Livet med häst:

En halvtimme efter att man har ridit på en ökentorr utebana och vattnat sina trettioelva odlingslådor och krukor börjar det regna.

Man blir ändå glad för det har inte regnat på trettioelva dagar.

Mindre glad blir man när det efter en stund börjar mullra så man bestämmer sig för att ta in hästarna.

Ännu mindre glad blir man när man ska ta in Nilo från hagen och han blir rädd när man kommer springande och det tar x stund innan båda hästarna är inne i stallet; gissa vem som kan vrida ur sina kläder då?

Så klart slutar det att mullra nästan så fort man tagit in hästarna så efter att ha lagt alla sina kläder i tvättmaskinen är det bara att gå tillbaka till stallet och släppa ut dom igen.

Men jag önskade mig regn och fick regn…..

Ni som har läst bloggen länge vet att jag ofta påtalar att världen är full att de mest märkliga sammanträffanden och idag kom ytterligare ett bevis på detta:

Jag fick besök av Ida som var här för några veckor sedan med sin häst och liksom då skrittade vi idag ut en längre runda i skogen.

Först när vi var tillbaka vid stallet noterade vi båda mycket förvånat att vi hade exakt likadana schabrak på våra hästar!?!

Alltså, vad är oddsen för det?

Då ska det dessutom sägas att det kan gå månader utan att jag använder mitt schabrak eftersom det tillhör ”reserverna” så bara att jag tog fram det just idag var ”en chans på tusen”….

Bortsett från det märkliga sammanträffandet med schabraken konstaterade både jag och Ida hur enormt tacksamt det är att ha två så ”lätta” hästar som man i princip kan ta under armen och gå med till världens ände och tillbaka.

Dessutom går våra hästar i samma tempo vilket jag nästan har som krav för att vilja rida med andra eftersom jag varken vill sitta och ”jaga” Vicke för att han ska hålla jämna steg med sitt sällskap eller behöva bromsa eller till och med stanna honom för att den andra hästen ska hinna ikapp.

Nilo och Vicke går också bra att rida ut tillsammans även om de just nu ”bara” går i hagarna bredvid varandra.

Det har fläktat en hel del under dagen och varit molnigt längre stunder – tänk att man skulle vara så tacksam över detta! Men även om jag själv gärna solar så passar detta väder långt bättre om hästarna får bestämma, det är jag helt övertygad om.

Idag satt jag i sadeln strax innan 7 av olika anledningar.

Främst för att hinna rida innan det blev för varmt och det var ett smart drag; Vicke blev tillräckligt svettig ändå.

Hade det inte fläktat en del hade det faktiskt varit ”för varmt” under dagen men vindarna hjälpte en del.

På grund av rådande situation med my little pony är det för mig inte så konstigt om jag söker information och råd från andra som också drabbats av denna hemska sjukdom.

Och som jag kunde konstatera redan då Archie drabbades för 13 år sedan finns det vitt skilda rekommendationer, behandlingar osv.

När Archie var sjuk tyckte tex en pensionerad veterinär att det var trams att hästen hade boxvila och att man kunde gå ut och gå med den lite !?!?

Just det är väl en ytterlighet, framför allt uttalat av en veterinär, men det finns mycket annat där man kan välja vad man ska tror på.

En bekant skrev tex att hennes veterinär alltid förordar 5 veckors boxvila även om anfallet varit milt, en annan bekant vill ha ut sin ponny, som haft fång flera gånger redan efter kanske 10 dagar pga blodcirkulationen.

Jag var tvungen att kolla om jag mindes rätt men det var faktiskt så att jag galopperade (!!!) på Archie 2 månader efter diagnosen. Låter helt otroligt i efterhand men jag följde min veterinärs rekommendationer till punkt och pricka och hon tyckte dessutom att han initialt var riktig dålig så det var inte ett milt anfall enligt henne.

Just Archie fick aldrig tillbaka sin fång som han fick i november det året han var 5 och han gick i gräshagar med massor av gräs under åren som följde men det är samma sak där; en del hästar får fång i princip vad man än gör för att skydda dom!

Vad säger ni om den här Gulligullan ❤️?

Den andre gullisen, min jätteponny inledde morgonen med en ”klassiker”- han inte bara försökte smita ut ur boxen utan han gjorde det också; med yours truly hängande runt hans jättehuvud, megahals och rejäla man. Jag drog i alla delar jag kom åt och lyckades på något vis bromsa honom precis utanför stalldörrarna men sedan var det nästan lögn i helvete att få in honom i stallet.

Han var som fastfrusen – inte av någon smärta alls kändes det som utan sådan där ponny-envishet à la ”ok…du har lyckats ta fast mig men vad tänker du göra nu….”.

Eftersom jag har en hängare med grimmor precis innanför dörrarna lyckade jag på något mirakulöst sätt sträcka mig efter en grimmorna med vidhängande grimskaft och tja…sedan var den kampen över.

När Nilos ägare kom på besök en stund senare och jag berättade om debaclet konstaterade jag som många gånger förut att det är skillnad på mina barn och andras ungar för hade någon annans häst gjort dessa ständiga smitningsförsök som ibland dessutom lyckas hade jag blivit jättearg och tyckt att ägaren verkligen fick se till att uppfostra sin häst men när det handlar om världens finaste ponny….då minsann göööör det inget och han få härja som han vill för han är både gammal och charmig och tja….ni fattar…

Testade Vicke för någon månad sedan och lät boxdörren stå öppen.

Han tog ett steg ut, jag harklade mig högt och han drog genast in benet igen det lilla livet. Såg jättekul ut, ungefär som ”ouppsss…..mitt ben råkade gå iväg lite…sorry….”.

På tal om Vicke har vi klättrat lite i skogen idag, det var svalt och relativt mjukt på de smalaste stigarna (finns även breda körbara vägar som är ganska hårda) men vi hade en svärm av insekter runt Vickes huvud och hals och det gillar han inte precis.

Jag börjar verkligen sukta efter regn nu; risken är att precis allt som kan torkar sönder; gräsmattorna börjar redan anta en gulaktig ton.