Coloseum- här snackar vi en bra grund!
Urtrist väder men i alla fall ett fint ridhuspass och jag tar heller detta än motsatsen faktiskt 🙂 .
Idag tänkte jag lite extra på kontakten och bjudningen i skritten som Nina har anmärkt på.
Jag har också själv tyckt att mellanskritten, framför allt efter en paus under fri skritt kan kännas oengagerad och när Nina red sa hon frankt ( ha ha…observera ordvitsen, jag och Henrik kallar ju Frenchie för Frank ibland) ”han är inte tillräckligt framme för skänkeln”.
I trav och galopp har jag inte denna känsla men i skritten så ja…det kan kännas som att Frenchie går lite och sover men jag insåg idag att det, som det mesta när det handlar om ridning, beror på ryttaren.
Jag har helt enkelt inte varit tillräckligt bestämd med vilken skritt jag vill ha (den engagerade vilket inte handlar om fart utan energi) och när jag idag inte accepterade det Nina kallar ”flasande” utan gav några rejäla skänkelhjälper när jag inte fick tillräckligt svar med lättare hjälper så blev det snabbt annat ljud i skällan.
Allt detta är så klart så självklart men jag är säkert inte ensam om att ibland/ ofta förbise/ inte lägga tillräcklig vikt vid det vi så vacker kallar ”grunderna” och detta tycker jag är ett bra exempel som jag vill dela med mig av.
Det är så lätt att strunta i grunderna, tycka att ”jamen det här är good enough” i stället för att sträva efter det optimala, inte bara mellanmjölken, framför allt om även mellanmjölken är rätt så fin, som hos Frenchie.
Och det ÄR verkligen så att ett hus inte kan stå stadigt utan en bra grund utan kommer att rasa. Kanske inte om man bara bygger en våning men ju fler våningar man vill ha desto större är risken för att hela bygget blir ett korthus.
Jag har själv ett exempel jag brukar använda för mig själv som ett varnande sådant; en ryttare som har en häst som har väldigt lätt för sig med det mesta.
Henrik hade kunnat trava omkring på denna häst så att omgivningen flämtade hänfört och det är lite så denna ryttare gör; ”åker häst” för man behöver inte göra mer för att det ska se fint ut för ögat och framför allt om man inte begriper bättre.
Men eftersom häståkande inte bygger någon grund kommer ekipaget inte vidare utan står och stampar på samma platå sedan länge fast ambitionen om något mer absolut finns.
Men förstår man inte att grunden måste vara där så kommer att det, vill jag påstå, aldrig att räcka mer än en mycket kort sträcka på vad som annars kunde ha varit en lång, fin väg.
