Intressant frågeställning tycker jag, vilket är att föredra (så länge det inte går till extrema ytterligheter):
En häst som har mycket lätt för whatever men som tjurar när detta krävs eller en häst som har svårt för whatever men som har viljan att hela tiden försöka fast det är svårt?
Funderade över detta efter att Nina kommenterade hur bra galopp Frenchie egentligen har men att man tränat så lite på att samla den med tanke på hans ålder och utbildningsståndpunkt.
Redan på försäljningsvideon satte hon fingret på vad vi båda tycker är hans svaghet; samlingen i galopp och det stämmer absolut.
Han galopperar ”så klart” good enough annars hade jag ju inte köpt honom men ska man tex rida piruetter så måste samlingen bli bättre, så är det bara. Och det BLIR den men man måste rida och ”pressa” väldigt exakt så att man inte får tjurighet i stället för att han tar i.
Tjurighet kan vara en kospark om man petar liiiite för mycket med spöt eller att han tex bryter av till trav. Så; inga stora grejer men ändå inte det där fullständiga kämpandet no matter what som andra hästar kan ha.
Så; vilket föredrar ni; hästen som har lätt för sig men som kan bli tjurig eller den som är ”trög” (har svårt för sig) men som alltid tar i?
Och jag ska kanske också förtydliga att när jag pratar om begåvad/ trög/ att ha lätt eller svårt för sig osv så menar jag rent fysiskt.
Hästar kan även ha olika lätt/ svårt att lära sig saker rent kognitivt men det är en annan diskussion.
Hm, ja det är ingen lätt fråga egentligen. Själv sitter jag på ytterligheterna; en som är ytterst välutbildad men har enorma mängder rävar bakom öronen så det ställer till det, hittar hela tiden på hyss; letar spöken överallt, bockar/busar och slänger sig och sticker iväg, och kan faktiskt också tjura ihop om det tar emot, då ställer han sig och trampar;-) Den andra har alltid ”hatten på” men har sååå svårt för allt, hade han varit människa hade han haft sas haft tummen mitt i hand samt två vänsterfötter haha. Men jag väljer nog en häst med arbetsvilja om jag ska rida den dagligen.
Den som har lätt för sig tycker jag. Hästen nu dotter rider har absolut en räv bakom varje öra men han är en fantastisk läromästare som har väldigt lätt för samling och för allt med lätthet . Dock kan han, speciellt på tävling, få för sig en massa skit och köra sitt eget race, som t ex galoppombyte i varje steg när han egentligen bara skulle vända snett igenom i galopp i programmet….
Varken ryttare eller domare imponerade dock…
Men att sitta på en häst som har så lätt för sig är en dröm!!
Arbetsvilja och inställning lätt. Spelar ingen roll hur fint den piafferar i hagen om den inte är sugen på att jobba vid ridning. Sen är ju gråskalan stor såklart. Men om jag jag måste välja mellan extremerna så.
Tänk om Mark Todds bästa fälttävlanshäst Carisma vetat att hon egentligen var alldeles för liten för att kunna hoppa de största hindren. Men hon slängde bara hjärtat före. ❤️
Min farbror är inget träningslejon men han gör alltid ändå sitt bästa och försöker. Det är viktigare för mig att någonstans finns en vilja en att det har lätt för sig. Vi har en blandad kompott av hästar hemma, 2 åringen har fruktansvärt lätt för sig och drf gör hon aldrig mer en vad hon behöver. Kan vara en fördel men kan också bli en nackdel i framtiden för henne. Travhästar är inte helt olika ridhästar, jag som varit i båda världarna har väl kanske med åren lärt mig att uppskatta andra saker en när jag var barn/tonåring.
Har en av varje sort. En buttersmurf och en snäll okomplicerad. Den snälle är svårjobbad då han vill men inte förstår. Och herr butter förstår allt på nolltid, men vill inte, i alla fall inte utan en rejäl debatt. Jag önskar man kunde mixa ihop dem och få en lagom häst!
Måste jag välja tar jag ändå i ditt exempel den tjurige. Hittar man bara rätt knappar så får man till slut en fantastisk häst enligt min erfarenhet.
Jag har alltid betraktat min häst som tjurig (och de tränare jag har haft också). Men nu, efter 12 års ägande, så inser jag att många gånger som han protesterar är det jag som gör fel, t ex om jag driver framåt med ytterskänkeln i galopp – då blir det tvärstopp, om jag sitter på fel sittben i slutorna (eller piruetter) – han accepterar helt enkelt inte olika kommandon från olika hjälper…. Det är mycket man inte kan och han har lärt mig massor även om det inte är så kul att rannsaka sig själv. Många hästar försöker ändå, men inte min – trots att vi alltså ändå har hängt ihop i 12 år och tävlar PSG…
Med andra ord så väljer jag den tjurige…
Tack för alla svar; väldigt roligt att läsa och jag nickade igenkännande flera gånger.
Jag har skrivit vad JAG föredrar men det blev så långt att det kommer i ett eget inlägg imorgon bitti.
I ljuset av vad etologisk forskning säger om hur hästar fungerar så skulle jag tusen gånger hellre ha en häst som är glad och har roligt, även om den är lite medelmåttig, än en som är motvillig.
Föredrar absolut en som vill och anstränger sig.
Å andra sidan lär jag mig mycket genom att övertala en hyfsat kunnig häst vad som ska göras när han varje minut frågar: ”Måste jag?”
Diva är nog lite av båda. Men mest välvillig. Hon och jag får inte alltid till det men med en duktig ryttare gör hon rätt. Sen är det ju så att hon ofta ger sig men det tar lite tid och där kommer tjurigheten in. Vid närmare eftertanke är hon nog mer tjurig. Äh jag vet inte, en intressant frågeställning som jag fundera mer på.
Hmm jättesvår fråga och jag tror att det i slutändan handlar mkt om matchning mellan häst och ryttare. Vissa hästar kan upplevas som tjuriga eller ovilliga med en ryttare men inte alls med en annan. Har man jobbat på ridskola så vet man hur tydligt det kan bli, hästar som man ser varje dag och som man tycker att man känner utan och innan kan ändra attityd från en ryttare till en annan. Och det handlar också om hur man som ryttare tolkar hästens beteende. Kan ta mitt sto som exempel. Hon är, enligt mig, väldigt snäll och galet ambitiös. Men om hon blir pressad, stressad eller inte förstår så låser hon sig totalt, ställer alla 4 ben i marken och rör sig inte en cm. Många hade nog ansett det vara tjurighet men för mig handlar det om en stress hon upplever när hon inte kan eller förstår, då stänger hon av och sluter sig. Man kan ju välja att se det som att hon tjurar och ge henne lite pisk eller avbryta, gå tillbaka några steg och börja om. Jag har valt det sistnämnda och hittills har det varit ett fungerande koncept. Men det är ju som sagt en fråga om hur man tolkar ett beteende. Jag älskar mitt sto och är övertygad om att hon bara vill göra rätt och nästan blir lite ledsen när det inte blir rätt, hennes förmåga att växa och bli stolt när det blir rätt är lika stor som hennes förmåga att bli introvert och stänga ned när hon blir stressad och inte förstår.
Instämmer som så ofta i vartenda ord!
Och absolut är det så att en häst både kan bete sig olika med olika ryttare och att dessa ryttare dessutom har olika åsikter om vad som är dumhet/ tjurighet, hur mycket av den varan som är ok att tolerera samt hur den ska bemötas.
Hade jag tex haft en häst som har lätt för att bocka, oavsett anledning (glädje eller tjurighet) hade jag försökt att stävja detta omedelbart och väldigt bestämt medan jag vet ryttare som mest skrattar åt (mindre) bockningar och inte alls ser det allvarliga/ otäcka.
Beteendet du beskriver hos ditt sto känner jag lite igen hos Frenchie vid krav på rejäl samling i galoppen. Huruvida han bara är bortskämd och inte vill ta i eller han inte riktigt förstår och blir frustrerad vågar jag inte svära på men jag väljer som du att ta en lugn men bestämd approach eftersom det är så jag VILL rida och det dessutom fungerar för oss.
En annan ryttare hade kanske valt ett hårdare tillvägagångssätt och en tredje hade kanske inte ens ställt de krav jag ställer och då inte heller fått den reaktion jag får ibland?
Precis! Man kan välja att gå på hårdare men man kan också välja att se det som att det är ngt som är svårt för hästen och välja en snällare väg. Jag tycker det är roligare att ta den snälla, kanske långsammare vägen med att kräva lite i taget, berömma, stärka och uppmuntra hellre än att rida tuffare. Kanske därför jag alltid gillat ston, det är sällan det funkar att ta till hårdare ridning utan man får mer uppmuntra och hitta andra vägar.
Även detta med att ”rida tuffare” är en definitionsfråga; VAD menar man med ”tuffare”?
Om man menar piskrapp och hårda skänklar är det absolut inte min stil och menar man att man bara rider mer intensivt/ effektivt så måste man veta vad man gör och klara av det. Jag rider efter min förmåga och tar hjälp av min tränare som är skickligare och tycker det fungerar bäst.
Jag älskar ju denna häst och vill att vi båda ska tycka om träningarna, sedan får han så klart inte göra som han vill osv.
Jo det är ju en definitionsfråga, jag syftar på onödigt hård ridning. Att vara tydlig och ibland bestämd är inte fel i sig, tvärtom så anser jag att det är viktigt, är man för otydlig skapar det mest osäkerhet hos hästen. Har sett så många ryttare som i sin vilja att rida mjukt i princip överger hästen och bara liksom sitter uppe på utan varken skänkel- eller tygelhjälper. Hur ska hästen då förväntas veta vad den ska göra? Det skapar en otrygg, stressad häst i sig. Jag tror vi är på samma linje vad gäller snäll ridning vs för tuff ridning, syftet är ju så klart att kunna rida med så lätta hjälper som möjligt men på vägen kan det så klart krävas tydligare hjälper, hästen måste ju förstå vad som förväntas och vad ryttaren vill annars blir det kaos.
Instämmer igen. Och det där med att rida kravlöst/ snällt kanske passar vissa ryttare som inte begär så mycket av hästen men kommer djuret till någon annan kan det bli problem.
Har även varit med om att hästar kan bli mer eller mindre tittiga beroende på krav/ kravlöshet.
Någon blir mer tittig av mer krav och någon annan blir precis motsatt.
Så det är verkligen som du skriver att vi ryttare påverkar massor, inte bara utifrån hur duktiga vi är utan även pga andra parametrar.