Idag har vi varit och tävlat hos ryttarföreningen där jag ”provtränade” i fredags.
Tyvärr hade jag då ingen person med mig som kunde sitta vid det framställda domarbordet för där blev det dagens enda gloende som kostade några poäng.
Eftersom ridhuset är så kort måste domaren sitta kloss intill banan och det hade både Frenchie och många andra hästar lite åsikter om och jag rider fortfarande för avvaktande för att parera detta inser jag i efterhand.
Över huvudet taget handlar ridningen inne på banan mest om att jag ännu (?) inte kan presentera Frenchie optimalt men det blir bättre och bättre tycker jag själv i alla fall.
Jag hade faktiskt 2 fd stallkamrater som otroligt snällt nog filmade mig och även om den självkritiska delen av mig ryser så ÄR det exakt sådant här jag behöver se; hur det inte bara känns utan även SER UT när jag rider.
Bortsett från de lite stora ögonen vid domarbordet kan jag inte påstå att Frenchie gjorde något dumt alls och fortsätter han så här så är han en verkligen bra häst att ha med sig på tävling och även mycket lugn att förbereda innan avfärd med flätning osv.
Jag brukar inte orda så mycket om de olika tävlingsplatserna jag besöker men känner att jag idag måste nämna några saker som stack ut lite.
SSRF har i mina ögon alltid varit en klubb som verkligen verkar måna om de som kommer dit för att tävla och det är väl i dessa tider med vikande antal deltagare extra viktigt för en liten klubb som bokstavligen ligger ”in the middle of nowhere”.
Då ger jag ett extra plus för de goodiebags som delades ut till alla startande och som bland annat innehöll en kaffe/ te-biljett. Kostar verkligen inte många kronor men här är det tanken som räknas.
Att sälja läsk och frallor för 10:-/ styck är en annan ”tummen upp” grej- jag har själv drivit en stall-cafeteria i många år och vet vad saker och ting kostar/ kan generera för vinst.
På en del tävlingsplatser tar man hutlöst betalt för minsta lilla dricka eller whatever men här passar man inte på att vrida ur allt som går från en som sagt redan minskande deltagarskara.
Det verkar med andra ord som att det vill att man kommer tillbaka. Travet har ju tappat det mesta av sin publik senaste åren, restaurangerna erbjuder svindyr inte så god mat osv. Där måste det verkligen tänka om för framtiden.
Intressant att det är samma inom travet.
Jag hoppas att alla tävlingsarrangörer vad gäller dressyr verkligen tänker till i dessa tider, inte bara vad gäller cafeteria-matens priser som trots allt är relativt oviktiga i sammanhanget utan även med ffa underlag, bemötande av överdomare, dressyrdomares kompetens, hederspriser/ penningpriser osv.