Ni som följer bloggen vet att Vicke har varit till salu ett tag eftersom min plan sedan flytten till Ryhus aldrig har varit att ha 3 egna hästar eller ens ha 3 hästar i stallet (jag tycker att det lilla dockhuset är mer anpassat för 2).

Och nu har Vicke åkt till sin nya ägare efter 8,5 år hos mig!

Åren har gått skrämmande fort och jag hoppas att han får ett långt och bra liv i en annan del av Sverige.

Man skulle kanske kunna säga att cirkeln är sluten eftersom jag köpte honom från Stockholm och det är dit han är såld.

Vad gäller köparen är detta en kvinna som är äldre än jag och tanken är att både hon och hennes dotter ska rida Vicke.

Den nya ägaren har en egen gård där det redan finns 2 hästar.

Ni är vid det här laget väl förtrogna med mitt ständiga mantra om hur litet häst-Sverige är så ”givetvis” har jag och köparen några gemensamma vänner och bekanta och även om Vicke var utannonserad (till skillnad från då jag själv köpte honom och då jag köpte Frenchie) så kan man säga att han är såld/ köpt via kontakter.

Och det är egentligen det bästa för även om man aldrig kan veta säkert vad som händer efter en försäljning så inbillar jag mig att risken för diverse överraskningar mm är mindre om man känner (till) varandra på något vis.

Sedan kan man som sagt aldrig veta oavsett och jag kommer aldrig att smälta hur det blev när jag sålde Décima till vad jag trodde skulle vara ett livslångt hem. Mindre än ett år senare ville kvinnan som köpte henne i stället ha en islandshäst vilket hon sedermera också köpte (och sålde Décima till sin hovslagare).

Eftersom ”alla känner alla” i ridhäst-Sverige kommer jag inte att orda mer om Vickes nya ägare -hon kanske inte alls har lust att figurera på min hästblogg? Vicke är hennes nu och det får vara upp till henne om hon vill dela sitt ägande av honom på sociala medier eller ej.

För min egen del hoppas jag att jag nu får möjlighet att landa i mitt köp av Frenchie vilket jag tyvärr känner att jag inte kunnat göra fullt ut ännu, mycket på grund av allt kring försäljningen av Vicke och tiden det tagit att  ha 3 hästar i stället för 2.

Om jag ska se något positivt med att jag under 1,5 månad hade 2 egna ridhästar så är det att jag tveklöst har insett att detta inte är något för mig.

Jag har tidigare i livet i perioder inbillat mig att det kunde vara ”kul” att ha 2 ridhästar men denna tanke är jag definitivt botad från nu.

Trots att jag har hästarna otroligt billigt hemma mot när jag var inackorderad så kostar ridhästar ändå rätt många tusen per månad i försäkring, skoning och träning- pengar jag vill använda till annat.

Och det är faktiskt samma sak med TIDEN; jag har tid att rida 2 hästar 7 dagar i veckan om det skulle vara så men jag VILL inte lägga mer tid och engagemang på mitt hästintresse än vad jag redan gör.

Det finns annat jag också värderar och vill ägna mig åt och som sagt hoppas jag att jag nu kan återgå till en lugnare tid i livet med även drastiskt minskade utgifter.

Om någon är nyfiken på hur jag lägger upp ett vanligt dressyrpass med Frank just nu så kan det se ut ungefär så här med smärre variationer:

Jag börjar med att skritta och checkar då av uppmärksamheten genom att rida ”trappan”, dvs variera mellan öppna och sluta längst med diagonalerna.

Ibland lägger jag in en bakdelsvändning som avslutning så att jag tex rider öppna, sluta, öppna, sluta, bakdelsvändning. Det är ungefär vad jag hinner med på en diagonal.

När jag har gjort detta några gånger så travar jag och börjar i lättridning.

Därefter följer lite trav under nedsittning i några varv och sedan galopperar jag.

När jag tycker att galoppen på fyrkantsspåret och volten känns så samlad som jag önskar rider jag lite förvänd galopp och försöker samla även denna så mycket som det går. Eventuellt gör jag något enstaka byte åt vardera hållet beroende på hur galoppen känns (om jag har tillräcklig samling och ”stuns” i sprången).

Jag tränar även galoppfattningar ur både skritt och trav och att avbrotten inte blir så abrupta som Frenchie gärna vill göra dom. Han kan tvärnita på en femöring men det jag vill är att glida in i avbrotten.

Efter galoppjobbet rider jag lite skolor i trav, antingen trappan eller öppnor utmed långsidorna och slutor utmed diagonalen. Oftast rider jag inte hela diagonalen utan avslutar innan slutorna känns för raka eller tempot förändras eller något annat som stör.

Avslutningsvis travar jag lite mer på volt och fyrkant och försöker ha en jämn trav där jag kan göra små tempovariationer.

Om man jämför Frenchies trav med Vickes är den förstnämndes kvalitetsmässigt mycket bättre och med ett bredare register men däremot  känns den oftare otaktmässig.

Inte så att hästen känns halt så klart men Frenchie driver gärna ojämnt och har lätt till balanstrav medan Vicke har en extremt taktmässig trav, som en metronom faktiskt. 

Så med Frenchie jobbar jag mycket med att bibehålla den takt JAG önskar för när han inte förstår eller vill ”försvara” sig så blir det gärna balanstrav uppåt i stället för arbetstrav/ samlad trav framåt och med den tempoförändring detta innebär.

När det har gått ungefär 50 minuter från det att jag hoppade upp hoppar jag av och jag brukar * bekännelse* inte varken skritta av eller fram några jättelånga stunder eftersom jag oftast rider ”mitt i hagvistelsen” dvs tar in Frenchie från hagen för att rida (= han har redan skrittat omkring under x tid) och släpper ut honom direkt efter avslutad ritt.

Jag har igen överfallits av en lust att skaffa en spegel till mitt ridhus; sist jag fick denna längtan botades den när jag insåg att en dylik skulle kosta väldigt många tusenlappar.

Men nu har jag vaknat igen och ställde följande fråga på ett Facebook-forum:

”Är det stört omöjligt att köpa en ridhusspegel för under 10.000 utan att det är en ”pyttespegel” där man knappt ser hästen?

Ni som har spegel; var har ni köpt dessa och vad kostade de inkl montering?”

En ganska ”normal” fråga får jag nog tycka men vad tycker ni om detta svaret:

”Varför behövs speglar? Lita på känslan.”

Idag, när jag uppnått en viss mognad, i alla fall ibland och i vissa avseenden kunde jag avhålla mig från att svara något elakt tillbaka utan nöjde mig med att kommentera att det inte är alla förunnat att ha ”känslan”.

Men svaret i sig tycker jag väl illustrerar hur ”goddag yxskaft” en del svarar när man ställer en fråga.

I stället för att svara på sakfrågan så börjar de diskutera något helt annat, fullständigt i onödan.

Sedan jag införskaffade Frank upplever jag samma känsla som när jag ”bytte ut” super-stensäkre Archie mot den mer vakne Kreon; jag har blivit mycket mer uppmärksam i min hästhantering.

Och det är i sak utmärkt!

Man kan banne mig behöva bli påmind om att tänka på säkerheten och det är, i alla fall för mig, lätt att bli hemmablind och väldigt nonchalant när man äger en ”iskall ringräv” som nästan inte bryr sig om något.

Men även sådana djur kan så klart överraskas och då överraska sin handhavare- det blev jag smärtsamt medveten om i höstas.

Jag gick då som vanligt i godan ro till hagen med Vicke och höll honom lika slarvigt som vanligt i grimskaftet.

Han blev plötsligt rädd för något, ryckte till,  mitt ena finger fick sig ett litet ryck och long story short; det tog månader innan jag kunde böja fingret ordentligt och svullnaden som uppstod var nästan borta (man kan fortfarande se det lite).

Kanske (gissningsvis?) är andra mer försiktiga när de hanterar sina djur men jag behöver uppenbarligen påminnas och nu när Frank är här är jag absolut mer noga.

Förra veckan uppstod en potentiell fara då jag tränade för Nina och denna händelse fick mig att skriva ett inlägg på det ridhusets Facebooksida som lyder så här:

”En fråga och ett förslag:

Hur kommer det sig att det inte finns någon skylt utanför lilla ridhuset med uppmaningen att ”knacka och invänta svar” innan man går in?

Det händer tyvärr ibland att någon oannonserat rycker upp porten eller dörren bredvid porten och sitter man då på en inte så iskall häst så finns en potentiellt stor skaderisk (säger dressyrtanten som bytt från stensäker ringräv till en något mer elektrisk dito….).

Mitt förslag är således att det tillverkas en skylt som tåler väder och vind (i plåt?) så att vi i alla fall har gjort vad vi kunnat för att förhindra onödiga olyckor.

Vad tycker ni?”

Den gången hade jag tur för jag befann mig i andra änden av ridhuset när porten slets upp så Frenchie reagerade inte ens men hade jag ridit precis vid sidan om den är risken att jag kanske inte hade kunnat sitta här och skriva detta inlägg?

Började veckan med att åka och träna för Nina och det märks tydligt att jag och Frank lär känna varandra mer och mer.

Jag känner mig säkrare i hanteringen och han förstår nog mer vad som komma skall och vad jag vill så tex lastningen går numera jättelätt och om det fortsätter så här är det inte långt till att han kan mäta sig med Vicke.

Träningen gick också bra men det är ju som jag sa till en tävlingskamrat som var på plats och uttryckte att hon tyckte Frank var jättefin att ”bara för att man köper en 10 år gammal välutbildad häst så är det inte bara att tuta och köra, det finns massor att jobba med”.

Och så är det så klart, framför allt för oss hobbyryttare.

Carl Hester hade troligen bara hoppat upp och ridit hästen outstanding från första steget 🙂 men för mig kommer det att ta tid att hitta alla knappar.

Sedan har jag ju valt Frank för att jag hoppas och tror att han ska passa mig och för att jag inte ”ville börja om från början” med en yngre häst och så här långt tycker jag att mina förhoppningar har infriats.

Jag tränar inte på lika avancerade saker som med Vicke och seriebyten känns tex sååååå långt bort men en del är ändå på samma nivå och det vi gör tycker jag att vi gör minst lika bra som jag gör med Vicke och i en del fall mycket bättre.

Jag tänkte i något inlägg framöver beskriva lite mer i detalj hur jag lägger upp passen i dagsläget om någon är intresserad.

När jag letade häst denna gången hade jag bestämt mig för att inte köpa någon som inte Nina godkände.

Och så blev det; jag hittade ju en häst jag var intresserad av redan innan jul men Nina sa nej och då fick det bli så.

Nu när jag själv har haft presumtiva köpare av Vicke på besök på Ryhus har jag hört samma sak av i princip alla.

”Jättefin häst, jag fick jättebra känsla” bla bla bla ” men jag måste åka hem och diskutera med min tränare”.

Och detta tycker jag är väldigt klokt för har man inte tränaren bokstavligen med sig så bör man absolut ha personens ”godkännande” efter att ha visat en film tex.

Att köpa en häst som man avser att träna för en specifik person på en regelbunden basis och där man rimligtvis förväntar sig någon form av positivt resultat av detta bör absolut innefatta att denna tränare har fått säga sin mening om affären.

Visst kan man tycka att det är ryttaren som ska köpa hästen (dvs själv avgöra om den ska köpa eller ej) men dels tror jag inte det blir optimala träningar om tränaren redan på förhand inte tycker att häst och ryttare passar ihop eller att hästen har olika ”brister” och dels har många amatör/ hobbyryttare inte tillräckligt kritiska glasögon på sig vid köp och inte heller alltid en realistisk uppfattning om sig själva som ryttare.

För att bara ta ett exempel var det några personer som provred Vicke som enligt min åsikt hade noll kondition; de flåsade och orkade knappt trava två varv under nedsittning utan att behöva vila och detta blir för mig mycket märkligt om man utger sig för att träna på medelsvår nivå.

Hur som helst så förordar jag absolut att man inte ska köpa häst utan att tränaren har sagt sitt och är man inte intresserad av hästen kan man alltid skylla på tränaren om man är en fegis som inte vill säga som det är till en säljare.