Har ni också noterat hur väldigt mycket dyrare spånpellets och spån har blivit, om man ens får tag på det förstnämnda i konkurrens med alla som eldar med pellets?

Jag läser att många letar febrilt men utan resultat och att de också, med all rätt, funderar över hur de kan hitta billigare alternativ att strö med.

Hade jag varit lagd åt det skadeglada hållet kunde jag nu skratta rått åt de som jag erbjöd att hämta gratis spån på ett snickeri utanför Malmö, så som jag själv gjort i 1 års tid.

Jag vet inte hur många jag tipsade men med mycket klent utfall!

Och när jag frågade snickeriet hur det kunde komma sig att intresset var så svalt fick jag veta att en del gärna ville HA spånet men också ville ha det hemkört!

Jo tjenare….

Klart att man som företag lägger tid på att köra hundratals kilo spån som man redan skänker bort…..NOT!

Men vad säger ni läsare; har ni märkt av att det kommer att bli dyrare att strö och vad är er strategi i så fall? 

Att gilla läget och betala vad det kostar, strö mindre, anlägga bädd, byta strö eller vad?

Har man för gott om tid om man går och plockar nypon till sina hästar så att de kan äta det som godis?

Detta gick jag och funderade på igår under min plockning och jag konstaterade att det kunde vara hur det vill med den saken; JAG älskar det.

Älskar att HA den tiden att lägga på egentligen fullständigt ”onödiga” saker; att slippa stressa i vardagen och bara hinna med den allra mest nödvändiga.

Jag berättar ibland på bloggen om ”min” ridskola, Malmö Civila Ryttareförening.

Hittade denna bild på nätet och den visar hur det såg ut där 1979.

Då var jag 13 år gammal (jag började rida på MCR 15 år gammal).

Stallet, polisrytteriet och kontor låg i den avlånga gråa byggnaden.

Ridhuset gick man in i under den färgglada kortsidan på Jägersros läktare och vår enda paddock som mest användes som rasthage ser man framför ridhuset.

När vi väl fick hagar byggdes de bakom travbanans bortre långsida så det var några minuters promenad dit.

Hela ridskolan flyttade någon kilometer bort för några år sedan och det mesta ser helt annorlunda ut nu.

Sitter och läser detta intressanta inlägg på Facebook:

Att tänka lite privat numera när man tävlar, det är visst ett minne blott.
Vem som helst kan gå in på Equipe och se tävlingsresultat. Går ju till och med att se exakta poängen när man tävlar dressyr. Går har jag fått lära mig att lägga in ”följa” häst eller ryttare, då får man till och med ett ”pling” i mobilen när just den hästen/ryttaren gör något på Equipe.

Om man inte vill annonsera ut för alla hur det gick på en tävling då? Om man är en sådan som har prestationsångest och vill ”tala tyst” om de tävlingsresultat man inte är nöjd med, kanske till och med skäms över? Det är ju så herrans petigt med den personliga integriteten annars, varför inte när man tävlar i hästsammanhang?

Jag som alltid har (för) höga krav på min prestation och kan älta ett misslyckande på tävlingsbanan LÄNGE nämner inte dåliga resultat om någon frågar. Men numera behöver de ju inte fråga, bara att titta på Equipe. Jag kommer inte kliva upp i klasserna förrän jag i stort sett bara har blågula rosetter med mig hem på grund av att mina resultat basuneras ut till hela ridsportsverige…

Detta är en komplex fråga tycker jag, ffa nu när antalet tävlande i dressyr ständigt dalar.

Jag antar att en majoritet ändå önskar att det ska finnas tillfällen ATT tävla och att det är roligare och mer sporrande/ intressant om det är mer än 3-9 startande, så som det numera absolut kan se ut.

Jag tror att EN av många anledningar till att tävlandet minskat är att vissa tappar sugen pga överkvalificerade ekipage.

Är det 5 startande och 2 av dom är sådana som ”inte kommer att gå upp i klasserna förrän de har x blågula rosetter” tycker en del inte att det är lönt att starta som klassutfyllnad.

Många vill nog trots allt ha en i alla fall i teorin rimlig chans att placera sig.

Så ovan resonemang kan potentiellt innebära att det snart inte finns så många/ några att tävla mot?

Så länge uppklassningssystemet är nästan obefintligt kan man så klart tävla hur låga klasser som helst, även med massa blågula rosetter i bagaget.

Och där är man helt klart olika.

JAG hade tyckt att det var pinsamt att rida klasser där jag gång på gång vinner; lite som att stjäla godis från småbarn, ffa om det var de lättaste klasserna. Men som sagt resonerar man otroligt olika i dessa fall och det ÄR ju upp till en själv.

Och vad gäller att ”vem som helst” kan se ens resultat tror JAG att det bara är att gilla läget om man väljer att tävla.

Vill man inte att andra ska se hur man (miss)lyckas i olika klasser kan man rida Pay and ride; det är nog den lösningen som blir enklast tänker jag.

För övrigt börjar denna diskussion kännas lite ”typiskt landet lagom”!?!

Vi ryttare vill att det vi sysslar med ska kallas SPORT men ingen ska få se våra resultat !?!

Det påminner lite om att ingen ska få sticka ut, alla ska vara vinnare och dylikt som man ibland tutar i barn.

Numera ska ju så många som möjligt få rosett när de tävlar; helst bara om de lyckas genomföra programmet och annars bara de uppnår en viss procent!

Alltså vi diskuterat TÄVLING så det hör man väl på själva ordet vad det är för något.

Passar inte konceptet så finns det andra alternativ.

Vi ska idag vara tacksamma att det ens finns arrangörer kvar som vill befatta sig med detta ideella arbete som många gånger är tidskrävande och otacksamt och att som vuxna tycka att ditten och datten borde vara vår rättighet…nä…lägg ner!

Och som en annan klok läsare av ovan diskussion skrev är det viktigt att bedömningarna är öppna och transparenta, för alla deltagare, så man kan se hur det har bedömts, hemliga bedömningar skulle nog väcka misstänksamhet och få mycket kritik!