På tal om gårdagens inlägg om den dumdristiga ryttaren kan jag nu, många år efter att det hände, bekänna en otroligt korkad grej jag själv gjorde och som kunde ha slutat illa.
Det tog lång tid innan jag ens kunde prata om detta eller tänka på det och det är något jag verkligen skäms över:
När Henrik och jag bara hade varit tillsammans någon månad så gjorde jag som många nyförälskade hästtjejer gör; jag lät Henrik ”rida” på Vicke.
Henrik ville prova att sitta på hästen och jag tänkte att Vicke ju är så snäll (och var även då….detta är 6 år sedan….) och dessutom skulle jag ju leda honom.
Första gången vi skrittade ut runt anläggningen gick det jättebra.
Andra eller möjligen tredje gången såg jag en enorm skördetröska på håll men tänkte att Vicke inte skulle bry sig och att jag oaktat vad skulle kunna hålla honom om han ville gå iväg.
Tja…Vicke ville inte ”gå iväg” men däremot gjorde han någon rädd snurr runt mig och det räckte för att ovane Henrik skulle dråsa i backen; läs asfalten!
Han slog sig lite men kunde så klart ha slagit sig REJÄLT och long story short ville han aldrig mer rida.
Stallägaren, som bevittnade det hela, gav mig jordens utskällning och undrade typ om jag var ”helt djävla dum i huvudet” och det kunde man ju absolut fråga sig.
I efterhand inser jag hur otroligt korkat alltihopa var och det var verkligen tur att det inte gick värre än det gjorde.
Men det är lätt att bli ”hemmablind” och överskatta allt möjligt.
Jag vet ett annat exempel där en hästperson jag känner upprepade gånger gjorde en mycket farlig sak vad gäller hästhantering.
Jag var medveten om detta men sa inget; inte för att jag var rädd för att säga ifrån eller att vi skulle bli osams utan för att även jag, liksom personen, inte tänkte vettigt.
Och det gick ju bra….tills det en dag inte gick alls bra och en mycket allvarlig olycka som kunde ha slutat med dödlig utgång inträffade.
Jag gissar att det nu är slut med det farliga beteendet men skulle jag få kännedom om att det återupptagits kommer jag inte att vara tyst, tro mig!
Sedan kanske det inte kommer att hjälpa att säga till men då har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat.
Precis så resonerar jag numera, alltså begreppet ” en olycka händer så lätt” och jag avstår hellre från exempelvis sitta upp på en spänd och orolig häst. Förr hade jag utan tvekan hoppat upp och 9 gånger av 10 går ju allt bra. Man blir klokare med åren…..tack och lov!