Läser ett inlägg på Facebook där trådskaparen frågar efter råd vad gäller om hon ska sälja sin 17-åriga dressyrhäst ”innan det är för sent”, dvs medan hon fortfarande kan få lite pengar till en ny häst.
Med andra ord typ EXAKT samma situation som jag befann mig i för ett år sedan fast med en några år yngre Vicke.
Och jisses säger jag efter att ha läst svaren till ovan inlägg.
Nu ”vet” jag hur många fungerar per se men ändå…
Nästan alla svarar med mer eller mindre dolda skuldbelägganden.
”Jag skulle aldrig….”, ”varför ska du” ”din bästa vän….” och dylika ord haglar!
Inte lätt att stå emot den stormen av andras känslor alla gånger gissar jag?
Och ännu värre kommer det kanske att bli om trådskaparen väljer att sälja hästen och ska behöva ”förklara sig” för en ibland oförstående/ anklagande omgivning.
Man säljer inte sin bästa vän, man vet vad man har men inte vad man får och detta skulle man inte ens göra för en miljon…ja, många sådana svar i inlägget ovan och kanske skulle någon våga yppa något liknande IRL? Eller bara snacka skit bakom trådskaparens rygg?
Själv är jag glad att jag stod över sådant blaj rent ut sagt!
Jag behöver inte främlingars dömande och tyckte att mitt beslut var HELT RÄTT och jag hoppas att trådskaparen kan känna likadant.
Klart man ska sälja om man vill, det jag tycker lite ”fjantigt” är när man skriver att man säljer sin bästa vän. I min värld gör man inte det man säljer en häst. Men bara att konstatera att man ser väldig olika på det och tråkigt att någon ska bli påhoppad för ett ordval.
Just denna trådskapare använde inte orden ”bästa vän” men många som svarade ansåg att ens häst var detta osv.
Men jag håller med dig; jag skulle inte heller skriva att jag säljer min bästa vän.
Oaktat vad finns det massor med skuldbelägganden djurägare emellan vilket blir väldigt tydligt inte bara när någon vill sälja sitt djur utan även vid skador och värst av allt; diskussioner om avlivningar.
Hästen har det bäst där han/ hon passar bäst och blir uppskattad varje dag, om hästen och ryttaren har olika ambitioner bör de dela på sig.
Instämmer helt men tyvärr är det bara den ena parten som har ett val- människan.
Hästen måste stå ut om människan inte vill inse eller inte bryr sig om att det vore bäst att skiljas åt.
Folk får göra hur de vill, så klart, och helst inte bry sig om hur andra i sin tur gör. Jag kan förstå båda sidor och att det finns skillnad på älska och älska, även om man älskar i båda fallen. Det är dock få förunnat att få känna att ett djur är en förlängning av sig själv, en andra hälft i livet, ett väsen som är en själv i annan form. Jag har haft förmånen att få ha EN sådan häst. Henne skulle jag ALDRIG ha sålt, oavsett. Men nu blev hon sparkad och fick tas bort och jag grinar fortfarande, så här tolv år senare, ibland. Jag ÄLSKADE henne som en del av mig själv och hade med glädje gett henne mitt ena ben istället för hennes avsparkade. På riktigt.
Övriga hästar i min ägo har jag älskat, som världens bästa. Jag har gjort allt jag kunnat och haft råd med för dem, älskat dem mest i världen, i nivå med eventuell partner, men ja, jag har sålt dem alla (eller fått ta bort) när jag velat komma längre. Ledsamt ett tag, ja, men inte ohanterbart som i först nämnda fall. Många har blivit förvånade när jag sålt, eftersom jag verkat tycka om hästen så mycket, men nej, det går att sälja sin bästa vän, om man vill använda det urvattnade begreppet, och skaffa en ny bästis. Men inte i första fallet. Så jag förstår båda sidor.
Sedan att det finns folk som för sin egen skull verkligen skulle behöva sälja sin bästis, för att den är för svår, nervös, slänger av osv, och det är tråkigt när människor inte vågar. Och egentligen gör två olyckliga, sig själv och djuret, som förväntas leverera något den inte kan. Men det är en annan historia.
Upplever själv att det är lättare att sälja en häst när man gjort det ett par gånger. Innan finns det någon tanke som spökar ändå, att man inte säljer djur osv. Men jo, mänskliga- och djurbästisar kommer och går. Oftast. Med all respekt för de som haft tur och förmån att hitta ”the one”.
Jag tycker på sätt och vis, att det har blivit en osund känslomässig koppling till våra djur. Något som underblåses av ekonomiska intressen. Vi matas via TV-program (sponsrade av riskkapitalbolag-ägda veterinärkoncerner och försäkringsbolag), hur vi förväntas tänka för att vara ”goda djurägare”. Detta ser man inte på samma sätt i andra länder. Vi är manipulerade till ett ändrat normerande synsätt på djur. Förr i världen brydde man sig också om sina djur. Men det var ingen som moraliserade, om du var tvungen att lämna bort/sälja/avliva.Det
Det är bara trams! Jag är helt övertygad att de som säger att de inte skulle sälja sin bästa vän för en miljon ens skulle byta åsikt i en handvändning om någon kom och faktiskt erbjöd en miljon kr för hästen.
Det är så lätt att döma andra enbart utifrån ens egen situation. En klar brist på empati hos de som svarar så dömande!
Många de där ”bästa vän-männislorna upplever jag får lite bättre perspektiv när de får barn. Då fattar man bättre skillnaden mellan djur och människa. Men har också träffat på t ex en mamma som hävdade att hon skulle riskera sitt eget liv för att hämta in sin häst vid pågående, nära åskväder – trots att hon hade barn att ta hand om.
Det är fortfarande stor skillnad mellan våra olika husdjur. Att sälja en kull valpar på auktion till högstbjudande skulle anses som grymt men applåderas när det gäller häst.
Det har jag dock väldigt svårt att förstå. Det är inte fel att sälja sin häst men att sälja den på auktion till högstbjudande där man inte har någon möjlighet att få en viss bild av köparen och om den kommer att ta hand om hästen på ett bra sätt. När vi säljer en häst anser ändå jag att säljaren är skyldig sin häst att göra vad den kan för att hästen ska få ett bra hem. Hur kan man göra det om man säljer hästen på auktion? Trots att det är skillnad på djuren har hästen en lika stor rätt till ett bra liv som hundvalparna. Sen har jag ingen erfarenhet av att sälja häst på auktion så om någon skulle ha veta mer om det får den gärna berätta mer om ämnet så kanske jag får en annan bild.
Jag läste också det inlägget och blev så himla illa berörd av de svaren som kom! Snacka om att skuldbelägga!!! Som du vet har jag själv köpt två äldre hästar vid olika tillfällen, den ena som 18-åring (eller om hon kanske var 17…) och den andra som 19-åring, och jag skulle inte säga att det varit ngn skillnad mot att få hem en yngre häst. När de landat i sitt nya hem har båda dessa hästar präglats väldigt mkt på mig och definitivt blivit ”mina hästar” och varit trygga med mig som ägare. Båda ”levde” dessutom upp rejält och blev liksom många år yngre;-) Ingen som träffar min snart 23-åriga herre tror att han är så gammal tex, han busar och stojar och står i och är inte ett uns håglös eller orkeslös. Ingen av dessa hästar har haft det dåligt i tidigare hem så jag har absolut inte ”räddat” dem på ngt sätt, men de har definitivt inte fått det sämre heller.
I båda fallen har jag dessutom fått kontakt med tidigare ägare/ryttare/uppfödare som tyckt att det varit kul att få uppdateringar om ”sina” gamla hästar. En äldre häst kan absolut ha mkt att ge en ny ägare/ryttare och faktiskt vice versa, och det finns inget som säger att de sas måste lägga skorna på hyllan för att de passerar ngt visst åldersstreck, det är knopp&kropp hos hästen som får avgöra det.
Jag tyckte att trådskaparen resonerade klokt och att det inte alls var ngn konstig frågeställning, men som sagt verkligen märkliga svar! OM man har eget stall eller outsinliga summor pengar så visst, spara alla hästar du vill, men har man som de allra flesta av oss hästägare i detta landet en begränsad summa pengar att avsätta så kan man helt enkelt inte samla på sig hur många hästar som helst! Och att då skuldbelägga ngn som funderar på att lämna vidare en bra läromästare till en ny ryttare för att investera i en yngre häst för kommande år är helt vansinnigt!
Håller med dig om allt och har ju själv köpt en gammal ponny som var 23 när han kom till Ryhus.
Tack och lov tror jag ingen skulle skuldbelägga hans ägare för den försäljningen för man kan helt enkelt inte behålla alla hästar av väldigt många olika anledningar.
Det som gör mig så arg med dessa skuldbeläggare är att de oftast verkar leva i en fantasivärld.
Verkligheten präglas av att vi alla måste ha pengar för vår överlevnad och att ha häst KOSTAR; det kommer ingen ifrån.
Och det finns dessutom väldigt många andra aspekter (bortsett från de ekonomiska) att ta hänsyn till när det handlar om djur.
De som lägger näsan i blöt vet många gånger inte hela historien bakom beslut man fattar och det ska man inte heller behöva outa för andra om man inte vill.
Men hästar, liksom människor, kan som du skriver få ett minst lika bra och ibland bättre liv någon annanstans.
Ja, detta är onekligen en fråga med många bottnar.
För inte bara kan man bli otroligt påhoppad om man väljer att sälja sin häst, man kan också råka ut för motsatsen; att andra tycker att man BORDE sälja.
Detta är inte lika vanligt men kan förekomma och då kan det i enstaka fall handla om att (avundsjuka) människor tycker att hästen är för bra för en eller, mycket vanligare, att hästen inte passar ägaren.
I det sistnämnda fallet kan det både handla om att hästen inte är lämpad för det ägaren önskar (ägaren vill tex hoppa men hästen vägrar / river ständigt av olika anledningar) och ännu värre; att hästen är farlig för ägaren att rida på.
Oftast inser man så klart ovan själv också men sedan finns det de där som ”inte ska ge sig” in absurdum.
Och vem är andra att döma och nästan kräva vad man som hästägare ska göra?
Man kan så klart bidra med sina åsikter om man tillfrågas men i alla ovan uppräknade fall är det väldigt lätt att folk även oombedda kommer med åsikter/ dömande/ uttalanden man som hästägare absolut inte efterfrågat.
Ibland av omsorg, ibland av avundsjuka och ibland bara för att man tvunget ”måste” öppna munnen….
Jag förtydligar att jag lägger ingen värdering eller yttrar någon åsikt till ägaren, eller pratar mesaners om det, om huruvida folk borde eller inte borde sälja en häst som ägaren tex är rädd för, om det lät som det. Däremot har jag själv haft två hästar som var för tuffa för mig att rida ut på och känslan när man trots allt sålt är skön och jag unnar alla som håller på med hästar att få ha kul. Det är inget kul att vara rädd. Men jag har upplevt kommentarer om det också, av tuffare än mig. Att ingen häst är snäll att den kommer att passa osv. Ja, det är bara att skaka av sig,.
Jag återkommer till att det dock är skillnad på att älska och älska, i alla fall för mig. Men som tur är får alla tycka olika. Tråkigt när det benämns som fånigt osv här också. Jag bär dock min fånighet, så får andra göra som de vill. Och fortsätter sälja hästar när jag vill komma vidare och hästen inte når upp till samma ÄLSKAR som tidigare nämnda sto, bara älskar.
Just det där med att vara rädd för sin häst har jag sett och hört en hel del exempel på.
Personer som nästan gör allt för att slippa rida på sin egen häst eftersom den skrämt dom.
Och för MIG är det obegripligt att man behåller en sådan häst i LÄNGDEN men det finns de som hittar alternativa sätt som funkar för dom och då är det så klart deras val som man som utomstående inte behöver lägga sig i.
Men jag vet att ha djur, precis som att ha barn väcker mycket åsikter om vad som är det enda rätta och vem som är och hur man blir den perfekta djurägaren/ föräldern. De flesta tycker att deras sätt är det bästa och ibland också det ENDA och därför uppstår också dessa diskussioner.
Och hästar har också olika betydelse för oss och vi ser dom på olika vis.
Det svåra och jobbiga uppstår när ibland så olika åsikter ställs mot varandra som när någon känner att man aldrig ska sälja ett djur no matter what och någon annan inte alls har några problem med att sälja.
Nej! Det gör jag aldrig.
Mina hästar är här tills de dör om jag inte själv blir sjuk eller dör.
Men att skriva att jag säljer min bästa vän skulle aldrig hända på vår gård. ☺️
Trams
Jag lever på sälja hästar, inte älskar jag dem mindre för de.
Vissa är mer som bekanta andra är mer som bästa vänner men jag vet att de får de fint hos sin nästa familj också.
Sedan tycker jag att många av de som skuldbelägger andra vid försäljning verkar ha väldigt svårt för att sätta sig in i andras situationer som kan inträffa i livet.
Det är kanske lätt att tvärsäkert säga ”jag skulle aldrig….” om man har obegränsat med pengar eller aldrig har upplevt olika livsomvälvande händelser.
Men man kan drabbas av både sjukdomar, långvarig arbetslöshet, olika separationer och en miljon andra saker som gör att man inte längre kan prioritera att äga en häst vare sig man vill eller inte.
Jag har sålt flera hästar av olika skäl som jag haft 7-10 år i min ägo, nu senast en svårklasshäst i dressyr. Jag tänker att så länge jag är noga med vem jag säljer till så att hästen får ett gott hem och blir väl omhändertagen så behöver jag inte ha dåligt samvete även om det såklart kan kännas sorglig när de lämnar. De flesta hästar är ju otroligt anpassningsbara och får de bara sina basala behov uppfyllda så är de nöjda och mår bra. Och man får ju också inse att det finns fler än en själv som kan ta hand om ens häst och dessutom inte bara ett sätt att göra det på… Håller också med om att en del har liten förståelse för andras val och livssituation, man får se till att ha sin egen inre kompass och lita på att man gör det som blir bäst för en själv.
Läste alldeles nyss på Facebook en kommentar av någon som tyckte det var fel av kronofogden att utmäta en häst för man kan inte ”sälja någons familjemedlem”… Hej och hå.
Sedan har jag personligen svårt för när folk säljer sina gamla hästar som inte längre är ridbara alls på annons och skriver ”förtjänar ett gott sista hem”, jaha, men det skall alltså någon annan stå för efter att du har mjölkat ur det sista ur hästen? Att sälja en äldre läromästare eller en härdig sällskapsponny är väl en sak men ett halvblod som kostar en hel del att äga (bara avlivningen är ju ganska dyr när det väl är dags) finns det kanske inte så många bra pensionärshem till.
Det där är jättesvårt tycker jag.
Jag har också reagerat på när folk säljer +25 år gamla hästar och tänkt att detta är ett fräckt sätt att själv komma ifrån en avlivning och kostnader för denna.
Å andra sidan köpte jag själv en 23-årig ponny och har fortfarande kontakt med hans fd ägare och där handlade det verkligen inte om att ”dumpa över ett potentiellt problem på något annan”.
Det svåra är att veta hur länge en häst/ ponny kan tänkas leva och hur den klarar en flytt vid x ålder.
En del tycker det är hjärtlöst att flytta en 30 år gammal ponny och det ÄR det kanske….jag har för liten erfarenhet för att våga yttra mig.
Och kanske det också handlar om från vad och till vad man flyttar djuret?
Så det kanske är mer individuellt än att man bara ska döma ut alla som vill sälja gamla hästar och frågan är också vid vilken ålder man ska räkna en häst som ”för gammal” för whatever.
Jag har erfarenhet av att flytta en gammal häst. Jag t.o.m flyttade honom ett par gånger vid ca 27 års ålder. Den sista hästen i det stallet vi stod i dog så en flytt blev tvungen. Sen tog jag ett dumt beslut som gjorde att vi flyttade till Jag är alltså inte emot att flytta gamla hästar. Idqg skulle jag dock inte flytta honom igen för nu har han blivit trygg här och jag vill inte bryta upp honom igen. Däremot skulle jag aldrig komma på tanken att sälja en häst på 25+ år. En min gräns går nog för en stor häst och många ponnyer på 23/24 år givet att den är fräsch. En häst som hållt sig fräsch så länge KAN enligt mig absolut hålla sig fräsch i några år till hos rätt person som också ä medveten om att den kan behöva avlivas snart (trots att ålder det är individuellt). Är den ridbar har den mycket att lära ut och annars är den en bra sällskapshäst. Efter 25 år går man som ägare runt med en vetskap och oro om att varje dag kan vara den sista oavsett hur fräsch hästen är vilket är väldigt tärande. Det vill jag inte ge till någon annan. Dessutom är det inte värt att riskera att hästen faktiskt hamnar fel och inte får må bra (tyvärr alltid en risk vid försäljning) inte värt det när hästen redan levt ett så långt liv. När jag har flyttat min gamling har jag ändå kunnat kontrollera att han får rätt vård. Jag har inga problem med att hästar säljs som ridhästar eller sällskapshästar vid 20 år och lite till men att se hästar på nästan 30 år som säljs känns inte bra förutom möjligtvis enstaka små barn/sällskapsponnyer som är mycket fräscha och där rasen och storleken inte sällan blir en bit över 30 år.
Jag vill förtydliga att det här är enbart min bild. Det finns givetvis undantag och hur hästar åldras är givetvis individuellt.
Självklart finns det många olika omständigheter där sälj/köp av äldre hästar kan bli jättebra, men det är just de där annonserna där det blir så tydligt att man liksom inte egentligen bryr sig om hästen utan bara vill bli av med kostnaden och besväret… Och kanske till och med tjäna sig några tusenlappar. Det gör ont i hjärtat på mig varje gång.
Man har djur på olika sätt. För dig och många andra är ridningen prio ett, för mig är det relationen till hästen, precis som med mina hundar. Jag har ju kvar våra gamla tävlingsponnyer 25 resp 32 år gamla och skulle aldrig kunna sälja dom men jag skulle ju inte skuldbetunga någon annan för att dom säljer SINA hästar.
Om man frågar om råd på nätet eller i verkligheten är min åsikt att man får förvänta sig svar från alla, även de som inte har samma åsikt som dig. Däremot bör man som den som ger råd/kommenterar vara medveten om vad man säger och säga det på ett sätt som inte är skuldbeläggande för det går att säga emot utan skuldbeläggande genom att visa att man har förståelse för ts situation och en öppenhet för att hon/han kan tycka annorlunda än man själv gör och att ts åsikt inte nödvändigtvis behöver vara mindre rätt för det.
Det är ju tur att det finns människor som säljer hästar annars hade jag inte kunnat köpa någon av mina.♀️ Sen kommer jag inte sälja någon av mina om jag inte hamnar i en situation då jag måste. Saknar fortfarande Hertha väldigt mycket och skulle helst ha behållt henne. Men det kostar ju väldigt mycket att ha tre hästar inackorderade så jag ställde in mig på att hon skulle säljas från början.
Fast jag kan erkänna att om jag plötsligt skulle vinna en massa pengar så skulle jag försöka köpa tillbaka henne.
Inte för att hon har det dåligt på något sätt. Men jag saknar henne och har svårt att släppa henne mentalt.
Nu TROR jag att exemplet i mitt inlägg var extra provocerande för vissa i ursprungstråden för att personen ville sälja sin häst av ekonomiska skäl, dvs för att ha råd att köpa en NY häst.
Men jag har även läst ganska förtvivlade inlägg från hästägare som inte har RÅD att behålla sin häst eller som av andra personliga skäl inte klarar av att ha kvar hästen och en del folks dömande attityd och så kallade förslag på lösningar är så korkade/ naiva/ verklighetsfrånvända osv att i alla fall jag baxnar.
En del verkar på fullt allvar mena att man som hästägare ska utsätta sig själv för mer eller mindre ”allt” för att ha kvar hästen och det gör mig förbannad.
Det är lätt att tycka så om man själv har obegränsat med pengar, eget stall eller man är ok med att leva under existensminimum och försaka allt för ibland hela familjen men jag säger bara….hallå…vakna!?!