En härlig påsk är snart till ända och jag är mycket tacksam över hur den har förflutit.
Är det något som är säkert i livet är att det går upp och ner så jag är glad för varje lyckligt ögonblick. Det kan vända snabbt….
Igår kväll var jag på ett kul knytkalas, mitt bidrag ser ni ovan (jordgubbspaj).
Nina har 2-dagarskurser några gånger om året och de brukar avslutas med ett knytkalas vilket är ett mycket trevligt sätt att träffa likasinnade kvinnor, äta gott och se hur andra bor (tycker jag som är intresserad av heminredning).
Igår var vi hos ägaren till ”Frenchies tjej”, ett mycket fint yngre sto som jag brukar skoja om hade blivit en perfekt mamma till Frenchies avkomma om det hade varit möjligt ❤️.
Stoets ägare har dessutom både en +30 shettis med det fantastiska namnet Molly 🙂 och en drös med jättefina hönor varav jag fick ha en i famnen en stund så förutom god mat, massa snack osv fick jag detta som bonus ha ha. Och ponnyn ger mig hopp om Lillis (att han ska leva i tusen år som jag kräver att han lovar mig).
Idag har Frenchie och jag varit på ett litet äventyr; vi åkte till en tävlingsplats där jag inte varit på flera år och han således aldrig.
Det första jag noterade på plats var några flaggor som piskade stenhårt i vinden liksom deras linor som slog ännu hårdare mot själva flaggstängerna.
Jag hann tänka att Frenchie kommer att bli livrädd men såg sedan hur alla ekipagen på framridningen (flaggorna var i ett av hörnen) såg fullkomligt obekymrade ut (vilket ändå förvånade mig).
När jag själv skulle leda Frenchie i närheten av flaggorna…”bara för att vara på den säkra sidan” insåg jag att vi (läs: JAG) var så långt ifrån säkra som tänkas kunde.
Frenchie kastade sig handlöst och som en kobra flera gånger, gick i passage däremellan och jag kände mig som en sådan där hästägare som snart skulle få en hel del hat från omgivningen om jag inte fick ordning på min galning.
För att göra en lång historia lite kortare lyckades jag under rätt stor vånda hoppa upp på mitt djur medan någons medföljande medhjälpare höll honom (”håll honom för guds skull vad som än händer” var min order…) och sedan höll jag mig i andra ändan av framridningen på en mini-yta (tur att han är van vid mitt ridhus) där han höll sig helt lugn och tidvis gick fantastiskt fint (precis lagom dos av spänning parat med lydnad). Jag kan inte nog hylla mitt säkerhetshandtag som jag höll i heeela tiden (inte i ridhuset så klart)- det är sååå psykologiskt lugnande i mitt fall (just fall hade det lätt blivit annars med min usla balans….).
Inne på banan hade jag inte samma superkänsla men jag var nöjd att jag ens kom till start och även nöjd med att Frenchie trots ett initialt gloende på domarbordet direkt sa ”men Ok, nu har jag sett det och nu bryr jag mig inte längre”.
Han har ett stråk av istadighet när han inte vill göra whatever (som vid uteritterna i början) och det är därför extra skönt att han hittills aldrig har visat den tråkiga sidan inne på tävlingsbanan fast han ganska ofta har tittat till på framför allt domarbordet.
Men nu är jag ännu en erfarenhet rikare; jag kan ju inte bara åka till tävlingsplatser han känner till sedan innan och där allting är precis i Frenchies smak.
Han har dessutom den goda egenskapen att han inte behöver någon längre framridning om det skulle uppstå något krångel; idag tror jag att jag red fram i ca 20 minuter.
Livet med hästar…det blir aldrig TRÅKIGT i alla fall!
Senaste kommentarer