Eftersom vi ”firade” alla hjärtans dag redan i lördags blir det inget mer med detta idag 🙂 !

I stället en ganska vanlig dag när jag är ledig och försöker fixa med sådant som eventuellt släpar efter.

Det står till och med en köttgryta på spisen…det ni!

Bilden ovan är till bloggläsaren Eva som alltid tittar efter ”den lilla pricken” i täten och hon syns ju även här.

På bilden rider vi lite utanför själva skogen, på Kullavägen som är en bilväg utmed vilken det finns en del hus som ägs av Björnstorps gods och hyrs ut till privatpersoner.

Jag stöter möjligtvis på en bil per ritt, oftast ingen och Molly är duktig på att akta sig.

Sitter och läser följande:

Dilemma kring ridlärare – skulle behöva lite perspektiv. Långt inlägg!

Ett år. Ett år tog det för mig att komma in på den lokala ridskolan och få en plats i en prova-på grupp. Jag hade alltså noll hästkunskaper innan, mer var svintaggad. Jag kunde börja hoppas på en framtid med involvering av hästar.

Men väl på plats märker jag att vår ridlärare är väldigt hård och kort i tonen. Säger till när någon råkar göra fel och det skarpt. Så idag, femte gången på hästryggen, blev den värsta gången någonsin. I slutet säger hon till oss att sakta ned från trav till skritt. Men jag är så fokuserad på att hålla mig kvar på hästen så jag hör ju inte detta och råkar ju trava på där några meter längre än alla andra i godan ro.

Det ska jag bittert ångra. Hon skriker saker i stil med ”ska jag behöva säga saker mer än gång”, ”varför lyssnade du inte första gången?” till mig så att det ekar i hela ridhuset. Allas blickar vänds mot mig. Hasplar ur mig otaliga ursäkter medan jag vill sjunka genom jorden. Men nej, det godtogs inte. Självfallet, jag förstår att det kan vara frustrerade för en ridlärare om en elev inte lyssnar. Men nu hörde jag genuint inte.

Väl i bilen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och storgrät hela vägen hem. Mina förhoppningar om att börja hålla på med hästar föll i kras. Jag ville aldrig någonsin sätta foten i ett stall igen, för jag skulle ju råka höra fel eller göra fel igen som den nybörjare jag är och den skulden och skammen jag upplevde då ville jag aldrig, aldrig någonsin uppleva igen. Nästa vecka har vi den sista lektionen under provperioden varvid man kan fortsätta rida om man vill.

Så min fråga är, skulle ni ha avbrutit drömmen om att lära er rida och ställt er i kö på en annan ridskola, eller stannat kvar? Om sistnämnda, hur fasen klarar man sig från att inte börja storlipa mitt i ridhuset om man har en ”skällig” ridlärare?

Min reaktion till inlägget är att det (så klart) är för bedrövligt att bli bemött så här och att jag hoppas att personen trots allt fortsätter att rida.

Antingen genom att byta ridskola eller få en annan instruktör.

Jag har ju ”varit med” ett tag och började själv rida på ridskola så jag har stött på en del instruktörer genom åren.

En del har varit toppen, andra har verkat helt sakna social kompetens.

En fördel i exemplet ovan är att den utsatta var en vuxen; då har man oftast liiiite mer…tja….om inte skinn på näsan så i alla fall andra möjligheter än ett barn vad gäller att välja andra alternativ och/ eller framföra klagomål. I alla fall i teorin för jag är väl medveten om att detta inte är så lätt för alla, hur gammal man än är.

Men jag vill verkligen betona vikten av att inse att man som någon som får ridlektioner är en betalande kund!

Man är någon annans levebröd om man ska hårddra det och det finns ingen anledning att låta sig bli behandlad illa när man vill utöva en frivillig hobby.

Givetvis kan en eventuell olust osv handla om personkemi; man klickar inte med alla och vissa instruktörers sätt att undervisa kanske inte passar en själv.

Men därifrån till tex verbala kränkningar är steget långt och då är det bättre att sluta/ byta lärare för jag tror inte att man blir en bättre ryttare av att må dåligt medan man lär sig.

Eller så kan man absolut bli det men det finns samtidigt bättre sätt som man hellre borde prova. Tycker jag.

Ser att detta diskuteras flitigt på Fejjan idag och är inte alls förvånad.

Tiden har kommit ikapp ännu en hästperson med idag oacceptabelt beteende och fler lär följa, trust me!

Nyligen var Beerbaum i blåsväder och som sagt; jag bara väntar på att ännu fler ryttarprofiler ska avslöjas.

Synen på hästvälfärd har ändrats en hel del över tid och när jag började rida för 40 år sedan kunde man inte filma med sin telefon, därav att ”skandalerna” då lyste med sin frånvaro.

Jag har själv bevittnat fruktansvärda scener i hästsammanhang och när jag vid något tillfälle berättade om vad jag sett för andra bekräftade de att ”ja….det är allmänt känt att xx….” osv.

Jag har också själv ”i andra hand” utsatt en av mina hästar för vad jag idag aldrig skulle drömma om att göra och har berättat om denna händelse här.

Det är lätt att som utifrånbetraktare ha åsikter om hur andra skulle ha agerat i en viss situation; jag är själv likadan många gånger.

Men de värdegrunder vi har idag och med tanke på hur lätt det är att faktiskt bevisa hur någon beter sig olämpligt/ otillåtet förstår jag inte hur en del fortfarande vågar ”hålla på”; ibland för helt öppen ridå.

I exemplet med Mark Todd står ju andra och bara tittar på; varken de eller ryttaren ingriper ens det minsta!

Jag är hyfsat duktig på att rensa men så har jag bilder jag kan hämta från bloggen om jag skulle ångra något jag raderat 🙂 !

Medan Vicke har haft en förhoppningsvis skön vilodag i soligt väder har jag passat på att röja upp lite efter stormen för några veckor sedan.

Jag kan inte påstå att Ryhus drabbades speciellt hårt men jag fick i alla fall ihop 3 skottkärror med björkris och grenar.

Detta ihop-plock ser kanske inte så gott ut upplagt på tallriken men tro mig, Anitas på Börringe levererade igen! Deras mat alltså….

Jag bjöd Henrik på middag som en förtida alla hjärtans dag-present och fick ju även själv njuta av en massa gott medan hans present till mig inte lär komma honom tillgodo alls 🙂 eftersom jag fick ett par shortchaps från Ariat!

För övrigt var det ett lite lustigt sammanträffande att jag på nätet senast för några dagar sedan diskuterade med en bekant att man kan ha avlagda läderridstövlar som en inredningsdetalj i tex en sadelkammare.

Och vad ser jag på Anitas? Tillsammans med några gamla sadlar:

Ibland när Henrik frågar vad jag önskar mig vill jag på fullt allvar svara ”något foder till hästarna” 🙂 🙂 🙂 !

Jag har liksom allt annat jag behöver (inom rimliga gränser ekonomiskt) och foder går alltid åt!

Brukar ni ens fira denna dag?