Månadsarkiv: oktober 2021

Vilken högvinst!

Ni som är tillräckligt gamla minns kanske att det ”förr” lottades ut en häst varje år på Gothenburg Horse show.

Att lotta ut djur kan man med all rätt ha mycket åsikter om och lotteriet förbjöds för x år sedan.

Därför är det extra roligt att läsa om en vinst som faktiskt blev hur bra som helst; inlägget nedan är från Facebook:

”Kamelia 26 år, lugn nog att stå still efter att ha travat en halvmil och taktat resterande delar av rundan 😅 Håller sig superfräsch och väl musklad på seniormusli och höpellets från hippolyt och daglig motion 🥰
Vann den här fantastiska hästen på lotteri – 99 när hon var 4 och jag var 16 och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Vi har vuxit upp tillsammans. Så tacksam för varje dag som hon kommer och möter mig i hagen.”

Torsdag- höstfärger

Jag vet inte hur många gånger genom åren jag skrivit att jag varken tycker om hösten eller framför allt vintern men dagar som idag kan jag absolut förstå de som hävdar motsatsen.

Om solen skiner och det är relativt behagliga temperaturer samtidigt som man omges av denna fullkomligt fantastiska färgprakt kan även jag sucka hänfört, absolut!

Jag ska inte gå så långt som att påstå att jag suckade hänfört under eller efter dagens träning för Nina men det kändes ”good enough”.

Jag fyller år idag och fick ett par nya ridskor av Henrik (svarta Ariat), väldigt snygga och bekväma så nu kunde jag kasta ett par andra som jag har haft i flera år än ni skulle tro (men de såg också ut därefter ha ha ha).

När våra djur blir sjuka

En kommentar kring fånghästar från en läsare fick mig att fundera på hur man väljer att hantera denna hemska sjukdom.

B fick ju fång i somras och jag gick i samband med detta med i en grupp om fånghästar på Facebook.

Jag hann inte mer än bli medlem förrän jag gick ur igen; jag orkade helt enkelt inte läsa all smörja där.

Helt klart hanterar vi våra djurs sjukdomar olika men de ytterligheter som en del hästägare ägnade sig åt var bara för mycket för mig.

En del bröt nästan ihop om deras häst hade råkat få i sig ett halvt äpple, någon ville ge trettioelva tillskott, naturmediciner och örter och någon vägde maniskt varje höranson ner till grammet.

Det var hos vissa hästägare ingen måtta på åtgärder för att förhindra framtida fånganfall och vissa hästar hade också haft rätt många anfall genom åren.

Själv är jag långt ”hårdare” (en del hade kallat det grymmare) än vissa fånghästägare och kommer att ta bort B hellre än att anpassa hela mitt liv efter honom om han skulle få fång igen.

Jag kommer varken att bygga en stor sandhage till honom eller ha honom på boxvila i flera månader om han blir sjuk- det är inte det liv jag tycker en 24-årig sällskapshäst ska ha. Kan han bli frisk lika snabbt som sist ska han absolut få chansen att återhämta sig men inte till vilket pris som helst.

Jag märkte för övrigt samma sak när min förra hund Soya fick epilepsi och jag började läsa om andra hundägare vars djur fått denna sjukdom.

En del hundägare vågade aldrig lämna hemmet utan hunden (helt sant) av rädsla för att den skulle vara ensam vid ett anfall och jag fattar ärligt talat inte hur de fick vardagen att gå ihop.

Andra höll hundar som hade flera anfall i veckan vid liv och där hade definitivt min gräns gått kan jag säga.

Att hoppas på en förbättring gjorde att många kämpade in absurdum och plågade både sig själva och djuret- det är så jag ser det.

Men som sagt är vi olika, har olika tolerans för allt möjligt och vill också offra olika mycket.

Det jag ibland reagerar på är det skuldbeläggande andra ägnar sig åt när någon känner att den inte orkar mer; det är lätt att tycka att någon annan ska ”kämpa på” när man inte själv står där; sönderstressad, med tiotusentals kronor utlagda på veterinärbesök och mediciner och med ett djur som kanske lider.

Onsdag- gräs och spån

Dagens bild från Ryhus får illustrera hur mina hagar ser ut just nu; som jag nämnde härom dagen har jag inte börjat fodra med hösilage ute ännu.

Om jag ska gissa (obs gissa!) så är inte gräset i mina hagar varken det godaste eller mest näringsrika eftersom ingen av mina hästar liksom kastar sig över det eller drar benen efter sig när det är dags för intag.

Men med tanke på lillens fång i somras tycker jag bara att det är bra att han strövar omkring och letar ätbart gräs i hagen hela dagarna; hade han kunnat stå på en och samma fläck dagarna i ända och ändå bli mätt hade det inte fungerat.

Vicke är sitt gamla vanliga bortskämda jag och verkar inte superintresserad av gräset fast det finns mer i hans hage än i den lilles men han får tillräckligt med stråfoder i boxen så jag är inte orolig för honom heller.

På tal om boxen är det verkligen lyxigt att ha gratis spån tycker jag och hoppas på att detta samarbete med snickeriet jag hittade aldrig ska ta slut.

Sedan mockar jag inte slarvigare än tidigare och tar inte ut mer rent strö eftersom min gödselstack inte rymmer hur mycket gödsel som helst och jag vill, som jag tidigare har berättat till varje pris undvika att den behöver tömmas med en traktor och släp som båda i så fall kommer att köra itu stora ytor av gräs runt om.

Fråga från en läsare om naturlig hästhållning

Igår fick jag denna kommentar på bloggen:

Detta har inget med dagens inlägg att göra utan det handlar mest om en önskan. Kan inte du göra ett inlägg någon gång om det här med att allt alltid ska vara så naturligt runt hästar och din åsikt i frågan? Jag tycker du ofta har ett nyanserat sätt att se på saker. Vet att du har skrivit om sällskap i hagen och utevistelse förut men jag tänker på hela den här idén med att t.ex. alla hästar alltid mår bäst av att vara oklippt otäckade och på lösdrift och att man är mindre kunnig om hästar om man inte har det så. Eller för den delen att det är katastrof om hästen inte får beta 18 h om dygnet för att den går i en gräsfri hage oavsett anledning till det samt frågan om kraftfoder. 

T.ex. min 28-åring. Han står i ett stall där han och en till häst är dem enda som inte går på lösdrift men han går ute minst 12 h om dygnet I en gigantisk gräshage med sällskap vintertid och dygnet runt så länge det går otäckad förutom när det regnar eller blåser mycket för då fryser han. Ändå blir jag skuldbelagd för detta. Flera i mitt stall har också släppt sina unga och ridbart fånghästar på gräs trots att dem inte klarar det för att dem ska beta. Nu vet jag att det kan finnas flera anledningar att släppa sin fånghäst på bete ändå men när hästen får anfall på anfall och man inte gör något åt saken bara för att. Jag tycker också givetvis inte att hästar ska övertäckas eller att det är dåligt att låta sin häst få äta gräs men jag kan inte hjälpa att ifrågasätta vissa saker när det gått så långt att hästen blir sjuk av ägarens egna idéer (obs! menar inte din situation med B här utan menar rent generellt med unga ridbara hästar som fått flera anfall av gräs).

Som svar till denna läsare vill jag börja med att skriva att ovanstående frågeställningar är väldigt komplexa och att det absolut inte finns ett rätt eller fel sätt utan väldigt många olika lösningar beroende på lika många parametrar.

Och det är väl det korta svaret på kommentaren; att man måste se till individen framför allt.

Om jag ska utveckla detta resonemang så menar jag, för att ta ett exempel, att det som fungerar perfekt för en häst kan fungera halvbra för en annan och uruselt för en tredje.

När man läser hur andra gör eller vad andra tycker måste man utan tvekan ha detta i åtanke och om man tvunget vill ge folk man inte känner råd om hästar man aldrig sett bör både rådgivare och den som får rådet beakta att detta inte kan appliceras rakt av på egentligen någon häst.

Vad gäller en mer ”naturlig hästhållning” med lösdrift och/ eller nästan dygnetruntvistelse i hage menar jag att man inte bara rakt av kan hävda att detta är bättre än tex box och ett fåtal timmar i hagen.

Ska en lösdrift vara bra (enligt mig) måste marken tåla den belastning det innebär och bortsett från att hästarna ska kunna vistas där utan att vada omkring i lera tex så måste gruppsammansättningen fungera. Det går inte an att ha en häst som ständigt bråkar och skadar de andra och inte heller ha någon hunsad stackare som knappt får äta eller känna sig trygg i gruppen.

En annan sak som ofta kopplas samman med en mer naturlig hästhållning är att inte sko hästen och det är samma sak där; funkar för vissa och inte alls för andra beroende bla på hovkvalité och hästens användningsområde. Vicke med sina tunna sulor tex hade knappt kunnat stappla ut ur stallet utan skor, än mindre ridas ut.

Att inte klippa hästen och/ eller inte använda täcken tvistas det också om.

Själv har jag en häst i båda ytterligheterna så att säga; Vicke klipps 2-3 gånger per höst/ vinter och är täckad både inne och ute flera månader om året, den lille klipps inte alls och går utan täcke.

Skulle jag låta bli att klippa Vicke hade han svettats kopiöst och jag hade fått stå med en blöt häst flera timmar varje dag eller behövt att tvätta bort svetten. Han hade troligen också upplevt det jobbigare att arbeta med en så tjock fäll över hela kroppen. Är det att tänka på hästens bästa? Jag tycker inte det.

Avslutningsvis vill jag påstå att mycket vi gör med våra hästar, precis som jag skrev i början inte bara kan fungera dåligt utan halvbra eller optimalt.

Jag tror inte att någon vill använda sig av metoder/ en hästhållning som är dålig men däremot väljer vi ibland det som är ”halvbra” fast det finns det som är optimalt.

Här får vars och ens tex samvete och ekonomi många gånger avgöra; så har jag gjort ibland.

Jag har tex ibland valt stall med sämre hagar för att annat underlättat för mig att ha häst över huvud taget. Det har jag klarat av att leva med.

Andra väljer tex att ha sin häst utan skor för att det fungerar fast hästen troligen hade gått ännu bättre med skor. Det kan de leva med men inte jag. Osv.

Till sist några ord om att döma andra och deras hästhållning, något jag själv gjort mycket genom åren.

Ju äldre jag blivit desto mindre uttalar jag kritik öppet; av flera anledningar.

Dels känner vi som kritiserar sällan till ”hela sanningen” kring whatever och dels fungerar som sagt olika saker olika bra för både människor och djur.

Av samma anledningar bryr jag mig allt mindre om vad folk tycker om min egen hästhållning. Det finns alltid människor som har åsikter om sådant de inte har så mycket eller en rent av felaktig kunskap om.

Ett sätt att slippa andras åsikter är att inte dela med sig av vad som helst på sociala medier men står man inackorderad med hästägare som måste lufta munnen är det så klart svårare.

Angående skribentens kommentar om fånghästar specifikt kommer det ett eget inlägg om detta i veckan.

Tisdag- 42 snurror

Smultron den 5 oktober och även en hel del sommarblommor är fortfarande hur fina som helst!

Eftersom jag igår gjorde 42 ”ettor” passade jag idag på att göra 42 piruetter på stället!

Nej…jag skojar så klart….jag gör sällan ens EN helpiruett utan brukar nöja mig med halvpiruetter.

Idag ökade jag i alla fall svårighetsgraden så till vida att jag såg ut en bestämd punkt och gjorde halvpiruetten ”precis vid det gula lövet” tex.

Annars gör man halvpiruetterna i MSV A:1 mellan 2 bokstäver så man har några meter att ”spela med” och det kan vara svårt nog ändå, i alla fall för mig.

Hästmänniskor och geografi

Jag har aldrig varit speciellt duktig på geografi och kan konstatera att många med egna stall tydligen besitter samma okunskap.

Ganska ofta när jag läser att någon söker tex stallplats ”nära Malmö” så kommer det tips om stall som ligger 5 mil eller ännu längre bort !?!?

Nu är förvisso ordet ”nära” relativt men om man bor i Skåne som hästmänniska så torde man veta att det finns ungefär en miljon stall inom en radie på säg 1 mil från Malmö så varför någon skulle vilja köra fem gånger så långt i en riktning och varje dag kan man ju undra.

Eller så är det så att de som tipsar:

a) ursprungligen kommer från Norrland och mäter avstånd utifrån detta

b) är så desperata att få sina stallplatser uthyrda att de tipsar allt och alla

c) har en så fantastisk stallplats att de tänker att den som vill ha den gärna kör några timmar om dagen för att komma dit

Vad tror ni?

Måndag- onödigt men roligt rekord

Idag fick jag för mig att testa om jag kunde göra 15 byten i varje.

Jag rider sällan ettor och ibland kan det gå månader mellan försöken så jag kan faktiskt inte säga till 100% om jag någonsin gjort just 15; i så fall var det väldigt länge sedan men jag tror inte det. 12 har jag däremot lyckats med ibland.

Hur som helst; jag försökte mig på 15 idag men det gick inte trots rätt många försök eftersom min utebana helt enkelt är för kort.

En skickligare ryttare hade hunnit göra 15 men jag behöver några meter på mig efter kortsidan för att liksom förbereda mig och då är jag vid långsidans slut efter 12 byten.

Just idag ville jag inte ge mig så jag red ut på ett av gräsfälten runt Ryhus och de är ju alla x hundra meter långa.

Och vet ni….efter bara något misslyckat försök med 15 gjorde jag…..ni kan aldrig gissa…..42 byten i varje !!!!!!!

Ni kanske minns att jag för ett tag sedan skrev att ettorna för en del hästar blir nästan som en egen gångart och lite så kändes det faktiskt men det var absolut för mina hjälper bytena gjordes! Annars har Vicke gjort kanske 4-5 ettor liksom av sig själv ibland, dvs fast jag har slutat att ge hjälper så har han fortsatt att byta men så var det inte idag.

Jag gjorde faktiskt 20 ettor också efter några taffliga färre ettor så det är liksom inte bara att göra det på beställning för oss (läs; mig).

Så….ett nytt rekord som jag varken kommer att ha någon nytta av eller ens försöka göra om/ slå men lite roligt var det allt hälsar Birgitta 12 år 🙂 !

Medicin-knep

Jag är medlem i en sida på Facebook för PPID-hästar och har flera gånger läst att en del hästägare har svårt att medicinera sina djur- hästarna vill helt enkelt inte svälja den dagliga tabletten.

En del får lösa upp tabletten i vatten och spruta in vätskan i munnen, några gröper ur äpplen eller hittar andra kreativa lösningar för att gömma medicinen.

Det ska dessutom sägas att förutom att tabletterna ska tas hela hästens återstående liv så är de ganska dyra så man har inte precis råd att kassera tabletter hur som helst och dessutom vill man ju så klart vara säker på att hästen får i sig rätt mängd.

Mitt sätt hoppas jag ska funka så länge B lever; jag rullar in tabletten i en brödboll och den slukar han fortare än kvickt ska ni tro.

En del hästägare vittnar om att deras hästar efter x tid slutat att låta sig luras så jag får hoppas att B inte fattar vad det är han sväljer 🙂 .

Att köra spruttricket på honom skulle inte vara kul; han är en dramaqueen som skulle försöka vända bort huvudet och oja sig på många olika vis till skillnad från Vicke som man alltid kan spruta in vad som helst i munnen på även när han står lös i boxen.