Jag började nyligen nästan lite av en slump titta på gamla avsnitt av ”Lilla huset på prärien” som väl många av oss runt 50 minns från vår tv-barn/ungdom? Eller så har ni kanske läst böckerna?
En sak som ofta slår mig från när jag läser eller ser på material från ”förr” är hur människor tycktes så tacksamma för väldigt enkla saker.
I mångt är detta självklart; att ha mat för dagen är inte alla i världen förunnat ens idag men jag tänker här specifikt på ”underhållning”.
För att gå tillbaka till Lilla huset på prärien kunde barnen vara översvallande lyckliga över en karamell, ett ritblock eller en rosett till håret och att sitta och lyssna på när fadern i familjen spelade fiol var höjden av underhållning.
Om jag tittar på hur det ibland ser ut i min egen ”när-värld” så är kontrasterna enorma och jag kan inte låta bli att undra om det alltid är av godo?
Senast härom dagen reflekterade jag över 2 barn, 5 och 7 år gamla som hade var sin fungerande mobiltelefon. Och detta var varken barn till välbärgade föräldrar eller barn som av något väldigt speciellt skäl behövde telefoner!
Samtidigt är det skönt att även se att barn också idag uppskattar de små sakerna i livet även om det tycks ”gå över” fortare än förr, dvs ju yngre och yngre barnen blir.
Men det där att det verkar krävas mer och mer för att vi ska bli nöjda och mindre och mindre för att vi ska klaga/ känna oss missnöjda….den utveckligen gillar jag inte alls.
Är detta något ni känner igen?
Annars är väl den viktigaste vinkeln på Lilla Huset-böckerna de vackra Morganhästarna? 😉 http://www.liwfrontiergirl.com/morgan.html
Tänkte ord lite om hästarna i serien imorgon faktiskt!
Jag minns när min farmor berättade om hur de fick en apelsin till jul när hon var liten och hur länge de fick den där apelsinen att räcka…
Jag kan ibland tycka att det är alldeles överväldigande jobbigt att se kontrasterna i samhället mellan de som har inget och de som kan gå in på Le Bon Marché i Paris och handla för hundratusentals kronor som om det vore ingenting…