När man vid intaget direkt hittar en tappad boots trots att det snöar, ligger mycket snö på marken och det börjar skymma. Mikroskopiska odds …..

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har så fantastiska förutsättningar för mitt stora intresse; hästarna.

Men ibland är i alla fall jag väldigt långt ifrån den glamour som visas upp på tävlingar eller sociala medier där allting är glänsande rent, snyggt och matchande.

Detta tänkte jag på härom morgonen när detta lilla debacle inträffade:

Vicke kissar ofta när jag kommer till stallet på morgonen, gissningsvis för att ”ha det gjort” innan han ska ridas eller släppas ut i hagen. Det kommer inte alltid några mängder men jag försöker ändå hinna sätta en hink under honom och det gjorde jag även denna morgon.

Det kom några skvättar i hinken men när jag tittade ner i den i det väldigt skumma morgonljuset såg det ut som att det låg något annat i botten också.

Och när jag hällde ut innehållet såg jag vad det var; en av mina mössor som jag hade hängt på hängaren utanför Vickes box.

Han pillar ibland på innehållet och välter whatever så att det hamnar på marken men denna gången hamnade mössan i en av hinkarna som stod under hängaren och som jag grabbade tag i utan att titta närmare på innan Vickes toalettbesök.

Det var bara att förpassa den nerkissade mössan direkt till tvättmaskinen och som sagt fundera på den ”glamour” man omger sig med ibland 🙂 !

I den sista delen som avhandlar personer som jag upplever som energitjuvar tänkte jag ta upp de som säkert eller möjligen har någon form av psykisk diagnos.

Jag vill verkligen poängtera att det jag skriver om är mitt eget sätt att uppfatta och hantera saker i vardagen och inget som jag har vetenskapliga belägg för eller har studerat forskning kring. Men det hjälper mig och kan kanske hjälpa någon annan?

Ni har kanske också råkat ut för människor som beter sig på ett ”inte socialt accepterat sätt”? Eller så har ni ”bara” jättesvårt att förstå dom; hur de tänker?

Jag har ibland tänkt ”driver människan med mig” eller ”spelar hen dum eller vad är det frågan om”.

Någon gång har förklaringen kommit från personen själv och handlat om att personen har någon form av psykisk diagnos som gör att hen beter sig på ett visst ”oacceptabelt” eller elakt/ konstigt sätt. Och även om man inte ska få gömma sig bakom sjukdom i vilken utsträckning som helst så kan jag lättare acceptera whatever om jag vet att personen ”är sjuk”.

Men inte alla är öppna med sina diagnoser och framför allt så finns det säkert massvis med odiagnostiserade personer som antingen inte vill rota i sitt inre eller ens tycker att de har ett avvikande beteende som beror på en diagnos.

Med detta sagt menar jag inte heller att alla som just jag tycker är ”knepiga” minsann har en diagnos men det hjälper mig att tänka att det kan vara så.

Sedan skulle jag inte kasta detta på personen eller ens antyda att ”du har nog någon diagnos…det är därför du beter sig så här” men som sagt, för mig själv, i mitt huvud gör det att jag inte lägger onödig energi på beteendet/ personen.

Den som har en (enligt mig) lynnig personlighet som jag skrev om igår låter enligt min erfarenhet oftast denna gå ut över mer eller mindre alla medan de som jag tycker har vad jag kallar en selektiv lättkränkthet gör en skillnad på vem de utsätter sin kränkthet för.

Om den lättkränkta utser någon som sin måltavla så är det ingen ände på huggiga kommentarer, otrevligheter, subtila påhopp och dylikt. Det sagda eller skrivna kan således både vara väldigt uttalat eller mer inlindat och svårt för alla att se igenom men den som drabbas känner det.

Ibland är det inte bara vad som sägs som är otrevligt utan sättet kan absolut också vara allt annat än ok där personen kan skrika, svära, raljera osv.

Jag har träffat personer med detta drag både privat, på tidigare arbetsplats och på nätet.

Att bli drabbad av den selektiva lättkränktheten tycker jag kan vara väldigt energi-dränerande, framför allt om man liksom ”måste” utsättas (för personen).

Eftersom beteendet är just selektivt har jag märkt att det finns en hel del personer i den gemensamma omgivningen som är fullständigt oförstående om man skulle berätta om eller rent av beklaga sig över vad man utsatts för- dessa personer känner inte alls igen beteendet utan kan många gånger tvärtom uppfatta kränkaren som jättetrevlig.

Jag hade tex en arbetskamrat för tusen år sedan som betedde sig många gånger rent ut sagt för djävligt mot oss i arbetsgruppen. Men när jag betraktade hur personen agerade och pratade med kollegor utanför gruppen var det som att titta och lyssna på en helt annan person och de som överöstes med denna vänlighet skulle nog inte ens tro oss som drabbade av motsatsen frekvent.

Mitt råd om man känner sig utsatt av en person enligt ovan är att om möjligt undvika all kontakt.

Står man tex i ett stall som drivs av en lättkränkt person så flytta!

Är det någon på nätet (Facebook tex) som jämt hugger på allt ni skriver; ta bort personen som vän eller blocka den.

Värre är det om personen är en arbetskamrat eller en närstående; då får man helt enkelt försöka hålla kontakten till ett minimum tycker jag.

En tröst är att beteendet ibland kan vara ett tecken på omognad och då gå över med åren.

Många gånger anar jag också att beteendet har att göra med eget dåligt mående och även om det inte är en ursäkt….absolut inte…så kan det vara en förklaring.

Idag funderar jag över olika personlighetsdrag hos personer som jag har mött genom åren som, när det var som värst verkligen dränerade mig på energi.

Redan tidigt i min hästägarkarriär kom jag tex i kontakt med en person som hade en som jag benämner lynnig personlighet och den yttrade sig i att man aldrig visste på vilket humör personen skulle vara på och det var ofta liksom ytterligheter.

Ena gången man träffade människan pratade den vänligt och konstant, nästa gång möttes man av surmulen tystnad hur man än ansträngde sig.

Just när denna surmulenhet pågick fick jag ofta obehags och osäkerhetskänslor och funderade över om jag måhända var orsaken till det sura humöret men oftast hittade jag ingen anledning alls.

Idag, med mer livserfarenhet har jag lärt mig att de gånger jag kommer i kontakt med dylika personer så är det oftast så att även andra upplever människan på samma vis; det är med andra ord inte personrelaterat. Och det kan verkligen vara en tröst att veta.

Så mitt tips när ni tror att ni har råkat på en sådan individ och om ni måste ha frekvent kontakt med denna; fråga andra som också träffar/ känner personen om de märker av samma sak. För ofta är det som sagt så.

Och skulle det vara så att alla anda tycker att personen är hur trevlig som helst så kan det ju vara någon miss-match mellan era personligheter som du antingen kan försöka påverka eller….enklast….undvika just denna människa (om det går).