Ett projekt

En vän letade för ett tag sedan ny häst och jag var ganska delaktig som ”bollplank”.

Det tog många månader innan vännen fann sin häst och hon konstaterade under letandets gång att man bör se hästsökandet som ett projekt!

Jag, som oftast vill att saker ska hända nu, genast, meddetsamma och helst redan igår måste inse att vännen hade rätt; idag bestämmer man sig inte för att börja leta häst på måndagen och så står den i stallet på fredagen.

Lite skämt och lite allvar men marknaden ser verkligen annorlunda ut idag mot när jag letade häst senast, utbudet är mindre och priserna avsevärt högre.

Så det går inte att ha bråttom utan det gäller att leta överallt, kasta ut krokar till alla som man tror kan hjälpa en i sökandet och inte få panik.

Jag har hittills provridit 5 hästar om jag har räknat rätt och har i alla fall fått en del saker ännu mer klarlagda än innan jag började leta.

Tex sa jag initialt att jag absolut inte ville ha en unghäst men hittade sedan 2 superfina diton som jag åkte och provred. Men nej…fast framför allt den ena hästen var otroligt fin så insåg jag att det inte är en så outbildad häst jag vill ha och liksom backa så många steg i ridningen. Absolut är det på ett visst sätt kul med en unghäst där utvecklingen förhoppningsvis går snabbt och vilken häst man än köper så är det för oss amatörer oftast inte så att vi direkt kan ta vid där en skickligare ryttare slutade men jag vill ändå inte gå från att träna på i princip svår nivå till ren unghästridning.

Andra saker som medvetandegjorts för mig är vad jag kan acceptera ridmässigt; även på utbildade hästar.

En sådan sak är tex kontakten! För mig har det i alla år varit så självklart att hästen ”ska följa med mjukt” direkt man tar i tyglarna. En utbildad häst som man behöver ”jobba” x minuter och med en massa ledande/ ställande tygeltag för att den ska sluta att spjärna emot är inget för mig- det är en sådan grej som liksom bara ska vara där.