Alltså kolla blicken på min ”lilla” ponny ❤️! Visst ser han lurig ut?

Nu är ju läget som det är men hade han fått gå i hagen tror jag absolut att han hade kunnat dela den med Nilo som har ett lite annat kynne än Vicke.

Med det väder som råder as we speak, 3000 graders värme är jag inte så ledsen över att B måste stå i boxen och inte kan stå i en sjukhage- i stallet är det lite fläktande tvärdrag och inte det minsta varmt men att behöva stå ute utan att kunna flytta sig annat än någon meter skulle jag inte utsätta någon häst för.

Jag försöker att hålla igång så mycket jag kan och orkar och här finns tack och lov alltid något att pyssla med.

Känner en enorm konstant ledsnad, som att jag bara vill gråta men inte kan det.

Jag ”borde” inte känna mig så nedstämd rent objektivt; det finns massor av ”tur i oturen”- dels att B faktiskt är solklart bättre, att han klarar boxvilan väl så här långt, att han börjat dricka jättebra, bla bla bla. Det kunde så klart varit en miljon gånger värre men jag är tyvärr en person som alltid ser worse case scenario” i allt. Och det är så klart bra att vara förberedd men ändå väldigt slitsamt med denna ständiga oro som maler….

Ps: Nilo har luvan på sig eftersom han är på väg ut i hagen om någon undrar.

Ett ämne jag berört många gånger men det kan inte betonas tillräckligt ofta och skulle jag bara ge ett fåtal ”livsråd” till någon annan så skulle ett tveklöst vara att försöka skapa så många kontakter som möjligt!

På gott och ont är mycket i livet om inte avhängigt och olösligt utan kontakter men en hel del underlättas kopiöst om man känner och kan få hjälp av ”rätt” person.

Och nej, man behöver inte vara übersocial och vilja träffa en massa människor konstant för att skapa och behålla kontakter men de man får….de kan vara både ovärderliga och komma till pass när man minst anar det.

Jag har som ni vet tex bytt stall några gånger innan vi flyttade till Ryhus och allt har inte alltid varit guld och gröna skogar på anläggningarna.

Men jag har i görligaste mån undvikit att bli öppet ovän med någon för sådant kan bita en extremt surt i häcken, framför allt i Skåne där nästan ”alla känner alla” i mina hästkretsar.

Jag har bytt tränare x gånger, anlitat flera olika veterinärer osv men skulle aldrig drömma om att skriva något negativt om en namngiven person.

Jag känner till stallägare som jag anser vara totalt olämpliga som just detta utifrån vad jag sett och hört andra berätta men samma där; jag kan privat avråda andra från att stalla upp sina hästar där men skulle aldrig skriva en massa offentligt.

Jag är tacksam över alla fina kontakter jag har kvar i alla möjliga sammanhang, inom hästeriet framför allt och att jag tex nu har Nilo som barnpassare åt Vicke beror ju enkom på ”kontakter”.

Jag har fått ett jättefint erbjudande om en ny sällskapshäst av en person jag inte träffat på säkert 10 år men då hade vi viss kontakt och uppenbarligen måste jag ha gjort ett vettigt intryck eftersom hen kom med sitt förslag.

När jag trodde att jag kanske skulle behöva köra B till klinik hörde jag av mig till en fd stallägare och undrade om Vicks kunde stå i en hage hos henne över dagen och fick omedelbart ett jakande svar.

Jag kan ge hur många exempel till men summan av kardemumman är att jag aldrig tror att man ångrar sina kontakter (så vida de inte vill utnyttja en på olika vis) men däremot är väldigt tacksam över dom när de behövs.

Så klart vill man verkligen inte råka ut för tråkiga händelser i livet…då vore man enligt mig knäpp för de kommer ändå, vare sig man vill eller inte, ibland när man minst anar det och fast man själv är ”oskyldig”.

Men när de händer är min erfarenhet att man kan lära sig allt möjligt; både om sig själv och om andra.

Dagens reflektion från mig, och detta är något jag upplevt flera gånger, är att det, när man råkar ut för problem/ ledsamheter/ sjukdom/ sorg/ behöver hjälp osv ibland kan både utkristallisera sig och förvåna en vem som liksom ”steppar upp”.

Och det är banne mig inte alltid den/ de man trodde; jag har i alla fall förvånats ibland!

Det är lätt att vara en vän i medvind, lätt att ge löften man aldrig tror man ska behöva infria….

Och en del människor som man liksom haft i periferin; de kan plötsligt visa sig vara de mest hjälpsamma/ tröstande osv.

Jag minns på tal om det som i detta nu drabbat mig och min ponny hur förvånad jag blev när Archie fick fång för 13 år sedan.

Några (enstaka) personer jag träffade i stallet varje dag och som solklart visste både att hästen var sjuk och hur mycket han betydde för mig sa bara ”hej” när vi möttes i stallgången som om ingenting hade hänt! Inte en fråga, inte en beklagande kommentar….

Och ja, jag fattar att man många gånger ”har nog med sitt” men jag försöker alltid att stötta de vänner och bekanta jag vet har någon form av bekymmer.

I just det avseendet är utvecklingen av sociala medier något mycket positivt; man kan skicka några tröstande ord utan att behöva engagera sig mer än så om man inte vill. Och det kan faktiskt göra skillnad.

Ett minne som etsat sig fast hos mig är när jag extremt oväntat fick ta bort Kreon.

Han skulle genomgå en titthålsoperation och jag var så säker på att en behandling skulle följa när man sett vad som felades honom. Jag som alltid tar ut det värsta i förskott…..

I stället fattade jag efter operationen beslut om avlivning samma dag och skrev om detta på min blogg och på Facebook.

Det jag minns var hur en fd stallkamrat som jag förvisso umgåtts med en del osv men inte kan påstå var en av mina närmaste vänner så att säga skrev att hon hade börjat gråta när hon läste vad som hänt.

Inte för att hon är exceptionellt blödig eller älskade just Kreon (tror att hon på sin höjd hade sett honom någon enstaka gång) men för att hon liksom kunde känna med mig och fatta hur svårt jag hade det.

Så klart förväntar jag mig inte att folk ska gråta för saker som drabbar mig….men när man får något vänligt ord på vägen så räknas det.

Tänk på det; inte specifikt när det handlar om mig utan om alla ni möter!

Alla som levt med en alkoholist vet att deras uppfinningsrikedom för att få supa är oändlig.

De skulle näst intill kunna gå över lik för att ostört få ägna sig åt sitt beroende och den här ”grejen” kan onekligen vara en ”hjälp”. Usch!

Trött på att bli tillsagd?

Slappna av och njut med den smidiga iCan! 🤫

Trä enkelt över silikon skalet över burken och låtsas som ingenting. Perfekt för stranden eller i parken där man ska vara lite extra försiktig med hur man beter sig. 🍺

Ju fler du köper desto billigare blir det!
Alltid fri frakt!

Härom dagen, när jag såg en sådan här läsk kom jag att tänka på en barndomsminne; jag hade nämligen en klasskamrat som trodde att burken hette….”SJUPP”…..sju-upp 🙂 !

Själv trodde jag när jag var liten (jag hade ju inte svenska som modersmål men läste otroligt mycket) att KEPS (den man har på huvudet) uttalades ”TJEPS”.

Jag hade också en arbetskamrat (svensk) som typ 40 år gammal envisades med att säga LEGIMITATION. Och det sa hon alltså inte skämtsamt (jag jobbade med henne i flera år och ingen hade hjärta att rätta henne).

Sedan har vi ju de som tror att det heter ”inte jag hellre” och de som inte kan uttala varken Schweiz eller Mitsubishi 🙂 !

Jag har även lite svårt för när hundägare som själva ÄGER en chihuahua eller en Grand Danois inte bemödar sig med att kolla upp hur rasens namn skrivs.

Har ni gjort dylika ”feltolkningar” i livet 🙂 🙂 🙂 ? Seså…..skäms inte nu utan berätta! Vi lovar att inte skratta….not…