Sitter och läser ett inlägg på nätet från en +50 ryttare som mobbades så pass av andra inackorderingar att hon bytte stall.
Jag har skrivit om detta ämne tidigare och tycker att det är viktigt att belysa och försöka bekämpa.
Men vad ska man göra om man upplever att man blir mobbad av sina stallkamrater?
Tja…det finns inte ett svar på denna fråga tyvärr utan mycket handlar om hur långt man själv vill och klarar av att gå.
Man kan ju välja att ignorera hela fenomenet och mobbarna eller försöka lösa situationen genom att tex prata med mobbarna och/ eller stallägaren.
Sedan kanske detta inte hjälper och då måste man fråga sig om man vill stå kvar i ett sådant stall?
Är det stallägaren som är den som mobbar är det så klart svårare; risken är att man blir uppsagd om man öppnar munnen för mycket men jag tycker åter att man måste fråga sig om man ens vill tillbringa sin fritid på en plats där man mår dåligt när man inte måste? Stallet ska ju vara ens mentala ”viloplats” tycker jag, inte ett ställe där man mår psykiskt dåligt pga andra människor.
En del mobbade har vittnat om att de knappt velat åka till stallet och/ eller gjort det med ont i magen, åkt på tider när de hoppats att få vara ensamma för att slippa mobbarna osv och så ska man absolut inte behöva känna, varken som vuxen eller barn.
En viktig sak som jag själv har lärt mig av bitter erfarenhet är att inte vänta för länge med att ta upp mobbingen i tron att det ska gå över.
Det gör det sällan utan eskalerar snarare och man har då bara slösat tid på att må dåligt.
I stallet där jag red som ung var det otroligt många konflikter i perioder och vuxna människor som betedde sig illa både gentemot varandra och ibland också mot oss barn. Länge levde jag i tron att det ”bara är så det är” i hästmiljöer, och även generellt där kvinnor är i majoritet.
Sedan började jag rida på en annan ridskola som vuxen där de arbetade otroligt mycket med att göra anläggningen till en bra plats för alla och det var en helt enorm skillnad. Visst kunde det hända att det började gro missnöje eller skvaller men det eskalerade liksom aldrig vidare på samma sätt.
Tycker själv att konflikter och just skvaller och prat bakom ryggen och grupperingar är otroligt påfrestande mentalt, även om man inte själv är utsatt direkt, så skulle i första hand välja att flytta ifrån ett sådant ställe om möjligt.
Ridskolan där jag började rida och sedermera hade egen häst i ca 20 år var i alla fall då en FANTASTISK fritidsgård.
Det fanns en ”inventarie” som från början bara var en slags kontorist men som sedan blev någon form av ridskolechef, Lotta Rössel.
Hon var ridskolan trogen i säkert 40 år, bodde näst intill där.
Alla som känner till min ridskola vet vem hon var.
Jag vill påstå att hennes ögon i nacken och ständiga närvaro starkt bidrog till att mobbing i alla fall under min tid var minimerad.
Sådana dedikerade föreningsmänniskor finns knappast idag men vi är många som har Lotta att tacka för mycket.
Jag minns definitivt Lotta Rössel på ’ridskolan’. Hon var ’ridskolan’ personifierad. Började rida där som vuxen och nyinflyttad till Skåne. Därefter hade jag privathäst där i många år. Fick mycket hjälp o goda råd av Lotta när jag köpte min första egna häst.
Minns inga större konflikter i stallet. Visst umgicks olika människor ibland ’gruppvis’ men några större uppträden eller mobbning kan jag i efterhand inte minnas. Kanske för att det aldrig utvecklades någon klick som bestämde. Det gjorde ju Lotta.
Dessutom var nog cafeterian något som band ihop alla.
Trivdes väldigt bra där jämfört med stall både före och efter.
Kan inte bedöma hur det var för barn som vistades där men inbillar mig att de trivdes. Hade flera unga flickor som hästskötare som var jättefina.
Vet inte om denna min tanke är relevant men -det faktum att ridskolan inte låg i ett ’rikt bostadsområde ’ kanske spelade in ??
Här var alla välkomna ?!!
Många kloka ord från dig Eva och jag instämmer i det mesta.
Jag har dessutom sett en hel drös barn från ”min tid” växa upp och bli fantastiska vuxna.
Min känsla är att ridskolan med Lotta i täten var en utomordentlig fostrare vilket kanske inte alla begrep men som jag ser som ett facit idag.