nervös hund i en knökfull tågvagn i 35+ C med en nosen i en skinnpåse…
Så usch för munkorg utom när det är absolut nödvändigt och korta stunder. Och samma för hästarna kan jag känna, ser ju ut som sådana där tortyrredskap de satte på ”skvallertackor” på medeltiden.
Allt är inte svart eller vitt. Lätt att uttala sig om lösningen på ett problem man aldrig haft. Har haft fånghäst i grushage som stått hela dagarna och tittat efter de andra i gräshagarna. Hjärtskärande. Då provade jag betesreducerare första gången. Vilken lycka för hästen! Det är inte annorlunda än en hönät. Lider du med Vicke som vad jag förstår har hönät i boxen? Detta kan jämföras med ett portabelt hönät.
Det var exakt det jag skrev; att allt inte är svart eller vitt. Håller även med om att det är lätt(are) att uttala sig när man själv inte har haft ett visst problem.
Jag har dock haft en fånghäst men han fick han fång av ensilage så han kunde gå i gräshage ändå.
Jag ser inte alls likheten mellan hönät och betesreducerare, mööööööjligen en viss likhet mellan slowfeedingnät och reducerare. Dock sitter varken traditionella hönät (som är det som Vicke har i boxen när han får stora mängder mat för att inte dra runt hur mycket som helst) eller slowfeedingnät fast runt hästens andningsorgan och mun- det är den biten jag inte klarar av.
Som en parentes begränsar betesreduceraren hästens möjlighet att äta gräs MKT; Vickes hönät begränsar knappt ens tugghastigheten eftersom maskorna är så stora utan förhindrar bara VISS foderutspridning (han lyckas sprida ut en hel del ändå).
Fast grejen är ju att det ska reducera mängden gräs, men ändå få leva så naturligt som möjligt. De får ju ändå i sig en hel del gräs och även hö med den. Det är väl klart att ingen tycker att det är det mest optimala men skulle jag vara tvungen att ha min häst i grushage året om hade jag hellre tagit bort den faktiskt.
Har aldrig sett en betesreducerare ??!
Men generellt är jag emot allt som påverkar djurs naturliga beteende även om det säkert finns undantag när det trots allt är nödvändigt. Har tex haft 2 hundar som haft kroniska ledskador redan i unga år -där vi fått rådet att aldrig låta de vara lösa/ leka etc. I båda fallen bestämde vi att hunden trots det skulle få vara lös och möjligen få ett kortare men bättre liv. Dessa 2 hundar blev 14 respektive 12,5 år och dog av helt andra skäl. Nuvarande hund slet av korsbandet förra våren och efter knäoperation och tills skelettet läkt ihop fick han sitta i valphage dagtid men på nätterna lyfte jag upp honom i sängen. Det var olidligt i 4 månader men idag kan man inte ens se att han opererats. Dock fick han därefter vara lös igen i trädgården många månader före beräknad tid. Tack och lov gick allt bra. Allt är inte svart eller vitt men man får använda lite sunt förnuft och inse att det trots allt är djur med normala behov.
Ja, det är inte lätt det där med djur.
Å ena sidan tycker jag tveklöst att man måste se till individen och jag tänker också att majoriteten av alla djurägare gör så gott de kan för sina djur, å andra sidan är det lätt att både bli hemmablind och tycka att ens eget sätt är det enda rätta eller i vart fall det bästa även om det rent objektivt definitivt inte är så. Mycket svårt.
Jag valde också att ha min första hund, en schäfer mycket lös och hon sprang med många rundor när jag och dåvarande sambon red eller körde diverse hästar.
En del förfasade sig över hur vi vågade ha hennes lös ”överallt”, ”tänk om hon blir överkörd” sa man. ”Då har hon i alla fall haft ett lyckligt liv” menade jag (hunden var dessutom mycket lydig).
Nu blev det i stället så att denna tik fick höftledsfel (trots att både hon och föräldrarna var friröntgade) och jag valde att ta bort henne innan besvären blev för stora. Kanske bidrog all motion till sjukdomen? Oaktat vad ville jag inte begränsa hennes liv med smärtstillande och ett liv hon inte var van vid. Andra hade kanske fattat ett annat beslut eller i vart fall låtit hunden leva x tid till?
I många, många år efteråt kunde jag drömma…..kanske en gång om året att jag var ute med denna hund och liksom studerade hennes rörelser och konstaterade ”ahhhh….hon har blivit FRISK…hon haltar inte längre”.
En utopi i verkliga livet så klart (höfledsfel är obotligt) men kanske var det mitt undermedvetna som tyckte att jag avlivade henne ”för snabbt”? Jag vet inte…..
Haft liknande tankar kring hund 3 som var frisk hela sitt liv men sista – ja det blev verkligen sista !!- månaden han levde var oförklarligt halt på varierande ben. Han var då 10,5 år och jag tog med honom till veterinären när jag nog skulle avliva hans pappa 12,5 . Röntgade hans tassar och han hade svår artros på alla tassar. Tog då det vidriga beslutet att låta honom somna in samtidigt som pappan.2015. Kunde inte låta honom både sörja och lida samtidigt. Men än idag undrar jag om jag gjorde rätt. Träffade samma veterinär i höstas och ställde då frågan ?? Hon sa då att det inte hade gått att göra på annat sätt. Hon hade aldrig sett något värre.
Men hur väl man än vill sina djur är man alltid rädd att göra fel ??!!
Bara man kan leva med sina beslut och känna att man gjort det bästa så får man vara nöjd ?!
Betesreducerare gör att vissa hästar kan leva ett naturligt hästliv.
Med min shettis hade jag valet att ta bort henne eller sätta på betesreducerare. Hade inga magra beten och hon var sällskap till de andra så kunde såklart heller inte gå själv. Alternativet var en fångsjuk tunna på fyra ben. En shettis är extremt uppfinningsrik och hon led inte av sin ”munkorg”, tvärtom stoppade hon glatt nosen i den eftersom hon visste att den var = gräs.
Håller med dig. De flesta som svarat här verkar inte ha en aning om hur svårt det kan vara att få ett så normalt hästliv för en fånghäst som möjligt. De verkar tro att vi sätter betesreducerare på hästen för skojs skull. Och att hellre sätta hästen ensam i grushage än att få beta och leva normalt hästliv finns inte i min värld, usch och fy för det. Sen när jag har haft hästar som behövt betesreducerare så har jag ordnat så den inte behöver vara på hela dygnet. Det var fantastiskt för oss fånghästägare när betesreduceraren kom och vi äntligen kunde erbjuda våra hästar ett värdigt liv!