Lycka är ett relativt begrepp- även för oss hästägare.
Det kan vara att lyckas göra 42 byten i varje som jag gjorde med Vicke i höstas (och inte lär lyckas med fler gånger under min levnad) eller som idag; att efter ett pass på utebanan kunna skritta ut med Frenchie en halvtimme utan att han bokstavligen skulle stanna var 10:e meter, vägra att gå, vilja småresa sig om man går på honom och där enda sättet att förmå honom att fortsätta åt tänkt håll är att rygga!
X ryggningar i x meter på bara en kortare sträcka är rätt så tröttsamt om inte annat….
Men idag kom vi alltså hela vägen in i skogen och t.o.m. förbi en liten bäck där han även ojat sig lite när Vicke har varit med!
Det blev några mindre stopp men jag kunde rya lite på honom, trycka till med skänklarna och slippa rygga- ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för oss!
Jag är sååå tacksam över den oftast mycket lugna miljön här ute i ödemarken för med mer ”liv i luckan” hade jag inte ens vågat försöka rida ut själv.
Minns hur jag red ut Archie, 3 år, på Jägersros träningsbanor där trav och galopphästar for runt precis överallt, traktorer körde osv och jag galopperade i typ samlad galopp!!!
Det skulle jag inte varken prova eller klara med Frenchie i dagsläget om jag fick en miljon för jag hade gissningsvis inte haft någon nytta av pengarna om ni förstår vad jag menar…
Grattis!!
Ytterligare en utmaning som börjar falla på plats efter noggrann träning med tålamod.
Kan föreställa mig hur både att skritta ut och lasta Frenchie hade kunnat gå åt helt andra hållet med bryska metoder och för tidigt ställda krav ??!!
Förmodligen litar han redan på Dig ?!!
Jag tror du har rätt.
Fel hanterat och med tex stryk/ för mycket press hade uteridningarna lätt kunnat resultera i en allvarlig olycka.
Samtidigt anser både jag och Nina tex att man ”måste” ta sig igenom situationer som dessa.
De lär inte gå över av sig själv och att ”fastna” i att bara kunna rida i ridhuset/ på utebanan skulle för mig bli ohållbart i längden.
Jag är fast övertygad om att hästar mår bäst av variation och jag har ju dessutom fantastiska möjligheter till uteritter här.
Att gå ut och gå kan man förvisso göra som alternativ men det är verkligen inte det jag vill ha som enda möjlighet.
På den tiden Du och jag stod på samma ridskola så fick jag ’hjälp’ av en av de ridande poliserna som jag tränade lite för. Hundra år sen och han är borta sen länge.
Iallafall löste aldrig det mina problem med den ’istadiga’ hästen som inte ville lämna området . Han blev sju resor värre av mycket bryska tag och en del våld. Man kan inte piska lydnad i en häst.
Tillslut löste jag det själv.
Idag hade jag inte bett om sådan hjälp.
Dessutom sån tur att Du hade Vicke och Ida första tiden. Du hade nog lyckats ändå men det hade säkert tagit längre tid.
Tror absolut att det är en fördel att kunna rida ut. Varierande träning, underlag och miljö. Bra både för häst och ryttare. Ulla Håkansson tränade väl oftast ute i naturen om jag inte minns fel.
Nej, våld är ingen bra problemlösare.
När jag fick problem med en tidigare häst, Kreon, insåg jag att en del ryttare hade approachat detta genom att högst troligt ge hästen rejält med stryk. Jag varken vågade eller VILLE detta så jag fick välja en ryttar-hjälp som anammade metoder som jag trodde på och kunde använda själv också. Det var så mitt mångåriga samarbete med Olof Axelsson inleddes. Han ”satte” sedermera både piaffen och ettorna på Vicke, extremt lätt och bra. Jag hade troligen inte klarat det själv eller i vart fall inte så enkelt och snabbt.
Angående Kreon.
Som Du kanske minns så hamnade jag på Din sida av en slump förra året. Insåg att det var Du. Och läste vidare. Jätteintressant- jag läste och läste i flera dygn. Jag är en kronisk läsare av böcker numera även lite annat.
Tyckte redan då att det var så vettigt, trevligt och intressant. Därför hörde jag av mig.
Sen hör det till saken att jag har någon form av fotominne så jag minns det mesta jag läste om de olika hästarna mm.
Redan då insåg jag att Kreon var ’speciell’ på alla sätt. Både extremt ridbar men också komplicerad.
Dessutom oerhört tråkigt att han fick tas bort när Du kanske började se en förbättring?
Känns som Frenchie har lite av Kreons nerv på gott och ont. Dock verkar Frenchie något enklare ??
Det ska bli jätteroligt att följa detta. Jag sitter härhemma och glädjer mig för varje framsteg.
Jag är i din ålder men kan inte rida längre. Därför så roligt att det går bra för dig.
Ja, Kreon var fin och speciell.
Väldigt ridbar i ridhuset, extremt istadig vid uteritter ensam (gick bra med lugna, stabila hästar) och blev även istadig på tävling med mig. Pga det sistnämnda fick Olof Axelsson rida och tävla honom en del och det gick utmärkt.
Med facit i hand kan jag bara spekulera i NÄR han ådrog sig den knäskada som han fick tas bort på grund av och HUR mycket den påverkade honom.
Att jag kunde galoppera med hästen som den enklaste sak i världen hemma i ridhuset men inte ens kunde få honom i galopp på tävling var så extremt märkligt så jag har aldrig upplevt dess like.
Jag tror att det hade blivit en jättefin tävlingshäst av honom även för mig efter x tid om han hade fått vara frisk men tyvärr var skadan han på något vis ådrog sig bortom alla åtgärder.
Vad duktig du är!!! Modigt! Jättebra utrett av dig!
Det kommer högst troligt att komma större eller mindre återfall men målet är att de ska bli färre och färre och försvinna helt i sinom tid.
Härligt när det går så bra. Tänker att du har tagit det lugnt och det ger resultat. Hade önskat sådana omgivningar med Diva. Grusvägar med traktorer, bilar etc och bara öppna fält som lockar till att sticka iväg är inte min melodi.
Har nu iaf en bekant som har supertrygga ardenner (går i trespann, drar jordbruksredskap mm) som vill skritta lite i Snogeholm. Tror det blir bra, tar en halvtimme att köra dit, så helt ok.
Innan köpet av F frågade jag hans fd ägare hur han var att rida ut och hon sa att han är snäll.
Jag glömde att fråga om hon red ut ENSAM för med sällskap är det som natt och dag.
Och jag är helt övertygad om att fd ägaren ej LJÖG- hon vill ha mycket kontakt även efter försäljningen och då ljuger man knappast…
Jag tror att jag haft nytta av de 6-7 gånger jag ridit ut med Vicke som sällskap, vågar inte tänka på hur F hade varit utan dessa turer.
Framöver måste jag försöka rida lika klokt som hittills så att jag ej provocerar fram en olycka och ska jag rida med sällskap måste det vara med en snäll och stabil häst.
Så skönt att det går framåt och inte bakåt (hehe)! Snyggt jobbat av dig! Själv är jag en stor fegis och det där med hästar som tenderar att resa sig tycker jag är riktigt otäckt. Men som du skriver så tar du det lugnt och provocerar inte fram något i onödan. Det blir förstås enklare ju mer man lär känna hästen. Frenchie låter helt klart som ett lyckat köp. Kul att få följa med så här på bloggen.
Jag är också feg och vill absolut inte ramla av.
En fördel med Frenchie är att han är extremt mjuk i halsen och jättelätt att förböja om man vill detta.
Att förböja hästen är en beprövad och relativt harmlös metod att försätta den i ett så pass hjälplöst läge att den inte kan resa sig.
Nu har just Frenchie aldrig stegrat sig med mig utan bara ”hotat” men detta är inte heller något som han ska få chansen att göra då det är något av det farligaste en häst kan göra med ryttare.