Läser detta inlägg/ artikel och känner bara ”ja…och…” för jag håller inte alls med om att ”man inte pratar om detta” (att ridning är en överklasssport/ materialsport) och dylikt.

Det har både jag och många med mig tjatat om i tusen år…möjligen är det de fåtal som ”har råd” som hukar tyst?

Träffade tex en förälder för ett tag sedan vars barn numera tävlar i dressyr i stället för, som tidigare, i hoppning.

När jag ifrågasatte gren-bytet sa föräldern krasst något i stil med att ”ska man hävda sig i ponnyhoppning måste man köpa hästar för hundratusentals kronor” och just denna familj hade av olika anledningar lättare att hitta dressyrponnys/hästar. Och detta sagt av en förälder som själv är i ridsporten, har stall, ridhus, lastbil osv. De som inte ”ens” har det?

Det var inte länge sedan jag skrev ett inlägg där jag ifrågasatte vem som har råd att tävla oaktat nivå eller ”vågar” åka ut bland hästar för hundratusentals kronor, lastbilar för miljoner eller ”bara” häst och ryttarutrustning för summor som en del inte ens skulle ha råd att ge för själva hästen.

En Equipe-sadel för 50.000 är idag inget unikt (jag har bytt upp mig till min genom mååånga års olika inbyten) och ni kan ju kolla vad tillbehören (stigläder, gjord osv) till sagda sadel kostar!

Eller hjälmar för +5000, ridjackor för liknande summor, stövlar för några tusen till osv…

Så nej, ridsporten är inte för alla; möjligen på ridskolenivå men banne mig inte om man vill tävla med egen häst.

Idag har Molly och jag ridit i skogen med vår häst.

Jag har några gånger nu passar på att träna samlad galopp på skogsvägarna, framför allt i uppförsbackar där man kan få lite samling gratis.

Galoppfattningarna gör jag ur skritt och idag blev det nog runt 15, alla jättefina.

Och när jag inte galopperar (oftast bara korta sträckor) så skrittar jag.

På så vis tränar jag både Frenchies väldigt fina skritt och den svagare samlade galoppen.

En fd stallkamrat står i begrepp att köpa en äldre (15) häst och har av andra upplevt lite ”varningens finger” pga hästens ålder och bett om min input.

Jag, som ju själv sålde Vicke, 15 år, i våras skulle vilja säga så här och vi förutsätter då i mina exempel att jag talar om en ”normal” stor häst (dvs ej ponny) utan några olater, utan direkt skadehistorik och utan ”speciella behov” vad gäller foder, skoning osv. Vi förutsätter också att hästen ägts och skötts av en ”normal hobbyryttare” som ridit, skött och haft hästen uppstallad så som vi vanligtvis är vana vid i Sverige:

Det absolut viktigaste att tänka på när man köper en +15 år häst är att ändra så lite som möjligt kring hästens liv i största allmänhet och ridningen i synnerhet tycker jag.

Har hästen i flera år ridits sporadiskt eller på en ”låg nivå” anser jag att det är förenat med en onödigt förhöjd skaderisk om man själv vill rida på en avsevärt högre nivå och/ eller rejäla pass 6-7 dagar i veckan.

Visst kan även +15 åriga hästar ”utvecklas” men om man inte är nöjd med nivån hästen befinner sig på vid köpet och hästen aldrig har varit på den nivå man önskar tidigare i livet är det kanske klokare att a) antingen köpa en lämpligare häst eller b) vara väldigt försiktig med upptrappningen vad gäller träning och svårighetsgrad på denna.

Jag tror inte heller på att ändra för mycket kring hästens skoning och foder och även vad gäller stall och hage tycker jag att man ska tänka efter.

Även om man själv tycker att tex lösdrift eller hästen ute +16 timmar om dagen med massa hästkompisar är det bästa så är det inte säkert att detta passar den äldre hästen som är van vid något helt annat under kanske hela sitt liv.

Jag säger inte att man måste fortsätta att ha hästen ensam i en grusruta 6 timmar om dagen om detta är vad hästen är van vid, absolut inte– men man bör inte heller bara släppa ut hästen ”hur som helst” om man alls bryr sig om den ”förhöjda skaderisken” som oftast redan ökar per se vid ett hästägarbyte.

Jag ska ge ett exempel:

Vicke var nära att säljas till en kvinna i min ålder som på pappret och vid första anblicken kunde ge honom ett jättebra nytt hem. Hon lät t.o.m. besiktiga hästen men tänkte om, och även om jag var otroligt besviken initialt så insåg även jag att de argument hon anförde mot köpet och som hon hade grubblat på och inte vågade chansa med var fullt berättigade.

Vicke har sedan han lämnade sin uppfödare som unghäst i princip alltid gått ensam eller med få hästkompisar i hagen och han har i merparten av sitt liv gått i små hagar. 

Under de +8 år han var i min ägo var jag minutiöst noga med hur de hagar han gick i såg ut och det var inte tal om tex några gyttjiga diton som sedan kunde frysa på och bli fullkomligt knöggliga. Eller att jag lät honom rusa omkring i hagen om han var orolig- då togs han in!

Vi behöver inte gå in på alla detaljer kring min hysteri i denna fråga (att han hade en allvarlig hovledsvrickning när jag bara hade ägt honom i ett halvår och att han var allmänt sulöm under alla år bidrog) MEN…planen med Vicke i hans nya hem var att han skulle gå i nya ägarens mycket stora, kuperade och på hösten/ vintern ibland rejält geggiga/ hala hagar tillsammans med typ 5 andra hästar som ibland drog rejäla repor där.

Och att min, trots allt försiktiga häst skulle stå och bara titta på medan x andra hästar for runt honom på slipprigt underlag- näe…..tror inte det.

Men däremot instämde jag absolut i den tilltänkta köparens oro att Vickes ben/ hovleder hade löpt en för stor förhöjd skaderisk av att ”utsättas” för detta och den risken vågade hon inte ta.

Varken pga priset eller för att hon visste att hon skulle påverkas mycket starkt rent känslomässigt om han blev allvarligt skadad.

Så, igen: ändra inte för mycket om du köper en äldre häst och i alla fall inte utan att tänka dig för.

En annan viktig sak att beakta om man köper en äldre häst är tidigare skadehistorik.

Så klart kan ”allt” hända ändå men har hästen haft återkommande ledinflammationer, kolik, fång eller whatever så skulle jag personligen avstå från köp.

Problem får ALLA hästägare ÄNDÅ och förr eller senare så man behöver liksom inte köpa en häst som redan har haft återkommande bekymmer med sjukdomar som kan påverka hästen otroligt mycket och till och med utgöra skäl för avlivning.

Väljer man att köpa hästen ändå bör man vara väldigt medveten om hur och i vilken omfattning hästen går att försäkra.

Det finns så klart mycket mer att säga i denna fråga så detta var bara det jag själv tycker är viktigast och….icke att förglömma och som gäller ALLA hästar, oavsett ålder, är att man känner sig TRYGG med hästen.

Jag har såååå många exempel på ryttare som blivit så rädda för sin egen häst av vilken anledning det än må vara att de knappt vågar åka till stallet och att därför köpa en häst som man redan innan köpet är tveksam till och ”hoppas det ska lösa sig” är vansinne om ni frågar mig.

Att köpa häst är en för de flesta enorm investering i både pengar, tid och känslor och att hafsa iväg och handla utan eftertanke kan ge enorma bekymmer, både för ryttare och häst. 

Har funderat på att skriva detta inlägg ett tag men tvekat men what the fuck…jag är 56 år gammal och kan i vissa fall kosta på mig att skita i vad andra tycker om mig i allmänhet och min hästhållning i synnerhet.

Och nu kommer det stora avslöjandet…tadaaa….:

Lika lite som jag bryr mig om huruvida jag själv får i mig exakt mängd vitaminer och mineraler och att kvoten dom emellan är korrekt lika lite bryr jag mig om samma sak vad gäller hästarna! 

Jag skakar förundrat på huvudet åt de som bekymrat söker råd för att deras stråfoder innehåller för mycket mangan eller zink eller whatever ärligt talat.

Även om mina hästar får ytterst lite tillskottsfoder så är jag övertygad om att de inte hade mått ett dugg bättre om jag efter sömnlösa nätter äntligen hade fått rätt kvot mellan x och y eller a och b.

Ingen av mina hästar växer längre och inte ens Frenchie ska gå OS, än mindre min 25 år gamla sällskapsponny som inte ens rids så jag är helt lugn i mitt beslut att bara ge ridhästen E-vitamin (vilket bla främjar musklerna) och strunta i att ge ponnyn några tillskott/ vitaminer/ mineraler över huvud taget.

Jag äter själv inte heller något sådant och har aldrig gjort.

Jag vill ha analys på ensilaget och fodrar helst med foder med lite högre kvot men that’s it.

Men nu vill jag veta: är jag den enda i hela världen som är så här ansvarslös?

Hur noga är ni med både er själva och era hästar?

Motivera gärna!

En vän skrev att hon funderade på att börja rida med handhäst och det är något jag kan rekommendera, givet vissa förutsättningar är uppfyllda så klart.

Jag har ridit med handhäst med nästan alla mina hästar (inte Kreon som var mycket opålitlig vid uteritter) men skulle inte göra det med Frenchie eftersom han själv är så osäker.

Däremot tror jag att han hade haft nytta av att själv gå som handhäst om jag hade haft en annan vettig häst att rida på (nej, ponnyn är inte ett bra alternativ tror jag).

På den tiden jag ägde Heron hade jag en stallkamrat som reste bort ganska frekvent och det var min uppgift att ”passa” hennes häst. Hästen var…ursäkta…hemsk att rida…som att sätta tyglarna i en vägg och försöka göra något vettigt arbete typ.

Men; den gick fram överallt när man red ut utan att tveka det minsta och det gjorde att jag kunde rida med min egen häst som handhäst i både trav och galopp långa sträckor. På så vis fick båda hästarna motion och jag slapp tjafsa med den andra hästen i ridhuset.

Senare köpte stallkamraten en vettigare häst och även den red jag ut på och hade Décima som handhäst.

Att jag valde mina egna hästar som handhästar handlade mest om att jag inte ville riskera någon annans häst OM jag tappade den och det kan så klart hända.

Så det är väl mitt främsta råd om man vill prova att rida med handhäst; att se till att man litar på båda hästarna och att de är mer eller mindre ”stensäkra” OCH att miljön där man planerar att rida är förhållandevis säker/ lugn.

På bilden ser ni när Lillis följde med Vicke på en tur och här är alla kriterierna uppfyllda; hade jag tappat den lille hade han högst troligt stannat för att beta 🙂 . Det finns liksom inte sååå mycket som kan skrämma en vettig häst kring Ryhus och kommer dom lösa ska de gärna vara flockbundna som han är så att de inte vill sticka av den anledningen heller.