En bekant skrev för ett tag sedan att rädslan för fång (fångest är banne mig ett perfekt ord….) förtog mycket av hennes glädja över att ha häst och jag kan bara instämma.

Man skulle naivt kunna tycka att sommaren är den bästa tiden att ha häst men beroende på en massa olika omständigheter är det långt ifrån alltid så.

Har man ett stort insektstryck där man har hästen uppstallad/ på bete kan det vara en riktig plåga att ha hästen utomhus stora delar av dygnet under lång tid- kanske inte det man önskar sin häst när gräset lockar?

Ja, det finns mycket annat att oroa sig över också och till denna lista kan man tydligen lägga ”risk för brand på gödselstacken”; något jag faktiskt inte varit medveten om förrän jag nyligen läste om en brand i just en sådan.

Och inte blir man lugnare av att läsa denna artikel; den ger inga klara besked kring hur man helt säkert kan förhindra brand utan det är mycket om, men, kanske osv.

Ibland läser jag saker på nätet som jag knappt tror är sanna; här ett sådant skräckexempel i en diskussion om märkliga stallägare folk råkat ut för:

I mitt allra första stall låstes och larmades stallet kl 19 varje dag. Hästarna fick gå i skift i hagen då dom bara ville använda en hage. Så 1 timme var ute. Enda strömedlet som var accepterat var strimlat tidningspapper. Man fick bara köpa 1 säck i veckan, aldrig köpa till extra. Inget av detta meddelades innan, vi sa upp oss efter 4 dagar och eftersom dom brutit kontraktet kunde vi flytta så snart vi fått stallplats. Detta var år 2000.

Ni som är i min ålder känner kanske någon som har fått ett guldklocka från sin arbetsgivare eller så har ni rent av fått en själva?

För de yngre kan jag berätta att man på en del arbetsplatser får denna eller liknande gåvor efter 25 års anställning och jag kan förstå om ni höjer på ögonbrynen.

För idag känns det som att det är mycket ovanligt att någon stannar så pass länge på en och samma arbetsplats i alla fall om man är under 50?

Att jag lyckats med bedriften får väl tillskrivas både att jag alltid trivts mycket bra på mina arbetsplatser och att de alla varit inom Malmö Stad, dvs hos samma arbetsgivare.

Men så där generellt tycker jag att jag ser att kollegor mycket oftare/ snabbare byter arbetsplats och ibland till och med säger upp sig utan att ha ordnat något annat arbete.

Mina yngre kollegor verkar inte alls vara sådana ”försiktighetsministrar” som jag själv är; de resonerar mer som att ”det löser sig” och tycks inte oroa sig för arbetslöshet och att stå utan inkomst.

I alla fall inom min bransch (socialtjänsten) har jag mött många yngre socialsekreterare som inte tvekat att säga upp sig av olika anledningar och de har många gånger också fått upp lönen på detta vis.

Idag verkar man inte heller uppfattas som en ”hoppjerka” när man byter jobb efter bara något år och de som stannar +10 år på samma arbetsplats riskerar ibland att betraktas som inte tillräckligt hungriga/ ambitiösa.

Som jag uppfattar det är det alltså inte längre lika meriterande att stanna många år på samma arbetsplats eftersom man riskerar att stagnera i sin utveckling.

Själv tycker jag att en mix av nya och mångårigt erfarna kollegor är bäst.

De nya arbetskamraterna kommer ofta med ny input men när det blir för många nya kollegor som ”kommer och går” blir det inte den stabilitet i arbetsgruppen som många gånger behövs i mitt och säkert många andra yrken också.