I nöden prövas vännen

Så klart vill man verkligen inte råka ut för tråkiga händelser i livet…då vore man enligt mig knäpp för de kommer ändå, vare sig man vill eller inte, ibland när man minst anar det och fast man själv är ”oskyldig”.

Men när de händer är min erfarenhet att man kan lära sig allt möjligt; både om sig själv och om andra.

Dagens reflektion från mig, och detta är något jag upplevt flera gånger, är att det, när man råkar ut för problem/ ledsamheter/ sjukdom/ sorg/ behöver hjälp osv ibland kan både utkristallisera sig och förvåna en vem som liksom ”steppar upp”.

Och det är banne mig inte alltid den/ de man trodde; jag har i alla fall förvånats ibland!

Det är lätt att vara en vän i medvind, lätt att ge löften man aldrig tror man ska behöva infria….

Och en del människor som man liksom haft i periferin; de kan plötsligt visa sig vara de mest hjälpsamma/ tröstande osv.

Jag minns på tal om det som i detta nu drabbat mig och min ponny hur förvånad jag blev när Archie fick fång för 13 år sedan.

Några (enstaka) personer jag träffade i stallet varje dag och som solklart visste både att hästen var sjuk och hur mycket han betydde för mig sa bara ”hej” när vi möttes i stallgången som om ingenting hade hänt! Inte en fråga, inte en beklagande kommentar….

Och ja, jag fattar att man många gånger ”har nog med sitt” men jag försöker alltid att stötta de vänner och bekanta jag vet har någon form av bekymmer.

I just det avseendet är utvecklingen av sociala medier något mycket positivt; man kan skicka några tröstande ord utan att behöva engagera sig mer än så om man inte vill. Och det kan faktiskt göra skillnad.

Ett minne som etsat sig fast hos mig är när jag extremt oväntat fick ta bort Kreon.

Han skulle genomgå en titthålsoperation och jag var så säker på att en behandling skulle följa när man sett vad som felades honom. Jag som alltid tar ut det värsta i förskott…..

I stället fattade jag efter operationen beslut om avlivning samma dag och skrev om detta på min blogg och på Facebook.

Det jag minns var hur en fd stallkamrat som jag förvisso umgåtts med en del osv men inte kan påstå var en av mina närmaste vänner så att säga skrev att hon hade börjat gråta när hon läste vad som hänt.

Inte för att hon är exceptionellt blödig eller älskade just Kreon (tror att hon på sin höjd hade sett honom någon enstaka gång) men för att hon liksom kunde känna med mig och fatta hur svårt jag hade det.

Så klart förväntar jag mig inte att folk ska gråta för saker som drabbar mig….men när man får något vänligt ord på vägen så räknas det.

Tänk på det; inte specifikt när det handlar om mig utan om alla ni möter!

5 kommentarer Skriv kommentar

  1. Helena Hille Jardelid

    Pratade med en vän inför att jag skulle ta bort Nagila förra veckan och sa att jag inte ville vara med då jag mådde så dåligt över detta men att jag kanske var tvungen då det var avslutningsvecka i skolan och Cia hade en nionde klass = ”omöjligt” att ta ledigt just då.

    Då erbjuder sig kompisen (som jag vet har häcken full) att sätta sig i bilen och komma och vara med. Grejen är bara den att hon bor över 30 mil bort!! Jag sa att vi löser det på annat vis men blev väldigt rörd. Även en kollega (som haft häst hela livet) erbjöd sig att vara med. Sånt glömmer man aldrig och jag hoppas de vet att jag alltid är beredd att ställa upp för dem nu om jag kan.

    Svara
  2. Christina Olsson Baaz

    Kommer såväl ihåg med Kreon, vet att du skrev innan till mig då Searching haft liknande problem och jag var tvungen att ta bort henne. Blev så chockad och ledsen när du berättade vad som hände hos veterinären .

    Sen minns jag när vi hade hästar i samma gång med Decimas alla kolikanfall och Archies (vad det väll??) fång när han hade boxvila.

    Svara
  3. Anna Ask

    Ibland kan jag uppleva att sådana som inte själva har djur inte bara har svårt att förstå varför man är ledsen när något händer djuret utan nästan kan vara lite hånfulla eller ”det är väl inte så farligt, det var ju bara…”

    Men det ”vet ju alla” som älskar sina djur hur ledsen man blir.

    Hoppas Baltis fortsätter må bättre och bättre och att nya inneboende hästen trivs hos er å landet.

    Svara
    • Birgitta

      Ja, har man inte själv djur är det ibland svårt att förstå oss djurägare.

      En bidragande anledning till att jag sällan talar om hästarna ffa men även om Molly med ytliga bekanta eller mina arbetskamrater.

      Svara
  4. Eva

    Håller med om allt som skrivits – det kostar så lite att stötta sina medmänniskor när något hemskt händer. Märkte själv vilka som var riktiga vänner när min man gick bort.
    Och gäller det djur får man ännu mindre stöd. På 11 månader blev jag av med både maken, min mamma och 2 golden retriver.
    Tufft är bara förnamnet!!

    Svara

Skriv en kommentar till Helena Hille Jardelid

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>