Att ha djur skänker verkligen sååå mycket glädje och tyvärr också en del oro och sorg.
Och tänk; själv skrattar jag också många gånger åt min fina hund.
Två scener från gårdagen:
Jag ska gå med Frenchie till hagen och Molly springer framför oss .
Sista biten går genom en smal passage med högre gräs på båda sidor av den upptrampade lilla stigen som vi går på alla tre.
”Nä…nu är det dags att BAJSA lite” tycks Molly säga, tvärstannar och sätter sig rakt framför mig och Frenchie! Tur att hästen är snäll!
En stund senare ser jag henne på gödselstacken, småtuggande!
Inser att det hon har i gapet är ”skap-smuts”, dvs det där svarta, halvkletiga man kan hitta om man sticker in handen i hästens skap.
”Tack för godiset Frenchie” hälsar Molly!
Och nej, jag ska inte berätta detta för Henke som pussar på Molly i tid och otid.
Usch- tur jag inte vet allt vovven stoppar i sig eftersom han alltid pussas.