Sitter och läser denna krönika och den sammanfaller lustigt nog med en del funderingar jag själv haft helt nyligen.
På en tävling för ett tag sedan fick jag på en framridning se något jag inte sett på en evighet och inte heller själv ägnat mig åt på massor av år; en ryttare som ganska rejält försökte ”böja och bända” sin häst till större lösgjordhet.
Personen gjorde det inte alls på något för ögat ”dumt” vis utan det var mer att man såg att övningarna hen gjorde på framridningen (tex skänkelvikningar och öppnor) var i syfte att få den ganska styvnackade hästen mer lösgjord.
Utan att gå in i närmare detaljer så fick just denna ridning mig att minnas hur jag själv red på tex Heron och Décima; hästar som var både snälla, samarbetsvilliga och välutbildade. MEN, båda krävde att man ganska frekvent underhöll dressyrridningen för att de inte skulle kännas styva och…tja…inte fullt ut så välridna som vanligt och hade de vilat i en vecka märktes det tydligt på lösgjordheten och man fick lägga någon dag på att komma tillbaka till stadiet innan vilan så att säga.
Jag minns också vardagsridningen som mycket mer fysiskt ansträngande och absolut känslan av att kvalitén på passen kunde variera från allt mellan ”jättebra” till ”urdålig” känsla.
Fast forward till tex Vicke och Frenchie och jag känner absolut inte igen detta.
Numera har jag väldigt sällan dåliga pass och Vicke kunde lätt vila en vecka- tio dagar för att redan första passet därefter kännas exakt som vanligt. Samma sak med Frenchie även om han ännu inte haft så många viloperioder i min ägo.
Nu är ju mina hästar ett på tok för litet underlag för att säga varken bu eller bä om den generella utvecklingen av ridhästar i Sverige och det kan absolut finnas flera förklaringar till min känsla ”nu vs då”.
Det skulle kunna bero på att jag idag rider bättre och/ eller har köpt på olika vis ”bättre” hästar och det vore ärligt talat den kanske mest logiska förklaringen men…jag tror inte det är hela sanningen, långt därifrån.
Jag hade tex utbildat både Heron och Décima själv och hade hjälp av mycket duktiga tränare = ingen som hade ”förstört” dom genom dålig ridning innan jag kom in i bilden. Båda var som nämnts snälla och lydiga och presterade väl på tävling (och fick bra omdömen på kvalitets som 4-åringar). Och nej…jag tror inte alls att jag idag rider så mycket bättre än då och att det därför mina pass idag (tvi tvi) ”alltid” är så bra.
Jag vill tillskriva aveln i alla fall en hyfsat stor del av allt jag babblar om ovan; hästarna är mer optimalt byggda för dressyr och detta parat med ett vettigt temperament hos en majoritet gör att inte bara jag utan många andra hobbyryttare har bättre/ trevligare/ lämpligare (kalla det vad ni vill) hästar än de halvblod som hobbyreds för 20-30 år sedan.
För övrigt gäller det inte bara halvbloden även om många av de hästar jag tävlar mot idag var otroligt sällsynta för 20-30 år sedan (då hajade man verkligen till över hur fina de var medan de idag nästan är i majoritet) utan gäller även ponnys.
Åk och kolla på någon ponnytävling i hoppning eller dressyr! De små djuren man ser där liknar mer krympta halv eller fullblodskorsningar och fjordingar, russ och dylika raser ser man nästan aldrig.
Mina tankar och mycket generaliserande, I know. Vad tänker ni? Känner ni igen det eller inte alls?
Ridbarheten om man definierar den som hästens förmåga/ vilja att ta emot ryttarnas anvisningar har ökat ett alldeles ofattbart vis. Tyvärr har den allmänna ridskickligheten inte haft samma utveckling hos ryttarna. Jag tror det är det som driver debatten om de moderna hästarnas nackdelar. Jag tycker helt klart fördelarna överväger även om det ställer högre krav på oss människor. Men det är en annan diskussion.
Ja fy, tunga styva och lite okänsliga. I andra vågskålen var de inte panik rädda för varenda buske.
Frågan är hur många som varit panikrädda om ryttarna ridit ut dom regelbundet redan som unghästar? Det är där det brister massor- oerfarna som köper unghästar som de inte vågar rida ut och/ eller står i stall med svåra uteridningsmöjligheter.
Håller inte med. Det där med att vänja heta flykträdda hästar gör dem istället mer rädda. Det enda som råder bot på det är att de blir lydiga och fokuserar på ryttaren. Men när det tar en vecka att få dem lugna igen får det vara. Kanske fungerar på några men inte på alla
Jag vill påstå utan att kunna BEVISA det att det funkar på de flesta. Titta på min favorit Carl Hedin som rider ut barbacka och jag vet inte allt OCH har två explosiva hästar på den högsta nivån….
Tja det finns saker som syns på social media och annat som inte syns.
Det VET jag verkligen av egen erfarenhet och tro mig…jag har sett en del som jag i efterhand skäms att jag inte sa ifrån om eller tom anmälde.
Instämmer. Och vem ska rida ut dem de 500 gånger de behövs ridas ut (från det att de är 3 år) för att BLI coola ute? 😉
Nu rider jag ut med bägge mina, för att jag valt dem med omsorg och även betalt för att få både en fin OCH cool häst, men jag håller med om att många är för nerviga och att man borde avla lite mer konsekvent på egenskapen energi och arbetsvilja utan för mycket flykt. För ja, den egenskapen finns.
Det ingår i normal unghästutbildning att rida ut hästen regelbundet (1-2 ggr vecka minst) tycker JAG.
Men har man hästen i en grusruta 4-6 timmar om dagen och stallet ligger utmed rejält trafikerade vägar och man bara kan rida på kvällarna (=mörkt flera månader om året) så blir det mkt svårare. Och sådana stall vet jag flera. Men det kan man inte skylla aveln på.
Hög igenkänning. Minns 90-talets ”pansarvagnar” på ridskolan. Kan faktiskt sakna en del av dem, robusta och tåliga. Idag verkar det vara oerhört svårt att hitta ridskolehästar. Antingen är det hållbarheten eller så har de en förmåga att tappa sina ryttare vid minsta obalans…
Finns otroligt fina hästar idag tack vare aveln, men många verkar hoppa över några steg i grundutbildningen. Har sett många lovande hästar i lätt klass under åren och trott att vägen mot högre klasser skulle vara självklar för en del initialt. Några år senare har det inte hänt så mycket eller så har tävlandet upphört. Vilket visar sig om man snokar runt av nyfikenhet eller kanske av skadeglädje, beroende på hur man är lagd eller vem det berör.
Det ligger absolut ngt i detta, jag är rätt säker på att om de inte just var ”sämre” så var de åtminstone annorlunda mot idag. De var mkt mer byggda ”ett ben i varje hörn”, grövre halsar och ofta lägre ansatta, de var inte av naturen byggda i uppförsbacke – det fick man rida dit själv;-) ofta med mkt möda.
Sedan så fanns det naturligtvis hästar som var ädlare, kvickare och mer ”ridbara”, men hästen i allmänhet såg faktiskt inte ut som de gör idag.
Jag som har en häst från en annan generation (han är 23 i år), ser ju detta väldigt tydligt när man är på tävling, min häst ser ut som en liten kortbent ponny (han ÄR helt normalstor) jämfört med alla stora mörka långbenta hästar som seglar omkring.
En annan sak som jag tänkt på vad det gäller dåtid/nutid är att jag misstänker att långt fler hästar förr som var svårridna faktiskt inte var fräscha, så vitt jag minns det så var det ingen som gjorde vet.checks, veterinären tog man ut om det var ett synbart fel som uppenbart halt, stort sår och annat som inte gick att missta sig på. Diffusa problem sågs mest som att hästarna var ”dumma eller svåra”, utrustningen var inte heller som idag, det var tex inte ovanligt med vita hår på ryggen efter skador av sadlar. Det fanns verkligen inte mycket utrustning att välja på, och jag minns hur stora ögon folk gjorde när jag tog ut en sadelförsäljare för att se om vi kunde hitta en sadel till min häst där i mitten av 90-talet (tyvärr hade de ingen som passade…). Det var mkt mer att man använde den utrustning som fanns till hands. Även på större tävlingar minns jag hästar med märkligt beteende eller rena rörelsestörningar men det var bara så det var på ngt vis…
Så ja, hästmaterialet är nog bättre idag men även väldigt mkt annat runt hästarna har också blivit bättre.
Ett stort WORD på hela din kommentar.
Inte konstigt att jag kallar Frenchie för ”min lilla plutt”; han med sina 166,5 cm och nätta kropp kan verkligen se liten ut bland de idag många +170-hästar med gigantiska halsar och rumpor 🙂 som vi tävlar mot.
Och ja, hästhållningen såg heeeelt annorlunda ut när du och jag var tonåringar/ unga.
Jag minns när jag åkte till en ridsportaffär och köpte en County dressyrsadel. Det var inte tal om att prova den på hästen. Ja, idag skakar jag på huvudet så klart men undrar likt dig hur många hästar som på den tiden gick omkring med sadlar som inte passade och som var lite halta eller på annat vis ofräscha?
Det där med vita hår…..i princip varenda lektionshäst på min ridskola hade större eller mindre öar av vita hår kring manken; sådant har jag inte sett på hur många år som helst!
Allt är enkelt med facit i hand. Men man lär sig.
Absolut är det så.
De gånger jag ångrat att jag inte ingrep utspelade sig för både +10 och +20 år sedan.
Dels var jag yngre och fegare och dels fanns inte de möjligheter att bevisa genom att tex filma med telefon då. Och medvetenheten var också långt mindre då så sådant som absolut inte hade accepterats idag var många hyfsat ok med då.
De är bättre nu men också betydligt svårare. Att Carl Hester kan rida ut sina explosiva hästar är inte relevant, de flesta av oss är inte tillnärmelsvis så skickliga. Vi hade nog vunnit mkt på att få fram stabila individer och inte avla på hästar som är rädda för sin egen skugga.
Nu var det Carl Hedin jag nämnde och en majoritet av oss hobbyryttare har inte den typen av explosiva hästar som eliten.
De hästar VI har bör kunna gå att rida ut vettigt om man gör det regelbundet och i en vettig miljö.
Man kan inte skylla alla tittiga hästar på aveln säger JAG som själv sett och hört hur det går till i vissa stall. Rider man aldrig ut så tro fan att det blir världens drama när man väl gör det.
Jag jämför med lösa vs okopplade hundar. Folk som alltid har hunden i koppel säger ofta att den inte ”går att ha lös”. Hmmm…konstigt att jag lyckats med alla mina trots att jag fått dom i vuxen ålder.
Och konstigt att tex min nuvarande häst går att rida ut fast han 10 år gammal var en APA när jag försökte. Och han duger utmärkt till hobbytävlande också.
Håller med dig helt här!
En lobotomerad ko går att få rädd o reaktiv för hörn i ridhuset, skuggor, papperskogar o brevlådor osv osv
Skylla på avel är fel!
Den moderna ryttaren, både hobby o proffesionell behöver rannsaka sin egen ridning o sina egna rädslor.
Jag har rehabbat mängder med hästar som just fått lära sig att bli rädda. Som vid nån mini spänning, läs kanske bara kollat åt nått, fått ett ryck i käften genom rejält uppkortade tyglar o en box i sidan med en sporre.
Det är att hälla besin på elden den typen av reaktion från ryttaren.
Den typen av ridning är förkastligt, kanske är det också så att fler har råd att köpa fina hästar(som de egentligen inte klarar av). Men jag tror att den moderna hästen är känsligare och kräver bättre ridning(vilket den inte alltid får)
Nä det har vi tack och lov inte! Men det finns tillräckligt många som inte lämpar sig ändå. Aveln är en orsak men även hästhållning, det går inte att få trygga hästar om man låter dem stå i små rutor, aldrig rider osv. Dock tycker jag det finns fler explosiva hästar idag men också hästar med helt andra kvaliteter än de äldre hästarna.
Det har inte med aveln att göra. Jag kan lova att det gick livat till på -90talet när Flyinges hingstar reds ut av oss elever på lördagarna. Dessa hästar tillbringade 23 timmar per dygn i sina spiltor.
Och jag tycker både avel och miljö spelar roll. Hur hade dagens hästar reagerat på samma situation? Svårt att veta
Så sant Birgitta
Dock kan man ju undra varför det inte är tvärtom: varför har inte dressyren blivit bättre för hästarna? Vad är egentligen poängen med dressyr om det krävs ”bättre” hästar, man brukar ju säga att dressyren är till för hästen?
Jag tycker tyvärr att dressyrsporten visar en del tendenser att gå samma väg som de hundshower som gett oss räkschäfrar och lufthungrande mopsar… Inte så bra.
Hästar med atletiska, mjuka kroppar är förstås bra men tycker de ser vingliga och överrörliga ut ibland, och jag skulle aldrig vilja ha en häst som fick PTSD av att se en brevlåda. Tror det är viktigt att inte låta dressyraveln dra iväg till extremer.
Som uppfödare så visst har hästarna blivit bättre annars vore det fel att föda upp hästar, däremot så tycker jag att de som rider inte utvecklats lika bra som hästarna. Men svårt att att lägga upp en avelsplan på den sidan
Jag har en av varje. En 21-åring av äldre modell. En fantastisk häst som kan ridas av alla. Helt fantastiskt psyke. Så snäll men ändå massa energi. Alltid kunnat ridas ut själv, kunnat åka själv på tävling och träning. En häst jag skulle köpa igen alla dagar i veckan. Tyvärr görs väl knappast sådana längre.
Sen har jag en 10-åring av toppmodern typ som egentligen har väldigt lätt för det mesta men nerverna på utsidan.
Hon har ridits ut sen hon reds in. Jag har ridit ut på henne själv både när det är ljust och i mörker med pannlampa. Men det är alltid lite med livet som insats.
Hon är extremt mjuk i kroppen och väldigt rörlig. Superfin men tar väldigt lång tid att stärka och utbilda.
Jag är ju inte ett proffs så självklart därför. Men representerar nog många hobbyryttare.
Jag älskar henne lika mycket som min gamla men skulle jag välja mellan dessa två som 3-åringar så väljer jag den äldre.
Oslagbart men det psyket. Har ingen aning om vem jag skulle kunna tänka mig att köpa häst av idag.