Månadsarkiv: juni 2022

Vilken story!

Judy, a purebred pointer, was the mascot of several ships in the Pacific, and was captured by the Japanese in 1942 and taken to a prison camp. There she met Aircraftsman Frank Williams, who shared his small portion of rice with her.
Judy raised morale in the POW camp, and also barked when poisonous snakes, crocodiles or even tigers approached the prisoners. When the prisoners were shipped back to Singapore, she was smuggled out in a rice sack, never whimpering or betraying her presence to the guards.
The next day, that ship was torpedoed. Williams pushed Judy out of a porthole in an attempt to save her life, even though there was a 15-foot drop to the sea. He made his own escape from the ship, but was then recaptured and sent to a new POW camp.
He didn’t know if Judy had survived, but soon he began hearing stories about a dog helping drowning men reach pieces of debris after the shipwreck. And when Williams arrived at the new camp, he said: ”I couldn’t believe my eyes! As I walked through the gate, a scraggly dog hit me square between the shoulders and knocked me over. I’d never been so glad to see the old girl!”
They spent a year together at that camp in Sumatra. ”Judy saved my life in so many ways,” said Williams. ”But the greatest of all was giving me a reason to live. All I had to do was look into those weary, bloodshot eyes and ask myself: ’What would happen to her if I died?’ I had to keep going.”
Once hostilities ceased, Judy was then smuggled aboard a troopship heading back to Liverpool. In England, she was awarded the Dickin Medal (the ”Victoria Cross” for animals) in May 1946. Her citation reads: ”For magnificent courage and endurance in Japanese prison camps, which helped to maintain morale among her fellow prisoners, and also for saving many lives through her intelligence and watchfulness”.
At the same time, Frank Williams was awarded the PDSA’s White Cross of St. Giles for his devotion to Judy. Frank and Judy spent a year after the war visiting the relatives of English POWs who had not survived, and Frank said that Judy ”always provided a comforting presence to the families.”
When Judy finally died at the age of 13, Frank spent two months building a granite and marble memorial in her memory, which included a plaque describing her life story.

En nostalgisk doft

Min ridskola!

Som jag berättade om igår fick jag låna en ridskolas ena ridhus för att rida i med Frank.

Ridhuset är byggt i anslutning till ett stall och dörren mellan dessa stod öppen när jag gick in i ridhuset från en annan ingång.

Och när jag ledde fram Frank till dörren mot stallet för att stänga den kände jag en doft som översköljde mig med nostalgi; det luktade så som det gjorde på ”min” ridskola när började rida för över 40 år sedan!

Ingen frän ammoniakstank eller något annat obehagligt utan bara en doft som jag inte kan säga exakt vad den består av men den kändes så bekant.

Annars tror jag att vi hästmänniskor själva lätt blir avtrubbade vad gäller diverse hästdofter.

Jag känner aldrig att det luktar något särskilt i mitt eget stall tex och känner jag någon doft från töcken/ schabrak så är det bara när de flyttas från sin egen (stall)miljö och tas in i huset tex.

Inte heller känner jag om jag själv luktar häst efter att ha ridit tex annat än om jag blivit svettig och då är det den doften jag känner.

När jag var i 20-års åldern var jag tillsammans med en man som hade jobbat med travhästar hela sitt vuxna liv.

Han kände direkt när jag hade varit på ”min” ridskola som hade en mycket sämre ventilation än de mindre travstallen han brukade jobba i.

Fredag- en liten utflykt

Idag har Frenchie och jag varit på en liten utflykt; vi åkte till en närliggande ridskola och lånade ett av deras två ridhus för lite egen träning kombinerat med mental dito för Frenchie.

Jag ville främst se hur Frenchie skulle bete sig på ”bortaplan” och ur den aspekten kunde han inte ha skött sig bättre.

Fullkomligt obekymrad och lätthanterlig men det fanns å andra sidan inte något att blir upprörd över heller.

Jag kan så klart inte dra för stora växlar på dagens ritt; det var inte särskilt tävlingslikt alls så klart eftersom vi till att börja med var helt ensamma överallt men det är ändå skönt att veta att jag kan åka iväg så här utan att det känns osäkert och obehagligt.

Det här var som att åka iväg med Vicke och det är det bästa betyget jag kan ge.

Torsdag- tävlingsstövlar i skogen

Förra veckan frågade en annan hästägare mig om det inte fanns en massa flygfän i ”min” skog nu.

”Ohhhh näääää”….svarade jag sanningsenligt .

Gissa om jag fick äta upp dom orden när jag red ut i måndags!

Jag hade inga shortchaps utanpå ridbyxorna och det räckte för att få stora ”knutor” på smalbenen, bett som kliar än idag.

Att jag inte blev biten på överkroppen tackar jag långärmad tröja och lättviktsjacka för.

När det var dags för dagens uteritt bestämde jag mig för att inte göra samma misstag igen- tvärtom!

Nu satte jag på mig mina tävlingsridstövlar som jag nog inte använt på 2 år eller nåt!

Deras skaft är hårdare än granit och det hjälpte- jag kom hem med endast ett bett….på låret!

Molly blev inte biten alls och Frank verkar också ha klarat sig och turen som sådan var fullkomligt drama-fri.

Men framöver kommer jag nog att rida en runda som innehåller mest grusvög och inte så mycket skog, det där med insekterna är den stora nackdelen med skogsridning sommartid tycker jag.

Vanlig fråga om stallhyra


Om ni undrar vilken fråga som är en av de vanligaste på olika hästforum på Facebook så är det den om ”vad som är en rimlig stallhyra”.

Oftast är det någon stackare som vill hyra ut boxplatser som ställer denna mångfacetterade fråga och svaren låter inte dröja på sig.

Hur många som helst vittnar nöjt om att de står uppstallade i princip gratis och andra skriker förfärat när stallhyror på över 5.000:-/ månad föreslås.

”Oh nej….så mycket skulle jag aldrig betala” är mångas andemening utan man föreslår i stället implicit att den stackars stallägaren ska göra som många andra med stall; jobba gratis.

Själv surnade jag till sist jag läste ett dylikt inlägg och gav följande svar:

”Here we go again….

Dessa diskussioner kommer upp flera gånger i månaden och svaren är alltid desamma.

Eftersom ingen orkar läsa de hittills 128 svaren ska jag, som läst allt till leda tusen gånger sammanfatta läget:

1. Vad som är rimligt att ta betalt för att kunna ta ut en vettig lön och vad hästägare vill betala kommer i princip aldrig att bli samma sak.

2. Många stallägare bedriver ren välgörenhet till hästägarnas glädje och sin egen dumhet.

3. Det råder en ”överrepresentation” på stall enligt punkt 2 och därför kommer många stallägare aldrig att kunna ta betalt så att de kan försörja sig.

4. Många hästägare fattar inte eller bryr sig inte om vad saker faktiskt kostar.

5. Det ÄR skillnad på vad folk i Stockholm och i Skånes obygd är villiga att betala.

6. Många nya stallägare har drömt om sitt egna stall så länge att de inte förstår att de kommer att jobba gratis/ behöva inkomster från annat håll (snäll partner…) / stå med tomma boxar om priset är för högt.

Har jag missat något?

Och ja, bara för att DU står uppstallad där hö, strö, intag och uttag ingår liksom ridhus, mockning 8 dagar i veckan och mycket annat för tretusen spänn innebär inte detta att det är vad det faktiskt kostar och att du bidrar till någons försörjning/ inkomst. Snarare utnyttjar du någons dumhet. Grattis till det.”

Onsdag- korv stroganoff

Konstigt hur man plötsligt kan få cravings efter något man inte har ätit på en evighet….

Hände mig nyligen och jag blev plötsligt och oförklarligt sugen på korv stroganoff som jag egentligen aldrig varit ett fan av och som jag inte ätit på hur många år som helst.

Men eftersom rätten är enkel att laga även för någon som jag som nästan aldrig lagar någon mat alls så blev det en rejäl gryta! Och gott var det!

Här ser ni för övrigt den godaste cidern jag druckit hittills! Har ni inte provat den rekommenderar jag en flaska! Själv köpte jag ett helt flak på Gekås eftersom de där kostar 7:-/ styck (brukar kosta minst en tia i mataffärerna).

På ridfronten har Frank och jag varit och tränat för Nina som tycker att ”det går bättre och bättre” vilket jag instämmer i.

Dock sträckte jag ryggen jag på något vis när jag rensade ogräs en timme innan avfärd till träningen och det kände jag av lite både när jag red och nu efteråt.

Förhoppningsvis något snabbt övergående!

Hejdå prispengar

Igår tog jag upp att dressyrtävlandet minskat drastiskt och tänkbara skäl till detta och en annan sak som följt i detta spår och som trots allt förvånade mig rejölt var att prispengarna helt försvunnit på vissa tävlingar och även på medelsvår nivå.

En vän har vunnit flera medelsvåra klasser utan att få en krona och så långt trodde jag faktiskt inte att det hade gått!

Inte för att jag själv har brytt mig om eventuella prispengar alls under den största delen av mitt mångåriga tävlande men det var absolut en mycket trevlig bonus när jag någon gång kunde åka hem med en lite påfylld plånbok och inte bara utgifter.

Numera får man alltså åka hem ”tomhänt” eller med möjligen ”anmälningsavgiften åter” men som jag skrev igår men en ibland en enorm rosett gudbevars 🙂 ! Plaketter har man fått köpa i de flesta fall sedan många år tillbaka så där är ingen förändring till det bättre.

Som en parentes känner jag till en person som enligt min uppfattning är näst intill manisk i sitt tävlande och jag tänkte att det kanske var för att hen i princip alltid är högt placerad = ”chans att tjäna lite pengar” men uppenbarligen kan ju inte detta vara skälet nu när det inte finns några prispengar alls för det mesta!

Annars hade jag en stallkamrat som för tusen år sedan valde tävlingar efter prispengar eftersom hon ofta kom hem med lite sedlar (på den tiden kunde man få kontanter minsann….).

Hur gör ni när ni anmäler er till en tävling; reflekterar ni alls över vad man kan vinna/ få i prispengar?

Tisdag- igen-givaren?

Om man är mycket för att förmänskliga djur skulle man nästan kunna tro att Frenchie vill ge igen lite för att jag har hägnat in hans ”rullhörna”.

Tex genom att ”tappa” sin flugluva högst upp och längst bort i sin gigantiska hage 🙂 ?

För övrigt står han demonstrativt (?) och vilar centimetrar från avspärrningen jag gjort och när han rullar sig gör han det precis bredvid….

Lite skämt och lite allvar så verkar min fina häst lika glad och go som alltid och jag tycker att vi hittar varandra mer och mer i ridningen.

Idag blev det ett pass på utebanan som bekräftade ovan och vad gäller i princip allt annat, dvs hantering i alla möjliga situationer kunde jag inte önska mig en snällare häst.

Jag har ju varit van vid ”enkla Vicke” i så många år men Frenchie är om möjligt ännu mer lätthanterlig, detta sagt utan att jag än så länge provat att tex klippa eller tävla honom.