Det är väl lustig det där….hur man ibland inte tänker på en person på evigheter och sedan dyker den upp på ett eller annat vis hos en.
I förra veckan visade jag er bilder på mina tävlingsresultat från 1990-talet och ett resultat jag själv hajade till kring och drog mig till minnes var av en kille som heter Peter Glimberg som jag ofta red samma klasser som.
Att jag kommer ihåg just Peter beror nog delvis på att vi möttes så ofta, att han hade bra resultat och att hans häst, Sir William, var en isabell.
Hur som helst så vet jag, bla via min egen hovslagare att Peter arbetar som mycket duktig hovslagare numera och idag läste jag ett väldigt bra inlägg skrivet av honom på Facebook som jag vill dela eftersom han så väl beskriver det jag själv tjatat om många gånger; det är inte alltid det bästa för hästen att gå barfota, det passar inte alla hästar och det är inte bara att dra av skorna och galoppera iväg över nejden:
”Jag tänkte egentligen vänta med detta inlägg tills att Agrias Barfotastudie publicerats i sin helhet, men eftersom studien redan tar mycket plats i media och även i andra sammanhang, trots att bara en förstudie publicerats, kände jag ett behov att försöka balansera upp debatten lite med mina personliga tankar!
Ett behov som har sitt ursprung i att jag var ansvarig hovslagare för en av de svenska barfotahästarna i OS i Tokyo 2021.
Jag vill vara tydlig med att jag inte längre är hovslagare där.
Jag slutade av helt personliga skäl, från en dag till en annan, några veckor efter OS, sensommaren 2021.
Alltså har jag ingen aning om hur arbetet utförs idag. Det här är helt och hållet min historia baserad på hur det fungerade när jag var där!
När ryttaren för några år sedan ville testa barfota tyckte jag att det var väldigt intressant.
Jag har länge tyckt att sättet att sko tävlingshästar inom ridsporten skulle må bra av att utvecklas.
När vi hovslagare skor en ridhäst så är det lite av en kompromiss, skoningen skall fungera i 6-8 veckor, i hagen, på grusvägen, på alla tänkbara underlag, i skrittmaskinen, på träning och inte minst på tävling!
Kort sagt utför vi en fungerande ”allround skoning” något vi hovslagare är väldigt duktiga på!
Denna typ av skoning är en väl fungerande, gyllene medelväg för ganska många hästar och inte minst ekonomiskt försvarbart för hästägaren!
Elitidrott är något helt annat!
Fysisk elitidrott är sällan eller aldrig någon friskvård oavsett om man tävlar med eller utan häst.
Den träningsdos och prestation som krävs för att vinna tävlingar på elitnivå är allt annat än jämförbart med Friskis och Svettis!
Jag kände därför att denna typ av traditionell allround skoning nog inte var optimal för högpresterande topphästar och välkomnade en möjlighet att få prova lite alternativa saker.
Dessutom hade jag i flera år tänkt att många av de traditionella metoder och beslag vi hovslagare har blivit lärda att använda vid diverse problem, kanske inte alltid fungerar så bra i dagens underlag.
Moderna, fasta syntetiska tävlingsunderlag interagerar annorlunda med hoven, underlaget mer möter hoven, man får en helt annan typ av ground force reaction.
När hoven stannar kvar uppe i ett fast underlag får hoven sämre understöd underifrån, i svängar belastas hoven ensidigt medio/lateralt vilket stressar brytningen i ffa hovleden.
Det är en väldigt stor skillnad gentemot de gamla mer eftersläppliga underlagen där hoven tilläts sjunka.
Tveklöst har de nya underlagen många fördelar, vi hovslagare måste bara anpassa och utveckla vårt arbete till att passa dem!
Jag var alltså väldigt positiv till barfota då jag tänkte att det måste vara optimalt med barfota på den typen av underlag.
Dock insåg jag problematiken, det är inte svårt att få hästen att fungera barfota på fiber, det är i hästens övriga miljö det kunde bli problem, om slitaget på hoven överstiger tillväxten så blir hästen öm, det är ofrånkomligt och blir hästen öm kan den inte tränas fullt ut!
Den problematiken löste jag utifrån mitt perspektiv, eller snarare mitt perspektiv som hovslagare!
Jag plastade en slityta, en bärrand av superfast som slitmån vid behov, för att hästarna skulle kunna fortsätta tränas obehindrat utan ömhet!
Vidare testade vi även betydligt tunnare skor än vad som normalt är vanligt inom ridsporten.
Ett enkelt sätt att undvika den negativa effekten av att lyfta hoven onödigt mycket från underlaget, syftet var att hålla kvar hoven nära marken och därmed tillåta underlagets naturliga understöd av hoven.
Som en ren bonus var dessa skor lättare och kunde sömmas säkert med enbart två söm på vardera sida, vilket innebar mindre åverkan på hovväggen.
Man måste också vara medveten om att i ett sådant här stall måste det man provar fungera. Ofta redan på nästa tävling. Det finns inte utrymme för chansningar. Något man måste förhålla sig till som hovslagare, man måste veta att det man testar fungerar!
Men som sagt, jag tyckte det var väldigt roligt, intressant, utmanande och spännande att få prova i skarpt läge!
Vad jag däremot inte riktigt var förberedd på, var att det skulle marknadsföras så hårt och absolut inte av genomslaget det fick i samband med framgångarna i bland annat OS i Tokyo!
Framgångarna resulterade även i en studie finansierad av försäkringsbolaget Agria, en studie som jag hade stora förhoppningar på! Förhoppningar att den skulle hjälpa oss utveckla hovslageriet mot ett mer anpassat sätt att sko tävlingshästar.
Denna studie är en ganska smal studie, ett fåtal hopphästar ridna och hoppade på fibersand.
Man har med väldigt avancerad teknik mätt hovens rörelse, hovmekanismen.
Hästarna har först testats barfota och därefter skodda med öppna, 22×8 mm kapplösa järnskor, påspikade med 6 söm i första, andra och tredje sömhål.
Vidare har jag förstått att den avancerade tekniken som använts ger så otroligt mycket data och information att man har tvingats ställa riktade frågor för att kunna sortera och förstå all information och data.
Man tvingas alltså styra informationen för att kunna tolka den.
I studien har det även ingått så kallade djupintervjuer med yrkesverksamma veterinärer, hovslagare och ryttare.
Jag blev själv intervjuad i denna delen av studien, vilket i stort sett innebar att svara på frågor.
Ett oundvikligt resultat av detta blir:
Som man frågar får man svar!
Det resultatet som man enligt förstudien kommit fram till är att järnskor och framför allt sömmen låser hovmekanismen!
Det känns ärligt talat inte så förvånande att man i en barfotastudie kommer fram till att barfota är positivt!
Det är ju såklart det svaret man vill ha!
Dock förstår jag inte slutsatsen att det är framför allt sömmen som låser, hur har man kommit fram till det med hjälp av jämförelsen man gjort?
Man har ju bara jämfört barfota kontra påspikade järnskor, inga andra material, inga andra fäst alternativ, inga varianter på att minimera eventuella negativa effekter av att skon lyfter hoven från underlaget osv!
Det känns ganska givet att hoven tillåts flexa mer medio/lateralt barfota, hoven får ett mer naturligt understöd av underlaget och därigenom stimuleras hovmekanismen och hoven har dessutom inte tillförts någon vikt. Relationen grepp/glidfas kan nog också antas positivt när hoven interagerar barfota i moderna syntetiska underlag.
Dessa underlag kan vara ganska greppande.
Hovleden och strålbensområdet i hoven är vanliga problemområden för tävlingshästar och givetvis måste det vara betydligt skonsammare barfota än med tunga tjocka skor, men att peka ut en enskild anledning till att en skada uppstår känns tyvärr lite väl förenklat!
Man måste komma ihåg att dessa topphästar transporteras över hela världen, de hoppar 15-20 väldigt höga hinder på en bana, ofta i hög fart!
De tränas och tävlas i en grad och frekvens som är på gränsen för vad kroppen tål, något som är gemensamt för de flesta fysiska elitidrotter.
När vi började prova barfota var det viktigt att hästarna skulle kännas helt obesvärade, de skulle ta för sig som vanligt och absolut inte röra sig försiktigare,
kort sagt de skulle vara bekväma!
Min oro handlar mycket om människans förmåga att anpassa och vänja sig vid saker.
Saker blir ganska snabbt normaliserade och här tycker jag mig märka att när barfotahästarna är obekväma och ömma förklaras det gärna med att ”de känner av underlaget, de känner sig för var de sätter fötterna”.
Denna försiktighet förklaras mer och mer som något positivt men risken finns att man helt enkelt har vant sig och accepterar att hästarna rör sig sämre och i själva verket är ganska obekväma.
Då har man inte vunnit någonting, eventuella hälsoproblem riskerar bara flytta från ett område till ett annat!
Vi är alla olika som personer, jag trivs med att hålla en låg profil i mitt yrkesutövande, jag tackade nej till massor av erbjudanden i samband med OS framgångarna.
I min värld har ingen hovslagare någonsin gjort en häst känd det är alltid hästen som gör hovslagaren känd!
Bilden från hästskotillverkaren Kerckhaert får symbolisera mina ”15 minutes of fame” tillsammans med en plastad hov…. bilder som är från en tid strax innan en medvetenhet om vilka svårigheter och prövningar livet kan utsätta en för på riktigt!
Jag har alltså varit väldigt sparsam med att medverka i media, något jag idag har lite dåligt samvete för gentemot mina kollegor hovslagarna.
Det har tyvärr lämnat dörren på glänt för väldigt fria tolkningar och jag är rädd att denna smala studie, såsom den presenteras, kommer att lämna dörren vidöppen för diverse galna tolkningar där hästarna riskerar bli lidande!
Den grovt förenklade slutsatsen riskerar bli att barfota alltid är bäst och att järnskor alltid är direkt skadligt…
Inte precis den förhoppningen jag hade på Agrias studie!”
Jag läste hans inlägg, bra balanserat tycker jag. Ja, det blir snabbt sanningar i hästvärlden. Allt ska vara så naturligt så jag tänker att egentligen borde vi ju inte alls hålla hästar, allt är ju onaturligt för dem. Hästar borde bara finnas där de lever naturligt – som på prärien eller stäpperna…Så det är inte en helhet där. De som är snabba på att allt ska ske utan bett, sadel och skor, de vill fortfarande ha hästarna att rida på. Är det så naturligt det? (ironi där…) 🙂
Tyvärr är det ofta så att när någon eller några ”har sett ljuset” så är det ”ut med det gamla och in med den nya” utan urskiljning eller eftertanke.
Och just vad gäller det här ”naturliga” så skulle man kunna skriva några böcker om det.
Till att börja med lever inte vildhästar varken nu eller tidigare ”sitt bästa liv” utan där är det de starkaste som överlever, hästar går hungriga ibland, får skador som ej läker bla bla bla i en evighet. Så det naturliga har flera minus; därmed inte sagt att vi ska låsa in våra hästar i boxar, låta dom gå i frimärks-grushagar 2 timmar om dagen och ge dom 3 kilo havre och 5 kilo hö…typ…
Den nyanserade debatten uteblir ofta; många tycker att deras sätt är det bästa och många utgår också ifrån SIN verklighet som kanske inte alls är applicerbar på alla hästar i hela världen eller ens i den egna landsändan…
Jag tycker att man skall vara försiktig med att anta att naturligt alltid är det bästa, själv är jag himla nöjd med att bo inomhus och äta lagad mat och inte leva på rötter och rå fisk för att sedan dö i barnsäng i någon urskog.
Ganska säker på att om man erbjuder djuren det de behöver för att uppfylla vissa grundläggande behov så tycker de också det är gött med lite mer civiliserat liv. Katterna skulle rent tekniskt sett kunna dra hemifrån en dag och leva vilt men de föredrar paté och en varm säng vid elementet. Mössen skulle nog inte bli lyckliga om jag bestämde att de kunde få ta upp hushåll i isoleringen eller under en björnbärsbuske någonstans och leva på det naturen bjuder under de cirka tre månader som en genomsnittlig vild mus lyckas undgå att bli uppäten.
Denna debatten och studien har blivit så fel och jag tycker det är fel av tex Peder att hylla barfota. De tänker inte på att människor då sliter av skorna men i övrigt fortsätter som vanligt med hovis ca var åttonde vecka. Det är ju en enorm skillnad på elithästar och övriga. Tror inte många har de resurser som krävs för att ha en häst barfota. Har hittills aldrig sett någon hobbyhäst barfota som inte ömmar alt inte vågar ta för sig.
Min Diva började tassa redan när hon var 2 år, satte på skor fram och fick en gladare häst. Shettisarna och ardennerna bryr sig inte ett dugg. Avelsmålen är helt enkelt olika. På kallblod/arbetshästar stora som små är aveln sedan urminnes tider inriktad på att få en så stark och tålig häst som möjligt. Inom tex halvblodsaveln kanske man inte premierar starka hovar framför andra egenskaper.
Min granne envisades med att ha sina två halvblod barfota. Ibland passade jag dem när de var bortresta. Hästarna kunde knappt gå på stallgången. Så sorgligt.
Att det är enorm skillnad på olika raser OCH individers hivar har jag ju perfekta exempel på.
Vicke behövde skos var 6:e vecka och kunde knappt GÅ (skritta) om han fick en tappsko fram. Tunna sulor, låga trakter.
Min ponny verkades i fredags; då hade det gått 19 veckor sedan sist. Hans hovar växer väldigt korrekt och är dessutom hårda som granit.
Jag tycker att den vitkiga sakfrågan som istället borde belysas, debatteras o forskas på är alla vanliga hästar, hovbyhästar samt tävlingshästar som är riktigt illa skodda
Håller fullständigt med dig! Man ser helt horribla hovar. Oskadd eller skodd-hoven ska vara i balans och dessa understrukna trakter man ser på var och varannan häst talar sitt mkt tydliga språk
Eller hur!
Sakfrågan är oviktig om mån topphäst hit eller dit vill vara baris, ha guldskor med swarowski dubb eller gummisulor o skor var 3 vecka.
Alla andra 300,000 hästar i landet som ser ut som grekiska åsnor i fötterna borde vara mer intressant för Agria tex
Exakt så! Och debatten i sig är löjlig…antigen skor man eller så rider man i full fart på grusvägar med en öm häst. Fler verkar helt ha missat bootsrevolutionen och tror på fullt allvar att man måste välja mellan skor och öm häst
Tror en avgörande detalj i detta är tyvärr att de flesta hovslagare, empirisk fakta, inte kan verka en häst för att vara baris, utan endast för att slå dit en sko.
Fast så är det ju inte alls! Finns många som har tid och råd att lägga ner på barfota. Men i de flesta fall är det en idé och man fattar inte vilket jobb det innebär. Jag skulle vilja säga att en barfotahäst kräver dubbelt så mycket i tid och pengar som en skodd. Jag har hittills inte sett någon utanför eliten att lägga ner denna tid och dessa pengar.
Där är vi helt överens!
Att undersöka vad som händer när några av Sveriges (världens) bästa ryttare hoppar några utvalda hästar barfota på ett fiberunderlag borde inte ens få kallas forskning snarare studie.
Tyckte det var ett klokt och nyanserat inlägg. Jag tror säkert att många hästar både klarar och mår bra barfota men tror även att många hästar har behov av skor. Jag är alltid lite skeptisk till barfota pga att jag såg barfotatrenden som var i början 2000-talet då bla Strasser förespråkade barfota till varje pris, hästar verkades så de fick sån smärta att de bara kunde ligga, folk blev itutade i att de kunde gå en helgkurs och sen verka sina hästar själva. Ofta var det hästägare som inte skötte sina hästar så bra från början som gärna hakade på detta, det blev ju billigare att gå en kurs och sen kunna fila lite själva på hovarna. Men därmed inte sagt att jag är emot det, utesluter inte att jag själv har barfota i framtiden om det visar sig vara det bästa. Tänker dock att jag låter andra experimentera med sina hästar och forskningen få göra lite mer först innan jag hoppar på det tåget. Tror att även skorna i sig kan stå för en utveckling i framtiden, järnskor känns ju inte toppmodernt. Vi har ju t ex löparskor, vandringsskor osv med diverse stötdämpning och olika material och uppbyggnad så varför inte för hästar. Naturligtvis finns det andra faktorer att ta hänsyn till med hästar men kan ändå tänka mig att det kommer ske saker på skofronten i framtiden.
Jag tror (så klart) absolut på att tex ha en ponny som min utan skor men nästan allting annat behöver mycket noggrann övervägning.
Precis som Peter Glimberg skriver måste man beakta ALLT arbete man utför med sin häst och framför allt VAR detta utförs. I alla fall om man är intresserad av varierad ridning vilket också bör vara något att sträva efter.