Hade jag haft en blogg för 30 år sedan och där, eller på andra sociala medier avslöjat hur många starter Heron gjorde som mest per år hade jag nog blivit lynchad eller kanske till och med anmäld till gud vet vem!
Men eftersom jag redan på den tiden trodde på den individuella bedömning hade jag inga problem med att låta hästen beträda tävlingsbanan 77 (sjuttiosju) gånger ett specifikt år och jag ska förklara varför;
Man ska betänka att jag tävlade i Skåne och oftast tävlade max 5-7 mil från stallet = korta resvägar med en häst som stod som ett ljus i transporten.
Jag red aldrig fram särskilt länge, hoppade inte många språng på framridningen och red aldrig snabbt inne på banan.
Jag alternerade mellan hopp och dressyrtävlingar.
Hästens resultat (placeringsprocent) talar för sig själv och då ska man betänka att vi på den tiden kunde tävla mot +30 ekipage i dressyr, inte som idag en handfull = tuffare konkurrens.
Om man tittar på resultaten så gick Heron också väldigt ”jämnt”- det var inte så att han i slutet av säsongen började dippa av leda eller utmattning.
Så; detta var en häst som tävlade ”bra” och jag kände aldrig att jag pressade honom nästan över hans förmåga; tvärtom.
Jag ville alltid att tävlande skulle kännas lätt och nästan som ”en halv vilodag” medan träningarna kunde vara mer tröttande.
Och det är det jag tycker är lite ”lustigt”…hur vissa inte har den minsta åsikt om hur ofta andra åker iväg för att träna med sin häst men tävlingar…då ska det hållas räkning och ojas ibland.
Hur som helst menar jag så klart inte att jag anser att 77 klasser på ett år är det bästa- det kan fungera för vissa ekipage och inte alls för andra. Det märker man förhoppningsvis själv som ryttare och anpassar sig därefter.
Jag tror att jag valde rätt i Herons fall och han tävlade framgångsrikt i många år efter detta lite speciella år även om det inte blev fullt så många klasser därefter (av olika orsaker).
